Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
”Efter det att hugenotterna hade flytt, följde en tid av allmän nedgång i Frankrike.
Blomstrande fabriksstäder förföll. Fruktbara marker blev åter öde. Andlig slöhet och
moralisk tillbakagång följde efter en tid av ovanliga framsteg. Paris blev ett enda jättestort
fattighus. Man räknar med att det vid början av revolutionen fanns 200.000 fattiga som
krävde understöd ur konungens hand. Bara jesuiterna frodades i den förfallande nationen
och härskade med ett fruktansvärt tyranni över kyrkor och skolor, fängelser och galärer.”
Evangelium skulle ha skänkt Frankrike lösningen på de politiska och sociala problem som
trotsat konungens, prästerskapets och lagstiftarnas klokhet och slutligen fört landet till
anarki och ruin. Men under den romerska kyrkans dominans hade folket glömt Frälsarens
undervisning om självuppoffring och osjälvisk kärlek. De undervisades inte längre om att
visa självförnekelse för andras bästa. De rika tillrättavisades inte för att de förtryckte de
fattiga. De fattiga fick ingen hjälp mot förtryck och nedvärdering. De rikas och mäktigas
egoism blev mer och mer iögonenfallande och betungande. Under århundraden hade adelns
girighet och lastbarhet resulterat i att bönderna blev till ytterlighet utplundrade. De rika
gjorde orätt mot de fattiga. De fattiga hatade de rika.
I många provinser ägdes bondgårdarna av adeln. Arbetarklassen ägde inte någonting.
De var helt utlämnade åt godsägarnas nåd och måste böja sig för deras orimliga krav.
Medelklassen och underklassen måste bära de bördor som både statens och kyrkans
underhåll förde med sig. Både borgerliga myndigheter och prästerskapet lade runga skatter
på dem. ”De adligas önskemål betraktades som den högsta lag. Bönderna kunde gärna svälta
utan att deras förtryckare brydde sig om det. Folket tvingades vid varje tillfälle att ta hänsyn
till godsägarens personliga intressen. Lantarbetarnas liv av aldrig upphörande arbete och
misär, deras klagomål om de någonsin vågade klaga, behandlades med överlägset förakt.
Domstolarna tog alltid mer hänsyn till en adelsman än till en bonde. Domarna tog ofta emot
mutor. Varje infall från aristokratens sida hade lags giltighet på grund av den allmänna
korruptionen. Av de skatter som de världsliga stormännen på ena sidan och prästerskapet på
den andra pressade ut av befolkningen nådde inte ens hälften någonsin fram till den
kungliga eller de biskopliga skattkamrarna. Resten ödslades bort på hejdlösa utsvävningar.
Och de människor som på det sättet utplundrade sina medmänniskor betalade inte själva
skatt. Enligt lag och sedvana var de berättigade till alla statens ämbeten. De privilegierade
klasserna utgjorde 150.000 och för att dessa skulle bli tillgodosedda dömdes miljoner
människor till ett hopplöst och förnedrande liv.” (Se ”Tillägg”.)
Lyx och lastbarhet
Vid hovet härskade lyx och lastbarhet. Mellan befolkning och härskare fanns ingen
ömsesidig tillit. Allt vad regeringen företog sig betraktades med misstanke som någonting
som gjordes på egoistisk beräkning. Den som satt på tronen över ett halvt århundrade före
revolutionen var Ludvig XV. Till och med under dessa onda tider gjorde han sig känd som
196