Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Den 21 januari 1535 fastställdes som dagen för denna högtidliga ceremoni. Hela
nationens vidskepliga fruktan och blinda hat hade väckts. Gatorna i Paris var fyllda till
trängsel av människor från alla delar av landet. Firandet av dagen skulle börja med en stor
och imponerande procession. ”Husen vid de gator där processionen skulle dra fram, var
draperade i svart. Med vissa mellanrum hade man rest altaren.” Vid varje port fanns det en
fackla tänd till ära för det ”heliga sakramentet”. l daggryningen marscherade processionen
upp till slottet. ”I spetsen bars fanor och krucifix från de olika kyrkoförsamlingarna.
Därefter kom stadens borgare som gick två och två och bar facklor.” Bakom dem följde de
fyra munkordnarna i sina säregna dräkter. Så kom en stor samling av berömda reliker. Efter
dessa red furstliga prelater i purpurfärgade och scharlakansfärgade mantlar, prydda med
ädelstenar. Det var en färggrann och glittrande procession.
”Biskopen av Paris bar hostian under en praktfull tronhimmel. . . som hölls av fyra
prinsar. . . Efter hostian gick konungen. . . Frans I, som den dagen varken bar krona eller var
klädd i kunglig ämbetsdräkt.” Med ”blottat huvud och nedslagen blick och med ett litet
vaxljus i handen” uppträdde konungen av Frankrike ”som en ångerfull syndare”. — Wylie,
band 13, kap. 21. Vid varje altare böjde han sig i djup ödmjukhet, men inte i sorg över de
laster som hade besmittat hans egen själ eller över det oskyldiga blod som han hade
besmittat sina händer med. Nej, han gjorde bot för den dödssynd som begicks av hans
undersåtar då de vågade fördöma mässan. Efter honom kom drottningen och de högsta
ämbetsmännen i landet. De gick också två och två och bar tända facklor.
En del av dagens högtidligheter bestod i att konungen höll ett tal i biskopens stora
slottssal för de högsta ämbetsmännen i riket. Med sorgfyllt ansikte trädde han fram inför
dem. Med stor vältalighet uttalade han sin klagan över den ”förbrytelse, hädelse, sorg och
skarn” som hade drabbat nationen. Han uppfordrade varje trofast undersåte att hjälpa till
med att utrota det fruktansvärda kätteri som hotat Frankrike med undergång. ”Så sant som
jag, mina herrar, är er konung”, sade han, ”vill jag tillåta er att hugga av bägge mina ben om
jag visste att de var besmittade med denna avskyvärda ruttenhet. . . Och vidare skulle jag
inte skona något av mina egna barn om de var angripna av den. . . Jag skulle personligen
överlämna dem och offra dem åt Gud.” Gråten bröt hans röst och hela församlingen grät och
utbröt enstämmigt: ”Vi vill leva och dö för den katolska religionen.” — D’Aubigné, History
of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 4, kap. 12.
Avvisad gåva
Ett fruktansvärt mörker hade sänkt sig över den nation som hade förkastat sanningens
ljus. Guds nåd som ”uppenbaras till frälsning för alla människor” hade uppenbarats. Men
Frankrike hade avvisat gåvan och valt mörkret framför ljuset. Det hade bevittnat Guds nåds
kraft och helgelse i människohjärtat. Tusentals hade gripits av den gudomliga kraften.
158