Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
övertygade om att deras sak var rättfärdig och som förlitade sig på Allmaktens arm, var
”fulla av mod och fasthet”.
”De principer som denna berömda protest innehåller. . . bildar själva grunden i
protestantismen. Denna protest opponerar sig mot två missbruk som människor gör sig
skyldiga till i trosangelägenheter, nämligen för det första, det olovliga ingreppet från
myndigheternas sida och för det andra, kyrkans godtyckliga auktoritet. Protestanterna sätter
samvetets makt över de världsliga myndigheternas, och Guds ords auktoritet över den
synliga kyrkan. Den avvisar den borgerliga makten i det som angår gudomliga
angelägenheter och säger med profeten och apostlarna: ’Man måste lyda Gud mer är
människor. ’ Den upphöjer Jesu Kristi krona framför kejsar Karl V:s krona. Men den går
längre. Den fastslår principen att all mänsklig lära måste underordnas Guds ord.” —
D’Aubigné, band 13, kap. 6. Protestanterna hävdade dessutom rätten till att fritt uttrycka sin
övertygelse om sanningen. De skulle inte bara tro och lyda Guds ord utan också förkunna
vad det lär. De förnekade prästerskapets och de världsliga myndigheternas rätt att ingripa.
Protesten i Speier var ett starkt vittnesmål mot religiös intolerans. Den hävdade att alla
människor har rätt att tillbedja Gud i överensstämmelse med sitt eget samvete.
Deklarationen hade gjorts. Den hade skrivits in i tusentals människors minne och
registrerats i himmelens böcker, där ingen människa kunde utplåna den. Hela det
evangeliska Tyskland godtog protesten som ett uttryck för dess tro. I denna protest såg
människorna överallt ett löfte om en ny och bättre tid. En av furstarna sade till
protestanterna i Speier: ”Måtte den Allsmäktige som har gett er nåd att fritt framlägga en så
kraftig och oförskräckt bekännelse bevara er i denna kristliga fasthet, intill dess evighetens
dag går upp.” — Samma källa, band 13, kap. 6.
Om reformatorerna, efter det att de vunnit en del framgångar, skulle ha fogat sig efter
omständigheterna för att vinna världens gunst, så skulle de ha visat otrohet mot Gud och
mot sig själva. De skulle då snart ha lagt grunden till sin egen undergång. Det dessa ädla
protestanter upplevde innehåller en lärdom för alla efterföljande tidsåldrar. Satans metoder i
kampen mot Gud och hans ord har inte förändrats. Han är alltjämt lika mycket emot att
Bibeln nu görs till en livsregel som han var under 1500-talet. I vår tid avviker människor i
hög grad från Bibelns läror och bud. Det är nödvändigt att vända tillbaka till den stora
protestantiska principen: Bibeln och Bibeln allena, som regel för vår tro och våra
förpliktelser. Satan arbetar alltjämt med alla de medel som står till hans förfogande för att
utplåna religionsfriheten. Den antikristliga makt som protestanterna i Speier förkastade,
försöker nu med förnyad kraft att återupprätta sin förlorade dominans. I troheten mot Guds
ord, som kom till uttryck i denna Reformationens ödestimma, finner vi det enda underlaget
för förhoppningarna om en reform i vår tid.
140