Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Detta följdes ganska snart av att Bibeln offentligt brändes. Vid ett tillfälle marscherade
museets folkliga förening in i rådhuset och utropade: ”Leve förnuftet!” under det att de
högst upp på en stång bar de halvt förbrända resterna av flera böcker. Bland dem var
bönböcker och Gamla och Nya testamentet. Om dessa sade presidenten: ”I en stor eld har de
sonat för alla de dårskaper som de har förmått mänskligheten att begå.” — Journal of
Paris, 1793, nr 318. Citerat i Buchez - Roux, Collection of Parliamentary History, band 30,
sid. 200, 201.
Det var påvedömet som hade börjat det verk som ateisterna nu fullbordade. Den
romerska kyrkans politik hade fört till sociala, politiska och religiösa förhållanden som drev
Frankrike mot undergången. Författare som refererar till skräckväldet under revolutionen
framhåller, att skulden för dessa excesser måste läggas på tronen och på kyrkan. (Se
”Tillägg”.)
I rättfärdighetens namn måste skulden läggas på kyrkan. Påvedömet hade förgiftat
konungars sinnen mot Reformationen genom att framställa den som en fiende till kronan, ett
splittringens element som skulle bli en fara för nationens fred och enighet. Det var den
romerska kyrkans anda som inspirerade den ohyggliga grymhet och det hårda förtryck som
gick ut ifrån tronen.
Frihetens anda följde med Bibeln. Överallt där evangelium fick inträde vaknade folket.
De började kasta av sig de band som hade gjort dem till slavar under okunnighet, last och
vidskepelse. De började tänka och handla som människor. Furstarna såg detta och darrade
av fruktan. Den romerska kyrkan dröjde inte med att förstärka deras misstankar och fruktan.
Till Frankrikes härskare sade påven 1525: ”Denna galenskap (protestantismen) kommer inte
bara att förvirra och förstöra religionen utan också alla myndigheter, all adel, all ordning och
varje rangskillnad.” — G. de Félice, History of the Protestants of France, band 1, kap. 2,
par. 8. Några få år senare sade en påvlig nuntie varnande till konungen: ”Nådige konung, låt
er inte bedras. Protestanterna kommer att ödelägga både den borgerliga och den religiösa
ordningen. . . Tronen står i lika stor fara som altaret. . . Blir en ny religion införd, kommer
den med nödvändighet att föra till ett nytt styrelsesätt.” — D’Aubigné, History of the
Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 2, kap. 36.
Teologerna vädjade till fördomarna hos folket genom att för klara att den
protestantiska läran ”lockar människorna bort till något nytt och oklokt. Den berövar
konungen undersåtarnas tillgivenhet och lägger både kyrkan och staten öde”. På detta sätt
lyckades Rom förmå Frankrike att motsätta sig Reformationen. ”Då förföljelsens svärd
lyftes i Frankrike, var det först för att försvara tronen, bevara adeln och upprätthålla
lagarna.” — Wylie, band 13, kap. 4.
194