Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Mörkrets utsträckning var förvånansvärt stor. Österut nådde det till Falmouth. Västerut
sträckte det sig till de yttersta delarna av Connecticut och Albany. Söderut kunde man
märka det längs kusten. Mot norr gick det så långt som de amerikanska områdena var
bebodda.” — William Gordon, History of the Rise, Progress, and Establishment of the
independence of the U.S.A., band 3, sid. 57.
Ett par timmars tid före kvällen följdes det täta mörkret av en delvis klar himmel och
solen kom fram. Den var alltjämt förmörkad av den svarta, tunga dimman. ”Efter
solnedgången drog sig molnen återigen ihop och det mörknade mycket snabbt.” ”Och
nattens mörker blev inte mindre ovanligt och skräckinjagande än det som hade rått under
dagen. Trots att det nästan var fullmåne kunde folk ingenting se utan hjälp av belysning.
Från hus i närheten eller andra platser på litet avstånd såg människor detta ljus som genom
ett slags egyptiskt mörker. Strålarna kunde nästan inte tränga igenom.” — Isaiah
Thomas, Massachusetts Spy: or, American Oracle of Liberty, band 10, nr 472 (25 maj
1780). Ett ögonvittne till denna scen sade: ”Jag kunde inte hjälpa att jag vid det tillfället fick
en känsla av att om varje lysande kropp i hela universum hade inhöljts i ogenomträngliga
dimmor eller utplånats helt, så kunde mörkret inte ha varit mera fullständigt.” — Brev
skrivet av dr Samuel Tenney från Exeter, New Hampshire, dec. 1785 (i Massachusetts
Historical Society Collections, 1792, första serien, band 1, sid. 97). Även om det var
fullmåne vid niotiden på kvällen ”kunde den inte på något sätt skingra det dödsliknande
mörkret. Vid midnatt försvann mörkret. Då månen slutligen kom fram, såg den ut som
blod”.
Den 19 maj 1780 blev i historien omtalad som ”den mörka dagen”. Sedan Mose tid har
vi inte haft någon upplysning om ett mörker så ogenomträngligt och med sådan utsträckning
och varaktighet. Ögonvittnens skildring av denna händelse är bara ett eko av Herrens ord
genom profeten Joel, två och ett halvt årtusende innan det uppfylldes: ”Solen skall vändas i
mörker och månen i blod, förrän Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda.” - Joel
2: 31.
Kristus hade uppmanat sina efterföljare att lägga märke till tecknen på hans återkomst
och glädja sig över att de fick se tecknen på deras konungs ankomst. ”När detta begynner
ske”, sade han, ”då mån I resa eder upp och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder
förlossning.” Han bad dem också att lägga märke till hur träden skjuter knoppar på våren
och sade: ”När I fån se att de skjuta knopp, då veten I av eder själva att sommaren redan är
nära. Likaså, när I sen detta ske, då kunnen l ock veta att Guds rike är nära.” — Luk. 21: 28,
30, 31.
Men efterhand som den ödmjuka och hängivna andan i församlingen avlöstes av
övermod och formväsende, började kärleken till Kristus och tron på hans återkomst att
216