Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Av någon okänd, kanske en obetänksam vän eller en listig fiende — det fick man
aldrig veta — slogs ett av dessa plakat upp på dörren till konungens privata kammare.
Monarken greps av förskräckelse. Detta plakat angrep skoningslöst vidskepliga doktriner
som folket i långa tider hade betraktat med den största aktning. Konungen blev vred över att
de haft den otroliga fräckheten att ge sken av att dessa tydliga och förvånande uttalanden
kom från honom. En stund stod han skälvande och mållös. Plötsligt fann hans raseri uttryck
i dessa fruktansvärda ord: ”Grip alla som misstänks för att hylla Luthers lära, utan hänsyn
till parti eller rang. Jag vill utrota dem allasammans.” — D’Aubigné, History of the
Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 4, kap. 10. Tärningen var kastad.
Konungen hade bestämt sig för att ställa sig helt och oförbehållsamt på Roms sida.
Åtgärder vidtogs genast för att arrestera alla lutheraner i Paris. En fattig hantverkare —
en anhängare av Reformationens lära som brukade kalla samman de troende till deras
hemliga möten — greps och hotades med ögonblicklig död på bålet om han inte ville visa
det påvliga sändebudet vägen till varje enskilt protestantiskt hem i staden. Han vek
förskräckt tillbaka för detta avskyvärda förslag, men fruktan för bålet tog till sist överhand.
Han samtyckte till att bli sina bröders förrädare. Med hostian i spetsen och omgiven av ett
långt följe av präster, rökelsebärare, munkar och soldater drog Morin, den kunglige
detektiven, med förrädaren vid sin sida långsamt och stilla genom gatorna i staden.
Processionen sades vara till ära för ”det heliga sakramentet” och en handling av botgöring
för protestanternas hån mot mässan. Men det låg mordiska avsikter dolda under den fromma
ytan. När de kom till ett hus där en lutheran bodde, gjorde förrädaren ett tecken. Inte ett ord
yttrades. Processionen stannade, de gick in och familjen släpades ut och bands. Och så satte
sig den fruktansvärda processionen åter i rörelse för att uppsöka nya offer. De ”gick inte
förbi något hus, varken stort eller litet, inte ens universitetet i Paris. . . . Morin fick hela
staden att skälva av fruktan. . . . . Det var ett skräckvälde.” — D’Aubigné, band 4, kap. 10.
Dessa offer dödades under fruktansvärd tortyr. Man sörjde hela tiden för att elden
skulle hållas svag, så att dödskampen skulle vara så mycket längre. Men de gick döden till
mötes som segervinnare. Deras fasthet var orubblig. Deras frid ostörd. Förföljarna insåg att
de inte kunde rubba deras oböjliga uthållighet. De kände sig besegrade. ”Schavotter restes i
alla delar av Paris och bålen tändes dag efter dag. Avsikten var att sprida skräck för kättarna
genom att tända kättarbål på flera platser och bränna kättarna på olika dagar. Ändå var det
evangelium som vann i längden. Hela Paris fick tillfälle att se vad slags människor den nya
läran kunde åstadkomma. Martyrbålet blev den bästa talarstolen. Den stilla glädje som
upplyste dessa människors ansikten, när de passerade förbi. . . på väg till avrättningen, deras
hjältemod när de stod mitt ibland de bittra lågorna, den ödmjukhet de visade genom att
förlåta all orätt emot dem, förvandlade i några fall människors vrede till medkänsla, deras
156