Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Här uppfylldes Bibelns ord: ”Jag vill tala om dina vittnesbörd inför konungar.” — Ps. 119:
46.
Då Paulus för evangelii skull satt i fängelse, framfördes samma evangelium för
furstarna och adeln i kejsarstaden. På samma sätt hade vid detta tillfälle det som kejsaren
hade förbjudit att det fick predikas från talarstolarna, förkunnats från palatset. Det som
många hade ansett inte ens lämpade sig för tjänare att lyssna till, hörde nu rikets främsta
män med förundran. Församlingen bestod av konungar och stormän, förkunnarna var krönta
furstar och det som förkunnades var Guds konungsliga sanning. ”Sedan apostlarnas tid”,
sade en författare, ”har det aldrig utförts ett större verk eller avlagts en mer upphöjd
bekännelse.” — D’Aubigné, band 14, kap. 7.
”Allt det som lutheranerna säger är sant. Vi kan inte förneka det”, sade en katolsk
biskop. ”Kan du med ärliga argument motbevisa den bekännelse som kurfursten och hans
allierade har framlagt?” frågade någon annan dr Eck. ”Med apostlarnas och profeternas
skrifter, nej”, var svaret, ”men med kyrkofädernas och kyrkomötenas, ja.” ”Jag förstår”,
svarade den som frågade. ”Efter vad du säger tror de på Bibeln och vi står utanför.” —
Samma källa, band 14, kap. 8.
Miljoners livsåskådning
Några av de tyska furstarna vanns för Reformationen. Kejsaren själv sade att de
protestantiska artiklarna allesammans var sanning. Bekännelsen översattes till många språk
och spreds över hela Europa. Miljoner i kommande släktled har godkänt den som ett uttryck
för sin tro.
Guds trofasta tjänare arbetade inte ensamma. Under det att makter och myndigheter
och ”ondskans andemakter i himlarymderna” hade sammanslutit sig mot dem, lämnade
Herren inte sitt folk. Hade de kunnat få sina ögon öppnade, så skulle de ha sett lika klara
bevis på Guds närhet och hjälp som profeten fordom fick tillfälle att se. Då Elisas tjänare
visade sin herre de fientliga härar som omringat dem och avskurit varje möjlighet till flykt,
bad profeten: ”Herre öppna hans ögon, så att han ser.” — 2 Kon. 6: 17. Och se berget var
fullt av hästar och vagnar av eld, himmelska härskaror som var där för att skydda denne
gudsman. Så höll också änglarna vakt över dem som arbetade i Reformationens sak.
En av de principer som Luther höll fast vid med all sin kraft var, att man inte skulle
utnyttja någon världslig makt för att hjälpa Reformationen eller gripa till vapen för att
försvara den. Det var en glädje för honom att se rikets furstar bekänna sig till evangelium.
Men då de föreslog att de skulle sluta sig samman i ett försvarsförbund sade han att
”evangeliets lära bara kan försvaras av Gud. . . . Ju mindre människorna blandar sig i denna
uppgift, dess mer iögonenfallande kommer Guds ingripande till dess försvar att bli. Alla de
143