Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Sanningen framstegsvänlig
Den stora princip som så ädelt hade framhållits av Robinson och Roger Williams, att
sanningen är framstegsvänlig, att kristna skulle stå beredda att ta emot allt det ljus som kan
lysa ifrån Guds ord, glömdes snart av deras efterkommande. De protestantiska
församlingarna i Amerika — liksom församlingarna i Europa — som i så hög grad hade
välsignats av Reformationen, fortsatte inte på Reformationens väg. Några få trofasta
människor framträdde visserligen från tid till tid för att förkunna nya sanningar och avslöja
gamla villfarelser. Men liksom judarna på Kristi tid eller papisterna på Luthers tid var
flertalet nöjda med att tro det som deras fäder hade trott och leva som de hade levat. Därför
blev religionen ännu en gång ett dött formväsen. Villfarelser och vidskepelse, som
församlingen skulle ha förkastat, om den hade hållit sig till Ordets ljus, blev betraktade som
sanning. Gradvis dog anden som Reformationen hade väckt till liv. Snart uppstod behov av
en reformation i de protestantiska församlingarna i nästan lika hög grad som i den katolska
kyrkan på Luthers till. Samma världslighet och andliga sömnaktighet härskade. Liksom då
visade man aktning för människors uppfattning. Mänskliga teorier insattes i stället för Guds
ords undervisning.
Under första delen av 1800-talet fick Bibeln stor utbredning. Men det stora ljus som
därigenom lyste för världen, följdes inte av motsvarande framsteg i kunskapen om den
uppenbarade sanningen eller i en erfarenhetsgrundad kristendom. Satan kunde inte som
tidigare hålla Guds ord borta från folket, eftersom nu alla hade möjlighet att kunna läsa det.
Men för att nå sitt syfte fick han många att inte längre uppskatta det i någon högre grad.
Människor försummade att studera Bibeln. Resultatet blev att de alltjämt höll fast vid falska
tolkningar och obibliska läror.
Då Satan såg att hans ansträngningar för att utrota sanningen med hjälp av förföljelse
slog fel, följde han samma plan som tidigare: att blanda församlingen med världen, något
som hade fört till det stora avfallet och till upprättandet av den katolska kyrkan. Denna gång
fick han inte de kristna att alliera sig med hedningarna utan med människor som älskade
denna värld och som därmed visade att de var lika påtagliga avgudadyrkare, som de som
tillbeder avgudar. Följden av detta samgående blev inte mindre ödeläggande nu än tidigare.
Högmod och överdåd trivdes under religionens kappa. Församlingarna blev fördärvade.
Satan fortsatte att förvanska Bibelns läror och traditioner. Dessa skulle med tiden ruinera
miljoner och slå djupa rötter. Kyrkan stödde och försvarade dessa traditioner i stället för att
kämpa för den tro ”som en gång för alla överlämnats åt de heliga”. På det sättet förkastade
människorna de principer som reformatorerna hade kämpat och lidit så mycket för.
209