Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
han kanske kunde få god hjälp av Bibeln. Så började han studera den. Mycket riktigt fann
han här berättelser om heliga män, men inte så som de framställs i de katolska annalerna.
Gudomligt ljus strömmade in i hans sinne. Han överväldigades av förvåning och motvilja
och slutade det arbete han hade påbörjat. Han studerade Bibeln. Snart undervisade han andra
i Bibelns dyrbara sanningar.
År 1512 innan ännu vare sig Luther eller Zwingli hade börjat sitt reformationsarbete,
skrev Lefevre: ”Det är Gud som genom tron ger oss den rättfärdighet som genom nåden
ensam rättfärdiggör till evigt liv.” — Wylie, band 13, kap. 1. När han fördjupade sig i
återlösningens under, utbrast han: ”Å vilken outsäglig storhet i detta utbyte! Den Syndfrie
blir fördömd och den skyldige går fri. Välsignelsen bär förbannelsen. Den som är fördömd
får välsignelsen. Livet dör och de döda lever. Härligheten inhöljs i mörker och de som inte
visste av någonting annat än blygsel, kläds i härlighet.” — D’Aubigné, Londonutgåvan,
band 12, kap. 2.
Han hävdade att frälsningens härlighet endast tillhörde Gud, men också att det är
människans plikt att visa lydnad. ”Om du är medlem av Kristi kyrka”, sade han, ”så är du en
lem i hans kropp. Tillhör du hans kropp så är du full av den gudomliga naturen. . . . O, om
människorna bara kunde förstå hur stor denna förmån är, hur rent, hur fromt och hur heligt
skulle de då inte leva! Och med vilket förakt skulle de då inte betrakta all denna världens
härlighet i jämförelse med den härlighet som är i dem — den härlighet som det timliga ögat
inte kan se.” — D’Aubigné, band 12, kap. 2.
Vilhelm Farel
Några av Lefevres studenter lyssnade med iver till hans ord. De kom att förkunna
sanningen långt efter det att rösten av deras lärare hade tystnat. Bland dessa var Vilhelm
Farel. Han var son till fromma föräldrar och blev uppfostrad att obetingat tro på kyrkans
lära. Han kunde i likhet med aposteln Paulus ha sagt om sig själv: ”Jag har tillhört det
strängaste partiet i vår gudsdyrkan och levat såsom farisé”. — Apg. 26: 5. Han var ivrig
katolik och brann av iver att få utrota alla som vågade resa sig upp emot kyrkan. ”Jag skar
tänder som en rasande varg”, sade han senare, när han hänvisade till denna tidpunkt i sitt liv,
”varje gång jag hörde någon tala mot påven.” — Wylie, band 13, kap. 2.
Han hade varit outtröttlig i sin beundran av helgonen. Tillsammans med Lefevre hade
han besökt alla kyrkor i Paris. Han hade tillbett vid deras altaren och prytt deras heliga
relikskrin med gåvor. Men dessa fromma handlingar kunde inte skänka någon själsfrid. En
överbevisning om synd som alla botgärningar inte kunde ta bort, behärskade hans sinne.
Han lyssnade till reformatorns ord som till en röst från himmelen. ”Vi blir frälsta av nåd.”
”Den oskyldige blir fördömd och den skyldige går fri.” ”Det är Kristi kors ensamt som
öppnar porten till himmelen och stänger dörren till helvetet.” — Wylie, band 13, kap. 2.
147