Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Bibelns ord uppfylldes: ”När dina ord upplåtas, giva de ljus och skänka förstånd åt de
enfaldiga.” — Ps. 119: 130. Bibelstudiet åstadkom en markant förändring i sinne och
livsföring. Påvekyrkan hade lagt ett järnok på sina undersåtar och hållit dem i okunnighet
och förnedring. De hade utan samvetsbetänkligheter vidmakthållit ett vidskepligt
iakttagande av former och sedvänjor. Men i all deras gudsdyrkan hade sinnet och förståndet
tagit föga del. Luthers predikningar, som framhöll Guds ords tydliga sanningar, och Guds
ord, som nu kommit ut till den allmänna befolkningen, hade väckt deras slumrande krafter.
Det hade inte bara renat och förädlat det andliga livet utan också gett intellektet ny kraft och
styrka.
Människor ur alla samhällsklasser gick ut med Bibeln i hand och försvarade
Reformationens lära. Katolikerna, som hade överlåtit bibelstudiet åt präster och munkar,
uppfordrade nu dessa att träda fram och motbevisa de nya lärorna. Men prästerna och
munkarna, som varken kände till Bibeln eller Guds kraft, blev fullständigt slagna till marken
av dem som de hade förklarat vara okunniga villolärare. ”Olyckligtvis hade Luther övertalat
sina anhängare att inte sätta någon tillit till något annat än Bibeln”, skrev en katolsk
författare. — D’Aubigné, band 9, kap.11. Människor samlades för att höra sanningen
förkunnas av människor som bara hade föga utbildning men som ändå diskuterade den till
och med med lärda och vältaliga teologer. Den skamliga okunnigheten bland dessa stora
män kom i dagen när deras argument konfronterades med Bibelns enkla lära. Arbetare,
soldater, kvinnor, ja till och med barn hade större kunskap om Bibelns lära än präster och
lärda doktorer.
Oförvägna försvarare
Skillnaden mellan evangeliets anhängare och dem som försvarade påvekyrkans
vidskepelse var inte mindre uppenbar bland de lärde, än bland det allmänna folket. ”I
opposition till de gamla kämparna bland prästerskapet som hade försummat språkstudier
och litteratur. . . stod ädelt tänkande, unga män med stor studieiver, som studerade Bibeln
och gjorde sig bekanta med de gamla mästarnas verk. Dessa unga män som hade begåvning,
ädla motiv och ett ofördärvat sinne, skaffade sig snart så stor kunskap att det under lång tid
inte fanns någon som kunde mäta sig med dem. . . . När dessa ungdomliga försvarare av
Reformationen därför konfronterades med de katolska doktorerna i någon församling,
angrep de dem med sådan lätthet och tillförsikt, att dessa okunniga män tvekade, blev
förvirrade och från alla håll gjordes till föremål för det förakt som de förtjänade.” —
D’Aubigné, band 9, kap. 11.
Det katolska prästerskapet såg att deras församlingar blev mindre. De tillkallade då
hjälp från myndigheterna och försökte på alla tänkbara sätt få sina anhängare tillbaka. Men i
den nya läran hade folket funnit det som tillfredsställde deras längtan. Därför vände de sig
133