Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
sanningen. Hade dessa danska fäder känt till kyrkans metoder ifråga om kätteriet, skulle
man aldrig mer ha fått höra Tausens röst. Men i stället för att ge honom en grav i en eller
annan underjordisk fängelsehåla, jagade de honom bort ifrån klostret. Nu stod de maktlösa.
En kunglig förordning som just hade utfärdats, beskyddade den som anslöt sig till den nya
läran. Tausen började predika. Kyrkorna öppnades för honom. Folk strömmade till för att
lyssna. Också andra förkunnade Guds ord. Nya testamentet som blev översatt till danska,
fick stor spridning. De ansträngningar som katolikerna gjorde för att hejda arbetet bidrog
bara till att påskynda det. Under löpet av en kort tid förklarade Danmark att det hade tagit
emot den lutherska läran.
Sverige blir frihetens försvarare
Också till Sverige förde unga män, som hade druckit ur källan i Wittenberg, livets
vatten till sina landsmän. Två av ledarna i den svenska Reformationen, Olaus och
Laurentius Petri, söner till en smed i Örebro, studerade under Luther och Melanchthon. De
sanningar som de inhämtade förkunnade de flitigt. På samma sätt som den store
reformatorn väckte Olaus folket genom sin iver och vältalighet medan Laurentius i likhet
med Melanchthon var lärd, betänksam och lugn. Båda var besjälade av en varm fromhet,
hade god teologisk utbildning och försvarade sanningen med orubbligt mod. Det saknades
inte motstånd från katolskt håll. Den romerska kyrkans präster uppviglade den okunniga och
vidskepliga befolkningen till motstånd. Olaus Petri blev ofta angripen av pöbeln. Han
undslapp vid flera tillfällen nätt och jämt med livet. Dessa reformatorer åtnjöt emellertid
konungens gunst och beskydd.
Under den romerska kyrkans välde hade folket sjunkit ned i fattigdom och hade
undertryckts. Bibeln hade de inte. Då deras religion uteslutande bestod av symboler och
ceremonier som inte upplyste sinnet, var de på väg tillbaka till sina hedniska seder och
vidskepliga läror. Landets befolkning var splittrad i partier som kämpade mot varandra. På
grund av dessa ständiga stridigheter ökade misären för alla. Konungen bestämde att en
reformation skulle genomföras i staten och kyrkan. Han bjöd dessa duktiga medarbetare
välkomna i kampen mot Rom.
I närvaro av konungen och de ledande männen i Sverige försvarade Olaus Petri med
stor skicklighet den lutherska läran inför den romerska kyrkans förespråkare. Han förklarade
att kyrkofädernas läror bara kunde godkännas om de överensstämde med Bibeln och att de
viktigaste troslärorna framhölls i Bibeln på ett klart och rättframt sätt, så att alla kunde förstå
dem. Kristus sade: ”Min lära är icke min, utan hans, som har sänt mig.” Och Paulus skrev,
att om han förkunnade något annat evangelium än det som han hade tagit emot, skulle han
vara förbannad. (Joh. 7: 16; Gal. 1: 8.) ”Hur”, frågade reformatorn, ”kan då andra vara
förmätna nog att införa dogmer efter godtycke och påbjuda dem som något som är
169