Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
enda punkt skulle Satan och hans härskaror ha avgått med segern. Men hans oryggliga
fasthet blev det medel som förde till att kyrkan blev frigjord. En ny och bättre tid inleddes.
Denne ende man hade vågat tro och utföra något på egen hand i andliga angelägenheter.
Detta skulle genom sitt inflytande påverka kyrkan och världen, inte bara i hans egen samtid
utan ned genom alla kommande tider. Hans fasthet och trohet skulle ända till tidens slut
stärka alla som skulle komma att få genomgå liknande upplevelser. Guds majestät och välde
stod höjt över människors råd och över Satans stora makt.
Efter order från kejsaren fick Luther snart föreläggande att resa hem. Han visste att
denna uppfordran snart skulle följas av att han bannlystes. Hotande moln hängde över hans
väg. Men då han lämnade Worms var, hans hjärta fullt av glädje och tacksägelse. ”Djävulen
själv”, sade han, ”vaktade påvens borg. Men Kristus har slagit en stor bräcka i den. Satan
blev tvungen att medge att Herren är mäktigare än han.” — D’Aubigné, band 7, kap. 11.
För Luther var det alltjämt fråga om att se till att hans fasthet inte skulle uppfattas som
upprorsanda. Efter sin avresa skrev han därför till kejsaren. ”Gud som rannsakar hjärtan”,
skrev han, ”är mitt vittne på att jag är villig att uppriktigt lyda ers majestät i ära eller i
vanära, i liv eller i död och utan något annat förbehåll än Guds ord, efter vilket människan
skall leva. I alla angelägenheter här i livet skall min trohet vara orygglig. I detta avseende är
vinning eller förlust utan betydelse för frälsning. Men när eviga intressen står på spel vill
inte Gud att människor skall böja sig för människor. En sådan underkastelse i andliga
angelägenheter är detsamma som verklig gudsdyrkan. En sådan bör endast ägnas Skaparen.”
— D’Aubigné, band 7, kap. 11.
På sin resa hem från Worms fick Luther ett mottagande som var ännu mer smickrande
än då han reste till Worms. Kyrkofurstar bjöd den bannlyste munken välkommen.
Borgerliga härskare hedrade mannen som kejsaren hade fördömt. Man bad honom
inträngande att predika. Trots det kejserliga förbudet steg han åter upp i talarstolen. ”Jag har
aldrig lovat mig själv att kedja Guds ord”, sade han, ”inte heller vill jag göra det.” —
Martyn, band 1, sid. 420.
Gud hade sörjt för en utväg för sin tjänare i denna farans stund. Ett uppmärksamt öga
hade följt Luthers rörelser. En man med trofast och ädelt hjärta hade bestämt såg for att
rådda honom. Det var klart att Rom inte skulle nöja sig med något mindre än hans död. Han
kunde inte undgå lejonets gap om han inte fördes till något gömställe. Gud gav Fredrik av
Sachsen klokhet att utföra en plan för att skydda reformatorn. Genom trofasta vänners hjälp
genomfördes kurfurstens plan. Luther gömdes effektivt för både vänner och fiender. Under
sin hemresa blev han gripen, skild från sina följeslagare och snabbt förd genom skogen till
Wartburg, en ensamt liggande fästning i bergen. Både gripandet och bortförandet var i så
hög grad hemligt att inte ens Fredrik själv visste vart de hade fört honom. Denna
113