Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
hat till kärlek och vittnade med oemotståndlig vältalighet för evangelium.” — Wylie, band
13, kap. 20.
För att hålla raseriet uppe hos folket utslungade prästerna de mest fruktansvärda
beskyllningar mot protestanterna. De anklagades för att ha planlagt ett blodbad på
katolikerna, störta regeringen och mörda konungen. De kunde inte framlägga det minsta
bevis till stöd för sådana påståenden. Ända skulle det visa sig att dessa oroväckande
profetior skulle gå i uppfyllelse, men under helt andra förhållanden och av helt andra
orsaker. De grymheter som katolikerna utförde mot oskyldiga protestanter kulminerade i en
fruktansvärd vedergällningsdag, då samma straffdomar som de hade påstått att nationen
hade hotats av skulle under senare århundraden drabba konungen och hans undersåtar. Men
denna revolution igångsattes av gudsförnekare, ja, av katolikerna själva. Det var inte
grundläggandet av protestantismen utan utrotandet av den som 300 år senare skulle störta
Frankrike i dessa fruktansvärda olyckor.
Överraskande spridning
Misstänksamhet, misstro och skräck rådde nu bland alla samhällsklasser. Under den
allmänna oron blev det klart hur starkt den lutherska läran hade fått fotfäste hos dem som
hade den högsta lärdomen, det största inflytandet och det ädlaste sinnet. Förtroendeposter
och ärofulla ämbeten blev plötsligt lediga. Hantverkare, boktryckare, lärare,
universitetsprofessorer, författare, ja, till och hovmän försvann. Hundratals människor
flydde från Paris och gick i frivillig landsflykt. I många fall var detta den första antydan till
att de bekände sig till Reformationen. Papisterna blev förvånade då de såg hur många det
var som de inte hade misstänkt för att vara kättare. Dessa hade de tolererat i sin mitt. Deras
raseri drabbade nu de skaror av obetydligare offer som de hade i sin makt. Fängelserna
överfylldes. Själva luften tycktes förmörkad av röken från de brinnande bålen som tändes
för dem som bekände sig tro på evangelium.
Frans I hade berömt sig av att vara ledare för den stora rörelse för vetenskapernas
återupplivande som markerade början av 1500-talet. Han hade glatt sig över att kunna samla
lärda män från alla länder omkring sig vid hovet. Denna kärlek till vetenskaperna, hans
förakt för munkarnas okunnighet och skenhelighet, var delvis orsak till den grad av tolerans
han visade gentemot Reformationen. Men driven av sin iver att utrota kätteriet utfärdade
denne beskyddare av vetenskaperna en lag som förbjöd tryckning av böcker i Frankrike.
Frans I utgör ett av många exempel på att intellektuell kultur inte är något skydd mot
religiös intolerans och förföljelse. Genom en högtidlig offentlig ceremoni förpliktade sig
Frankrike att utrota protestantismen. Prästerna krävde att den förolämpning som hade riktats
mot de himmelska makterna genom att fördöma mässan, skulle sonas med blod. Konungen
skulle dessutom på folkets vägnar offentligt godkänna de fruktansvärda planer som lades.
157