Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Vid detta besök såg Farel Guds finger. Även om folket i Genève hade bekänt sig till
Reformationen fanns ännu mycket att göra där. Det är inte som samhälle, utan som individer
människorna blir omvända till Gud. Pånyttfödelsen måste ske i hjärtat genom den helige
Andes kraft och inte genom rådsförsamlingars beslut. Även om folket i Genève hade kastat
av sig det katolska oket, kunde de inte lika lätt utrota de laster som hade härjat under dess
herravälde. Det var inte någon lätt uppgift att grundlägga evangeliets principer eller att göra
folket värdigt den ställning som Guds försyn tycktes ha kallat dem att inta.
Farel var övertygad om att han i Kalvin hade funnit en man som han kunde samarbeta
med i denna verksamhet. I Guds namn bad han den unge evangelisten att stanna kvar och
arbeta. Kalvin blev förskräckt. Timid och fredsälskande som han var, ryggade han tillbaka
för kontakten med de djärva, självständiga och våldsamma invånarna i Genève. Hans svaga
hälsa och lust att studera gjorde att han sökte ett mer tillbakadraget liv. Han ansåg att han
bäst skulle kunna befrämja Reformationens sak med pennan i handen. Därför ville han finna
en stilla, avskild plats där han kunde studera och genom pressen undervisa och bygga upp
församlingarna. Men Farels högtidliga förmaning blev för honom som en kallelse från
himmelen. Han vågade inte vägra att ta emot den. Det blev för honom, sade han, ”som om
Guds hand hade räckts ut från himmelen och att den gripit tag i honom och satt honom
oryggligt fast på den plats som han så otåligt längtat efter att kunna lämna”. —
D’Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 9, kap. 17.
Vid denna tid hotade stora faror protestanternas sak. Påvens förbannelser dundrade
mot Genève. Mäktiga nationer hotade att ödelägga staden. Hur skulle denna lilla stad kunna
stå emot det mäktiga prästvälde som så ofta hade förödmjukat konungar och kejsare? Hur
skulle den kunna klara sig mot de stora härar som anfördes av världens mäktigaste
segerherrar?
Överallt inom kristenheten hotades protestantismen av mäktiga fiender.
Reformationens första segrar var förbi. Rom hade samlat nya krafter i förhoppning om att
kunna fullborda utplånandet. Vid denna tid instiftades jesuitorden, den mest samvetslösa,
grymmaste och mäktigaste av de organisationer som stödde påvedömet. Jesuiterna var helt
avskurna från jordiska band och från alla intressen för mänskligheten. De hade dödat alla
den naturliga kärlekens krav. De hade helt och hållet tystat förnuftets och samvetets röst. De
erkände ingen annan regel, inte något band än sin ordens regler. De hade ingen annan
förpliktelse än att utvidga dess makt. (Se ”Tillägg”.)
De som hade tagit emot Kristi evangelium hade fått kraft att möta faror och gå igenom
lidanden. De vek inte tillbaka för kyla, hunger, svarigheter och fattigdom De höjde sannings
fana trots fängelse, sträckbänk och bål. Jesuiterna kämpade mot dem, besjälade av en
fanatism som gjorde det möjligt för dem att uthärda liknande faror. De stod emot sanningens
162