Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
politiska förhållningsregler som föreslagits berodde enligt hans uppfattning på en ovärdig
fruktan och en syndig misströstan”. — D’Aubigné, band 10, kap. 14.
Då mäktiga fiender slog sig samman för att omstörta Reformationens läror och
tusentals svärd tycktes vara färdiga att lyftas mot dem, skrev Luther: ”Satan öser ut sin
vrede. Ogudaktiga påvar sammansvärjer sig och vi hotas med krig. Förmana folket att
kämpa modigt inför Herrens tron i bön så att våra fiender, besegrade av Guds Ande, tvingas
till fred. Vårt största behov och vår viktigaste uppgift är bön. Låt folket nu förstå att de är
utsatta för svärdets egg och för Satans vrede, och låt dem bedja.” — D’Aubigné, band 10,
kap. 14.
Tveklös kamp med fredliga vapen
Då Luther senare talade om det förbund som han hade tänkt upprätta mellan
Reformationens furstar förklarade han att det enda vapen som skulle användas i denna kamp
var ”Andens svärd”. Till kurfursten av Sachsen skrev han: ”Vi kan inte för vårt samvetes
skull godkänna det förbund som har föreslagits. Vi vill hellre dö tio gånger än se att vårt
evangelium skulle bli orsak till att en enda droppe blod utgöts. Vi bör vara såsom lamm som
förs bort för att slaktas. Vi måste bära Kristi kors. Ers höghet skall inte frukta. Vi skall
uträtta mer med våra böner än alla våra fiender med sitt skryt. Låt bara inte era händer bli
besmittade av era bröders blod. Om kejsaren kräver att vi skall överlämnas till hans domstol,
så är vi beredda att komma. Ni kan inte försvara vår lära. Var och en måste tro på eget
ansvar och egen risk.” — D’Aubigné, band 14, kap. 6.
Från de avskilda böneplatserna utgick en kraft som skakade om världen under den
stora Reformationen. Där satte Herrens tjänare i helig tillit sina fötter på hans löftens klippa.
Under det att striden i Augsburg pågick ”lät Luther inte en enda dag gå utan att använda
minst tre timmar till bön. Dessa tog han från den tid som var den för studier mest lämpliga.”
Därinne i hans stilla kammare kunde man höra honom utgjuta sitt sinne inför Gud i ord som
”präglades av tillbedjan, fruktan och hopp, och som när någon talar till en vän”. ”Jag vet att
du är vår Fader och vår Gud”, sade han, ”och att du vill skingra dem som förföljer dina barn,
för du är själv i samma fara som vi. Hela denna sak är din och det är bara på grund av att du
har drivit oss till det, som vi har tagit itu med det. Beskydda oss då o, Fader!” — Samma
källa, band 14, kap.6.
Till Melanchthon som var nedtryckt av ångest och fruktan, skrev han: ”Nåd och frid i
Kristus — i Kristus säger jag och inte i världen. Amen. Jag avskyr med ett utpräglat hat
dessa överdrivna bekymmer som förtär dig. Är saken orättfärdig så lämna den. Är den
rättfärdig, varför skulle vi då göra hans löften om intet, när han bjuder oss att sova utan
fruktan? . . . Kristus kommer inte att ställa sig utanför rättens och sanningens verk. Han
lever och regerar. Vad har vi då att frukta för?” — D’Aubigné, band 14, kap. 6.
144