Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Växande motsättningar
De som tog emot budskapet om Kristi återkomst insåg nödvändigheten att omvända
sig och ödmjuka sig inför Gud. Många hade länge haltat mellan Kristus och världen. Några
kände att det var hög tid att inta en riktig ståndpunkt. ”Det som tillhörde evigheten blev en
sällsam verklighet för dem. Himmelen kom närmare. De kände sig som syndare inför Gud.”
— Bliss, sid. 146. De troende fick nytt, andligt liv. Det blev klart för dem att tiden var kort.
Det som de skulle utföra för människorna måste göras omedelbart. Det jordiska trädde i
bakgrunden. Evigheten tycktes stå öppen för dem. De kände att allt som hör till människans
eviga väl och ve betydde mer än allt i denna värld. Guds Ande vilade över dem och gav
kraft till de allvarliga förmaningar de riktade till sina trosfränder såväl som till syndare om
att bereda sig för Herrens dag. Deras vardagskristendom var en stillsam framställning och en
ständig tillrättavisning för formella och icke-helgade medlemmar av församlingarna. Dessa
ville emellertid inte bli störda i sina nöjen, sin iver att samla pengar och sin lystnad efter
världslig ära. Detta var orsaken till fiendskapen och motståndet mot förkunnelsen av
budskapet om Kristi återkomst.
De fann att argumenten för den profetiska tidsberäkningen inte kunde omkullkastas.
Då försökte motståndarna hindra att någon undersökte saken genom att förklara att profetian
var förseglad. Därmed följde protestanterna i katolikernas fotspår. Medan påvekyrkan
undanhöll Bibeln för folket* (se ”Tillägg”) påstod de protestantiska kyrkorna att den viktiga
del av Bibeln, som innehåller särskilda sanningar för vår tid, inte kunde förstås.
* Publicerat 1888 och 1911.
241