Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
som den och tar del med den i dess syndiga nöjen, när församlingen lever i lyx på samma
sätt som världen, när bröllopsklockorna ringer och alla väntar på många år av jordisk lycka,
kommer slutet på deras vackra syner och bedrägliga förhoppningar lika plötsligt, som när
blixten bryter fram på himlen.
Gud sände sin tjänare för att varna världen för floden. Han sände också utvalda
budbärare för att göra det känt, att den sista domen var förestående. Men liksom Noas
samtida föraktade och hånade det som rättfärdighetens förkunnare meddelade, hånade också
många på Millers tid, även bland de kristna, hans varnande ord.
Varför så ovälkommen?
Och varför var läran och förkunnelsen om Kristi andra ankomst så ovälkommen för
församlingarna? Samtidigt som Herrens ankomst medför plågor och ödeläggelse över de
ogudaktiga, är den fylld av glädje och hopp för de rättfärdiga. Denna stora sanning hade
varit till tröst för Guds trofasta tjänare genom alla tider. Varför hade den på samma sätt som
dess upphovsman blivit ”en stötesten” och ”en förargelseklippa” för hans bekännande folk?
Herren själv sade till sina lärjungar: ”Om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag
dock komma igen och taga eder till mig.” — Joh. 14: 3. Då Jesus uppfor till himmelen från
Oljeberget, förutsåg han att ensamhet och sorg skulle drabba hans efterföljare. Den
medkännande Frälsaren sände änglar som skulle trösta dem med försäkringen att han
personligen skulle komma tillbaka på samma sätt som han hade farit upp till himmelen. Då
lärjungarna stod där och intensivt stirrade uppåt, för att få se en sista glimt av honom som de
älskade, fick de plötsligt höra orden: ”I galileiske män, varför stån I och sen mot himmelen?
Denne Jesus som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på
samma sätt som I haven sett honom fara upp till himmelen.” — Apg. 1: 11. Detta
änglabudskap väckte nytt hopp. Lärjungarna ”vände sedan tillbaka till Jerusalem uppfyllda
av stor glädje. Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud”. (Luk. 24: 52, 53.)
De gladde sig inte över att Jesus hade lämnat dem och att de hade blivit ensamma kvar för
att kämpa mot prövningar och frestelser i världen, utan därför att änglarna hade försäkrat
dem om att han skulle komma tillbaka.
Förkunnelsen om Kristi återkomst borde nu, liksom då änglarna förkunnade det för
herdarna i Betlehem, förkunnas med stor glädje. De som verkligen älskar Frälsaren kan inte
annat än med glädje hälsa tillkännagivandet att han, som är garantin for deras hopp om evigt
liv skall komma tillbaka. Detta är grundat på Bibelns ord. Han kommer inte för att bli
hånad, avvisad och förkastad, som vid sin första ankomst. Han kommer i stället i makt och
härlighet för att befria sitt folk. De som inte älskar Frälsaren vill att han skall hålla sig borta.
Ingenting kan tydligare visa att samfunden har vänt sig bort från Gud, än när detta budskap,
som sänts från himmelen, väcker vrede och fiendskap.
240