Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Då ”skall vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i strid med dem
och skall övervinna dem och döda dem”. Den ateistiska makt som härskade i Frankrike
under revolutionen och under skräckväldet förde en sådan kamp mot Gud och hans heliga
Ord, som världen aldrig tidigare bevittnat. Nationalförsamlingen avskaffade tillbedjan av
Gudomen. Biblar insamlades och brändes offentligt med alla tecken på förakt. Guds lag
trampades under fötterna. De bibliska instiftelserna upphävdes. Veckans vilodag
avskaffades och i dess ställe ägnades var tionde dag åt utsvävning och hädelse. Dopet och
nattvarden förbjöds. Anslag uppsattes på väl synlig plats på kyrkogårdarna som förklarade
att döden var en evig sömn.
Ödesdiger utmaning
Gudsfruktan var långt ifrån början till visdom, sades det, utan snarare början till
dårskap. All gudstillbedjan förbjöds med undantag av dyrkande av friheten och
fäderneslandet. Den ”konstitutionella biskopen i Paris fördes fram för att spela den ledande
rollen i det fräckaste och mest skandalösa teaterstycke som någonsin uppförts inför en
nationalförsamling. . . Han fördes fram i full procession för att förklara inför
nationalkonventet, att den religion som han hade förkunnat i så många år, i alla avseenden
endast var ett prästbedrägeri, som inte hade något som helst underlag i historien eller i den
heliga sanningen. I högtidliga och klara ord förnekade han existensen av den Gudom som
han hade ordinerats att tjäna. Han helgade sig för framtiden till att hylla frihet, jämlikhet,
dygd och moral. Så lade han av sig sina biskopliga dekorationer på bordet och tog emot en
broderlig omfamning av konventets president. Flera avfälliga präster följde denne prelats
exempel.” — Scott, band 1, kap. 17.
”Och jordens inbyggare skola glädjas över vad som har vederfarits dem och skola
fröjda sig och sända varandra gåvor, ty dessa två profeter hade varit en plåga för jordens
inbyggare.” Det gudsförnekande Frankrike hade tystat Guds två vittnens tillrättavisande
röster. Sanningens ord låg dött på gatorna. De som hatade banden och kraven i Guds lag,
jublade. Människor utmanade offentligt himmelens konung. På samma sätt som syndarna
fordom ropade de: ”Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den
Högste?” — Ps. 73: 11.
Med hädisk fräckhet, som är nästan otrolig, sade en av prästerna för den nya
riktningen: ”Gud om du finns till, hämnas ditt namn som lidit skada. Jag trotsar dig! Du
håller dig tyst. Du vågar inte utslunga dina åskviggar. Vem vill härefter tro på din tillvaro?”
— Lacretelle: History, band 11, sid. 309 i Sir Archibald Alisons History of Europe, band 1,
kap. 10. Vilket eko är inte detta av Faraos ord: ”Vem är Herren. . .? Jag vet icke av Herren.”
192