Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
följde med dem så långt som till Koburg, återupplivade deras sviktande tro genom att sjunga
den psalm han skrev på denna resa: ”Vår Gud är oss en väldig borg.” Fruktan jagades på
flykten. Många bekymrade sinnen lättades genom ljudet av dessa inspirerande toner.
Synpunkter deklareras
De reformvänliga furstarna hade bestämt sig för att de skulle utarbeta en systematisk
deklaration av sina synpunkter med bevis från Bibeln. Denna skulle de lägga fram i
riksdagen. Denna uppgift lades på Luther, Melanchthon och deras medarbetare.
Bekännelsen godkändes av protestanterna som ett uttryck för deras lära. De kom
tillsammans för att sätta sina namn under det viktiga dokumentet. Det var en högtidlig och
prövande stund. Det var av stor betydelse för reformatorerna att deras sak inte skulle
blandas samman med politiska frågor. De ville inte att Reformationen skulle utöva något
annat inflytande än det som går ut ifrån Guds ord. Då de kristna furstarna kom fram för att
skriva under bekännelsen, grep Melanchthon in och sade: ”Det är teologernas och prästernas
uppgift att föreslå detta. Låt den auktoritet som jordens mäktiga män har, komma till uttryck
i andra frågor.” ”Gud förbjude”, svarade Johan av Sachsen, ”att du skulle utesluta mig. Jag
har bestämt mig för att göra det som är rätt utan att fråga efter min krona. Min kurfurstehatt
och min hermelinsmantel är inte dyrbarare för mig än Kristi kors.” Då han hade sagt detta
skrev han sitt namn. En annan av furstarna sade med pennan i handen: ”Om min Jesu Kristi
lära kräver det är jag villig. . . att göra avkall på mina ägodelar och mitt liv.” ”Jag vill hellre
avstå från mina undersåtar och mina stater, hellre lämna mina fäders land med stav i hand”,
sade han vidare, ”än jag vill ta emot någon annan lära än den som denna bekännelse ger
uttryck för.” — D’Aubigné, band 14 kap. 6. Sådan var den tro och det mod som dessa
gudsmän visade.
Furstar väljer sida
Tiden kom då de skulle framträda inför kejsaren. Karl V satt på sin tron, omgiven av
kurfurstar och furstar, då han gav de protestantiska reformatorerna audiens. Bekännelsen
lästes upp. I denna furstliga församling blev evangeliets sanningar klart framställda och
påvekyrkans villfarelser påpekade. Med rätta har denna dag förklarats vara ”Reformationens
största dag, en av de härligaste i kristendomens och mänsklighetens historia”. —
D’Aubigné, band 14, kap. 7. Bara några få år hade gått sedan munken från Wittenberg stod
ensam inför riksdagen i Worms. Nu hade de ädlaste och mäktigaste furstarna i hela riket
samlats. Luther hade vägrats tillåtelse att komma till Augsburg, men genom sina ord och
sina böner hade han ändå varit närvarande. ”Jag är överväldigad av glädje”, skrev han,
”därför att jag har upplevt detta tillfälle, då Kristus offentligt har blivit upphöjd av så
lysande bekännare och inför en så lysande församling.” — Samma källa, band 14, kap. 7.
142