Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
En klocka klämtar i natten
Men mörkast i den långa raden av förbrytelser, den mest fruktansvärda bland
djävulska handlingar under alla dessa skräckfyllda århundraden, var Bartolomeimassakern.
Ännu minns världen med fruktan och skräck vad som hände under detta fega och grymma
överfall. Påverkad av katolska präster och prelater gav konungen av Frankrike sitt samtycke
till denna fruktansvärda ogärning. En klocka som klämtade i nattens stillhet blev signalen
till mördandet. Tusentals protestanter som förlitade sig på sin konungs hedersord och sov
lugnt i sina hem, greps och mördades utan varning och utan barmhättighet.
Liksom Kristus var den osynlige anföraren för sitt folk, då det drog ut från Egyptens
slaveri, var Satan den osynlige anföraren för sina undersåtar i detta fruktansvärda verk som
mångfaldigade martyrernas antal. Under sju dagar fortsatte massakern i Paris, de första tre
dagarna med obeskrivligt raseri. Inte heller inskränkte den sig till själva staden utan blev
efter särskild order från konungen förd vidare ut till alla provinser och städer, där det fanns
protestanter. Man tog inte hänsyn till varken kön eller ålder. Varken de oskyldiga
spädbarnen eller ådringarna skonades. Adelsman och bonde, gammal och ung, mor och
barn, alla höggs ned. Under två månader fortsatte detta mördande i Frankrike. 70.000 av
nationens bästa människor dödades. Då nyheten om massakern nådde Rom kände jublet
inga gränser bland prästerskapet. Kardinalen av Lothringen gav budbäraren tusen dukater
som betalning. Från kanonerna på S:t Angelo hördes glädjesalut. Klockklangen ljöd från
varje kyrktorn. Bål förvandlade natten till dag. Gregorius XIII gick, följd av kardinaler och
andra höga kyrkans dignitärer i en lång procession till S:t Louis-kyrkan, där kardinalen av
Lothringen höll Te Deum. . . En medalj präglades till minne av massakern. I Vatikanen kan
man ännu se tre freskomålningar av Vasari som visar angreppet på amiralen, konungen som
i rådsmötet planerade massakern och slutligen själva massakern. Gregorius sände Karl den
gyllene rosen. Fyra månader efter massakern. . . lyssnade han med tillfredsställelse på en
predikan av en fransk präst. . . som talade om ’den dag så full av glädje och lycka, då den
allra heligaste fadern tog emot meddelandet och i en stor procession gick för att frambära
tack till Gud och till S:t Louis’.” — Henry White, The Massacre of S:t Bartholomew, kap.
14, par. 34.
Samma mästergeni som lyckades åstadkomma S:t Bartolomeimördandet anförde också
det som skedde i samband med revolutionen. Jesus Kristus förklarades vara en bedragare.
De franska ateisternas fältrop var: ”Krossa uslingen!” Med detta menade de Kristus.
Himmelsskriande häderi och avskyvärd ogudaktighet gick hand i hand. De lägst sjunkna
bland människor, de mest ohyggliga monster av grymhet och last upphöjdes över alla andra.
I allt detta gav folket Satan den största hyllningen, medan Kristus, som till sitt väsen är
sanning, renhet och osjälvisk kärlek, korsfästes.
191