Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Villrådighet och fruktan
Då det evangeliska partiet samlades till rådplägning såg de på varandra i villrådighet
och fruktan. Från den ene till den andre gick frågan: ”Vad skall vi göra?” Angelägenheter av
enorm betydelse för världen stod på spel. Skall ledarna för Reformationen ge efter och godta
ediktet? Hur lätt skulle inte reformatorerna i denna kris, som i sanning var av
enorm betydelse, ha kunnat argumentera sig in i en felaktig kurs! Hur många bestickande
ursäkter och rimliga skäl kunde man inte ha funnit för att underkasta sig! De lutherska
furstarna var ju tillförsäkrade fri religionsutövning. Samma förmån hade lovats alla deras
undersåtar som hade godkänt Reformationen innan de sista åtgärderna hade vidtagits. Borde
de inte låta sig nöja med detta? Hur många faror skulle inte ha kunnat avvärjas om de hade
underkastat sig? Vilka okända risker och konfrontationer skulle det inte föra dem ut i om de
vägrade? Vem vet vilka tillfällen framtiden kunde föra med sig? Låt oss ta emot freden. Låt
oss gripa den olivkvist som Rom räcker oss och läka Tysklands sår. Med argument sådana
som dessa skulle man ha kunnat rättfärdiga, att reformatorerna valde en kurs som ganska
snart med säkerhet skulle ha omstörtat hela deras sak.
”Lyckligtvis såg de på den princip som den föreslagna överenskommelsen hade
baserats på, och de handlade i tro. Vilken var denna princip? Det var den romerska kyrkans
rätt att betvinga samveten och förbjuda fri granskning. Men skulle då inte de själva och
deras protestantiska undersåtar åtnjuta religionsfrihet? Jo, som en förmån särskilt knuten till
denna överenskommelse, men inte som en rättighet. Ifråga om alla dem som stod utanför
denna överenskommelse skulle den stora auktoritetsprincipen gälla. Samvetet hade inte
några rättigheter. Den romerska kyrkan var den ofelbara domaren som alla skulle lyda. Att
godkänna den föreslagna kompromissen skulle ha varit ett faktiskt erkännande av att
religionsfriheten borde begränsas till Sachsen som anslutit sig till Reformationen. I hela den
övriga delen av kristenheten var fri granskning och bekännelse av Reformationen
förbrytelser som måste straffas med fängelse och bål. Kunde de gå med på att begränsa
religionsfriheten? Kunde de låta det kungöras, att reformation hade vunnit sina sista
anhängare, att den hade lagt under sig sitt sista område och att överallt, där den romerska
kyrkan just då härskade, skulle dess välde fortsätta till evig tid? Kunde reformatorerna ha
gjort gällande att de var oskyldiga till de tusentals människors blod, som under en sådan
regim skulle få offra livet i katolska länder? Detta skulle ha varit att förråda evangeliets sak
och kristenhetens frihet i dess avgörande ödestimma.” — Wylie, band 9, kap. 15. Nej hellre
ville de ”offra allt, till och med sina kronor och sina liv”. — D’Aubigné, band 13, kap. 5.
”Låt oss förkasta detta dekret”, sade furstarna. ”I angelägenheter som berör samvetet
har majoriteten ingen makt.” De deputerade sade: ”Det är på grund av dekretet av år 1526
som vi har den fred som riket nu åtnjuter. Om det upphävdes skulle Tyskland drabbas av
oroligheter och splittring. Riksdagen har inte någon befogenhet därutöver än att upprätthålla
137