Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
religionsfrihet, intill dess att rådet samlas.” — D’Aubigné, band 13, kap. 5. Det är statens
skyldighet att skydda samvetsfriheten. Dess befogenheter i religiösa angelägenheter är
begränsade till detta. Varje världslig regering som försöker reglera eller genomdriva
religiösa ceremonier med hjälp av borgerliga myndigheters lagstiftning offrar själva den
princip som de evangeliska kristna ädelt har kämpat för.
Samvetsfrihet och tankefrihet
Katolikerna beslöt nu att slå ned det som de kallade ”våghalsigt trots”. De försökte
väcka splittring bland dem som stödde Reformationen och att skrämma alla som inte öppet
hade ställt sig på dess sida. Representanterna för fristaterna blev till sist inkallade inför
riksdagen. De anmodades att klargöra om de ville gå med på förslagets villkor. De bad
förgäves om uppskov. Vid röstningen visade det sig att nästan hälften av dem ställde sig på
reformatorernas sida. De som vägrade att göra avkall på samvetsfriheten och få rättigheten
att ha en personlig uppfattning, visste mycket väl att de utsatte sig för framtida kritik,
förkastelsedom och förföljelse, när de intog en sådan ståndpunkt. En av delegaterna sade:
”Antingen måste vi förneka Guds ord eller gå till bålet.” — D’Aubigné, band 13, kap. 5.
Konung Ferdinand som var kejsarens representant vid riksdagen förstod att ediktet
skulle medföra allvarlig splittring, om inte furstarna övertalades att godkänna det och ge det
sitt stöd. Han försökte därför övertala dem. Han visste ju att användandet av tvång när det
gällde sådana män bara skulle göra dem ännu mer omedgörliga. Han ”vädjade enträget till
furstarna att de skulle godkänna ediktet. Han försäkrade dem att de då i hög grad skulle
tillfredsställa kejsaren.” Men dessa trofasta män erkände en auktoritet som stod över
jordiska härskare. De svarade lugnt: ”Vi vill lyda kejsaren i allt som kan hjälpa till att
upprätthålla freden och Guds ära.” — Samma källa, band 13, kap. 5.
För den församlade riksdagen förklarade konungen till sist för kurfurstarna och hans
vänner att ediktet ”höll på att omformas till ett kejserligt dekret”, och att ”det enda de kunde
göra var att böja sig för majoriteten”. Då han hade sagt detta drog han sig tillbaka från
församlingen. Reformatorerna fick inte något tillfälle att tänka igenom saken eller att avge
ett svar. ”Förgäves sände de en deputation med en framställning till konungen om att
komma tillbaka.” På deras begäran svarade han bara: ”Saken är avgjord. Underkastelse är
nu allt som återstår”. — Samma källa, band 13, kap, 5.
Kejsarens parti var övertygat om att de kristna furstarna skulle hålla fast vid Bibeln
som en auktoritet över mänskliga doktriner och krav. De visste att överallt, där denna
princip skulle godkännas, skulle påvedömet till sist bli störtat. I likhet med så många andra
som sedan den tiden endast ”ser det som är för ögonen” smickrade de sig med att kejsarens
och påvens sak var stark, medan reformatorernas sak var svag. Om reformatorerna hade sökt
sig till endast mänsklig hjälp så skulle de ha varit lika maktlösa som katolikerna ansåg att de
138