Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Detta påskyndade krisen. Ett budskap från kejsaren klargjorde för riksdagen, att
eftersom bestämmelsen om samvetsfrihet hade skapat stor oordning, krävde kejsaren att
denna bestämmelse skulle upphävas. Detta egenmäktiga beslut väckte indignation och
bekymmer bland de evangeliska kristna. En av dem sade: ”Kristus har återigen fallit i
händerna på Kaifas och Pilatus.” Katolikerna blev våldsammare. En förblindad papist sade:
”Turkarna är bättre än lutheranerna, eftersom turkarna håller sina fastedagar, medan
lutheranerna överträder dem. Skall vi välja mellan Guds heliga ord och kyrkans gamla
villfarelser så bör vi förkasta det förstnämnda.” Melanchthon sade: ”Inför den församlade
riksdagen kastar Faber varje dag någon ny sten på oss som håller oss till evangeliet.” —
D’Aubigné, band 13, kap. 5.
Religiös tolerans hade bekräftats i lag. De evangeliska staterna hade bestämt sig för att
motsätta sig detta nya ingrepp i deras rättigheter. Luther som alltjämt var bannlyst enligt
ediktet från Worms, fick inte tillåtelse att vara med i Speier. Men hans medarbetare och de
furstar som Gud hade väckt, var närvarande för att försvara hans sak i denna kritiska stund.
Den ädle Fredrik av Sachsen, Luthers tidigare beskyddare, hade dött, men hans bror och
efterföljare, hertig Johan, hade med glädje hälsat Reformationen. Fastän han älskade freden
visade han stort mod. Han ingrep energiskt i alla de angelägenheter som försvarade trons
intressen.
Prästerna krävde att de stater som hade godtagit Reformationen, blint skulle
underkasta sig det romerska väldet. Reformatorerna krävde den frihet de tidigare hade
uppnått. De kunde inte samtycka till att romerska kyrkan skulle få makten över de stater
som med så stor glädje hade tagit emot Guds ord. Till slut föreslog man en kompromiss att i
de stater där Reformationen inte hade blivit införd skulle ediktet från Worms strängt
genomdrivas. I de stater ”där folket hade vikit av ifrån detta och där det inte kunde inrätta
sig efter det utan risk för uppror, skulle de åtminstone inte införa någon ny reform, inte
beröra någon stridsfråga, inte motsätta sig att mässan firades och inte tillåta någon romersk
katolik att anta lutherdomen”. — Samma källa, band 13, kap. 5. Detta förslag antogs av
riksdagen till stor glädje för de påvliga prästerna och prelaterna.
Om dessa bestämmelser genomfördes, ”skulle Reformationen varken kunna utbredas
där den var okänd eller stabiliseras på en solid bas. . . där den redan var införd”. — Samma
källa, band 13, kap. 5. Yttrandefriheten skulle avskaffas. Inga omvändelser skulle tolereras.
Man krävde av Reformationens vänner att de skulle underkasta sig dessa restriktioner och
förbud. Hoppet för världen tycktes vara på väg att utsläckas. ”Återupprättandet av den
romerska hierarkin. . . kommer utan tvivel att återinföra de gamla missbruken.” Och man
skulle lätt kunna finna ett tillfälle att ”fullständigt ödelägga det verk som redan var så
våldsamt skakat” av split och fanatism. — Samma källa, band 13, kap. 5.
136