Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Brådstörtad flykt
Tecken visade på fara för protestanterna. Det fanns emellertid också tecken som visade
att en gudomlig hand hade uträckts för att beskydda de trogna. Det var vid denna tidpunkt
som Melanchthon skyndade sig tillsammans med sin vän Simon Grynaeus genom gatorna i
Speier mot Rhen och tvingade honom att ta sig över till andra sidan. Grynaeus var förvånad
över denna brådstörtade åtgärd. Melanchthon svarade: ”En gammal man med allvarligt och
vördnadsbjudande utseende men obekant för mig, visade sig för mig och sade: ’Om ett
ögonblick kommer rättvisans hantlangare att sändas av Ferdinand för att arrestera
Grynaeus’.”
Samma dag hade Grynaeus blivit upprörd över en predikan som Faber, en ledande
katolsk doktor, hade hållit. Efteråt hade Grynaeus tillrättavisat honom för att han hade
försvarat ”vissa avskyvärda villfarelser”. Faber lade band på sin vrede, men gick
ögonblickligen till konungen och fick honom att utfärda en arresteringsorder mot den
besvärlige professorn från Heidelberg. Melanchthon tvivlade inte på att Gud hade räddat
hans vän genom att sända en av sina heliga änglar för att varna honom.
”Orörlig blev Melanchthon stående på stranden av Rhen och väntade till dess att
vattnet hade räddat Grynaeus från hans förföljare. ’Äntligen’, ropade Melanchthon, då han
såg honom på den motsatta sidan, ’äntligen har han räddats ur deras grymma käftar som
törstar efter oskyldigt blod’. Då Melanchthon kom hem fick han höra att polisofficerare
hade sökt Grynaeus och undersökt huset från golv till tak.” — D’Aubigné, band 13, kap. 6.
Reformationen skulle komma att få en ännu mer framträdande plats bland de mäktiga
på jorden. De evangeliska furstarna hade vägrats företräde hos konung Ferdinand. De skulle
emellertid få tillfälle att lägga fram sin sak i närvaro av kejsaren och kyrkans och statens
höga ämbetsmän. Karl V ville ha slut på den splittring som störde kejsardömet. Han
sammankallade därför året efter protesten i Speier en riksdag som skulle hållas i Augsburg.
Han lät meddela att det var hans avsikt att personligen leda denna. De protestantiska ledarna
uppfordrades att framträda inför denna riksdag.
Stora faror hotade Reformationen. Dess förkämpar överlämnade emellertid alltjämt sin
sak åt Gud och förpliktigade sig att hålla fast vid evangelium. Kurfursten av Sachsen blev av
sina rådgivare uppmanad att inte resa till riksdagen. Kejsaren hade krävt att furstarna skulle
vara närvarande endast för att lura dem in i en fälla, blev det sagt. ”Riskerar man inte allt när
man går och låter sig inspärras bakom murarna i en stad hos en mäktig fiende.” Men andra
förklarade utan fruktan: ”Låt furstarna bara uppträda modigt så är Guds sak räddad.” ”Gud
är trofast. Han skall inte överge oss”, sade Luther. — Samma källa, band 14, kap. 2.
Kurfursten reste till Augsburg följd av sin svit. Alla var medvetna om de faror han utsatte
sig för. Många följde med med dystra ansikten och bekymrade sinnen. Men Luther, som
141