Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
att leda detta verk. De har vakat över de stora rörelserna för att frälsa människor. Den
egentliga förkunnelsen av evangelium utförs emellertid av Kristi tjänare på jorden.
Trofasta människor som varit lydiga mot Guds Andes ledning och undervisningen i
hans ord, skulle förkunna denna varning för världen. Det var de som gav akt på ”det
profetiska ordet”, det ”ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr, och
morgonstjärnan går upp”. De hade sökt efter Guds kunskap mer än efter dolda skatter. De
ansåg nämligen att det var ”bättre att förvärva henne än att förvärva silver, och den vinning
hon giver är bättre än guld”. Herren uppenbarade sitt rikes storhet för dem. ”Herren har sin
umgängelse med dem som frukta honom, och sitt förbund vill han kungöra för dem.” — 2
Petr. 1: 19; Ords. 3: 14; Ps. 25: 14.
Det var inte de lärda teologerna som förstod denna sanning och som var sysselsatta
med att förkunna den. Hade dessa män varit trogna väktare, som ivrigt och med bedjande
sinnen hade studerat Bibeln, skulle de ha förstått hur långt natten var framskriden.
Profetiorna skulle ha visat dem de händelser som snart skulle äga rum. Men de svek.
Budskapet förkunnades i stället av människor utan världsligt anseende. Jesus sade:
”Vandren medan I haven ljuset, på det att mörkret icke må få makt med eder.” — Joh. 12:
35. De som vänder sig bort från det ljus Gud har gett eller som försummar det medan de har
tillgång till det, förblir i mörkret. Men Frälsaren har sagt: ”Den som följer mig, han skall
förvisso icke vandra i mörkret, utan skall hava livets ljus.” — Joh. 8: 12. Var och en som
uppriktigt söker göra Guds vilja och ärligt följer det ljus som redan har getts, kommer att få
större ljus. Till en sådan människa kommer Gud att sända en ledstjärna med himmelskt ljus.
Den leder henne fram till hela sanningen.
Vid tiden för Kristi första ankomst kunde den heliga stadens präster och skriftlärda ha
förstått sin tids tecken. De kunde också ha förkunnat att han som hade utlovats skulle
komma. De hade ju anförtrotts Guds ord. Mikas profetia hade pekat ut platsen där han skulle
födas. Daniel förutsade tiden för hans första ankomst. (Se Mika 5: 2; Dan. 9: 25.) Gud
överlämnade dessa profetior till de ledande männen bland judarna. De var därför utan ursäkt
för att de inte visste eller omtalade för folket att Messias’ ankomst var nära. Deras
okunnighet var en följd av syndig försummelse. Judarna uppförde minnesmärken över Guds
profeter som de hade mördat. Samtidigt gav de, genom sin vördnad för världens stormän,
Satans tjänare sin hyllning. De var upptagna av sin ärelystna kamp för samhällsställning och
makt. De vände blicken bort ifrån de gudomliga hedersbevisningar som himmelens konung
erbjöd dem.
De borde ha förstått
Med djupt och heligt intresse borde Israels äldste ha studerat plats, tid och
omständigheter i samband med den största av alla händelser i denna världs historia — Guds
219