Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
kejsaren, hur oklokt och farligt det skulle vara att av hänsyn till en obetydlig munk offra den
mäktiga romerska stolens vänskap och stöd.
Förnyade hotelser
Hans ord blev inte utan verkan. Dagen efter det att Luther hade avgett sitt svar lade
kejsaren fram ett budskap i riksdagen. Däri tillkännagav han att det var hans avsikt att
genomföra sina föregångares politik och upprätthålla och beskydda den katolska religionen.
Eftersom Luther hade vägrat att återkalla sina villfarelser måste man vidta de kraftigaste
åtgärder mot honom och de kätterier som han hävdade. ”En enda munk, förvillad av sin
egen dårskap, hade rest sig upp mot kristenhetens tro. För att sätta stopp för en sådan
ogudaktighet vill jag offra mina riken, mina skatter, mina vänner, min kropp, mitt blod, min
själ och mitt liv. Jag har nu för avsikt att sända augustinen Luther bort och förbjuda honom
att förorsaka den minsta störning bland folket. Därefter skall jag vidta åtgärder mot honom
och hans anhängare som kättare, med hjälp av bannlysning, interdikt och varje medel som
kan bidra till att slå ned dem.
Jag uppfordrar alla statens medlemmar att uppträda som trofasta kristna.” —
D’Aubigné, band 7, kap. 9. Ändå förklarade kejsaren att de måste respektera Luthers lejd
och att han måste få tillåtelse att nå sitt hem i trygghet, innan man företog någonting emot
honom.
Två motstridande åsikter gjorde sig nu gällande bland riksdagens medlemmar. Påvens
sändebud och representanter krävde på nytt att reformatorns lejd inte skulle respekteras.
”Hans aska”, sade de, ”bör kastas i Rhen såsom man gjorde med Johan Hus’ aska för ett
århundrade sedan.” — D’Aubigné, band 7, kap. 9. Men de tyska furstar som själva var
katoliker och Luthers förklarade fiender, protesterade mot ett sådant offentligt
förtroendebrott och hävdade, att det skulle bli en fläck på nationens ära. De hänvisade till de
olyckor som hade följt efter Johan Hus’ död. De sade att de inte vågade nedkalla ett
återupprepande av dessa fruktansvärda hemsökelser över Tyskland och över den unge
kejsaren.
Som svar på detta förkastliga förslag sade kejsar Karl själv: ”Även om tro och ära
skulle bli bannlysta från hela jorden, så måste det likväl finnas en plats för dem i furstars
hjärtan.” — D’Aubigné, band 7, kap. 9. Luthers bittraste, påvliga fiender sökte ändå
övertala honom till att behandla reformatorn såsom Sigismund hade behandlat Hus —
överlämna honom i kyrkans våld. Men Karl V som hade påmints om tillfället då Hus i en
offentlig församling hade pekat på sina bojor och påmint monarken om hans ord på tro och
ära, svarade: ”Jag skulle inte tycka om att behöva rodna så som Sigismund.” — Lenfant,
band 1, sid. 422.
110