Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
en lättsinnig, loj, sensuell monark. Med en depraverad och grym aristokrati och en utarmad
och okunnig underklass och en statsförvaltning i ekonomiska svårigheter och ett desperat
folk, behövdes inte någon profets öga för att förutse en snabbt annalkande, fruktansvärd
konfrontation. När konungens rådgivare varnade honom brukade han svara: ”Försök hålla
det hela gående så länge jag lever. Efter min död får det gå som det kan.” Förgäves försökte
man få honom att förstå att en reform var nödvändig. Konungen såg nog det onda som
härskade, men han hade varken mod eller kraft att avvärja det. Det straff som väntade
Frankrike var bara alltför tydligt skildrat i hans loja, egoistiska svar: ”Efter mig kommer
syndafloden.”
Genom att använda sig av konungens och de härskande klassernas misstro hade den
romerska kyrkan fått dem att hålla folket i slaveri. Den visste nämligen mycket väl att detta
skulle försvaga staten. Avsikten var att genom detta få makt både över de styrande och över
folket. Rom var framsynt nog för att inse att de, för att få människorna fullständigt i sin
makt, måste lägga deras själar i bojor. Deras underkastelse var säkrad, så snart de inte längre
hade förutsättningar att använda sin frihet. Tusen gånger värre än de fysiska lidanden som
kyrkans politik medförde var den moraliska degenerationen. Folket som hade berövats
Bibeln och överlämnats åt läror som grundade sig på egoism och religiös fanatism, sjönk
ned i okunnighet, vidskepelse och last och blev fullständigt oförmöget att styra sig självt.
Men resultatet av allt detta blev någonting helt annat än vad Rom hade planlagt. I
stället för att hålla massorna i blind underkastelse under kyrkans dogmer kom deras metoder
att göra dem till fritänkare och revolutionärer. Katolicismen föraktade de som ett
prästbedrägeri. De ansåg att prästerskapet var orsaken till deras förtryck. Den ende gud de
kände var den romerska kyrkans gud. Dess doktriner var deras enda religion. De betraktade
dess girighet och grymhet som en direkt följd av Bibelns läror. Därför ville de inte ha
någonting att göra med den.
Den romerska kyrkan hade framställt Guds väsen i en falsk belysning och förvrängt
hans krav. Nu förkastade människorna både Bibeln och dess upphovsman. Kyrkan hade
krävt blind tro på sina dogmer under föregivande av att de överensstämde med Bibeln.
Reaktionen blev att Voltaire och hans medarbetare förkastade Bibeln helt och hållet och
överallt spred ateismens gift. Den romerska kyrkan hade trampat ned folket under sin
järnhäl. Nu slet sig de förnedrade och brutaliserade massorna lösa från tyranniet och
frigjorde sig från alla hämningar. Förbittrade över det glittrande bedrägeri som de länge
hade hyllat, förkastade de både sanning och lögn. Och lastens slavar, som förväxlade frihet
med tygellöshet, jublade över sin inbillade frihet.
Då revolutionen började fick folket som ett medgivande från konungens sida större
representation än adeln och prästerskapet tillsammans. Makten fick de alltså, men de var
197