Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
försyn som ledde i denna sak. Många av furstarna var så förblindade av villfarelse och
övertro, att de under den första föreläsningen inte kunde uppfatta kraften och styrkan i
Luthers argumentering Då de hörde föreläsningen denna andra gång, förstod de klart de
punkter som framhölls.
De som hårdnackat stängde ögonen för ljuset och inte ville låta sig överbevisas av
sanningen, blev förvirrade av den kraft som åtföljde Luthers ord. Då han var färdig, sade
riksdagens talesman vredgat: ”Du har inte svarat på den fråga som ställdes till dig. . . . Vi
kräver av dig att du ger ett klart och bestämt svar. . . . Vill du återkalla eller vill du inte?”
Reformatorn svarade: ”Eftersom ert allra högsta majestät och ni höga herrar kräver av
mig ett klart, enkelt och bestämt svar, så vill jag ge ett sådant och det är detta: Jag kan inte
låta min tro underkastas varken påven eller något kyrkomöte, eftersom det är uppenbart som
dagen att de ofta har tagit fel och sagt emot varandra. Om jag därför inte kan överbevisas av
Bibelns uttalanden eller genom de klaraste argument, om jag inte blir överbevisad med hjälp
av de skriftställen jag har citerat och om de således inte binder mitt samvete med Guds ord,
så kan och vill jag inte återkalla, eftersom det är farligt för en kristen att tala mot sitt
samvete. Här står jag och kan inte annat. Gud hjälpe mig! Amen!” — Samma källa, band 7,
kap. 8.
Med orygglig beslutsamhet
Här stod denne rättfärdige man på Guds ords säkra grund. Himmelens ljus upplyste
hans samvete. Hans karaktärs storhet och renhet, hans hjärtas frid och glädje var uppenbar
för alla, då han vittnade emot villfarelsens makter och vittnade om överlägsenheten i den tro
som hade övervunnit världen.
Hela församlingen var en stund mållös av förvåning. Då Luther första gången kom
med sitt svar hade han talat med låg röst och hans uppträdande hade varit respektfullt och
nästan försagt. Katolikerna tydde detta som ett bevis på att hans mod började svikta. De
betraktade hans begäran om uppskov som inledningen till hans återkallande. Kejsar Karl
själv, som halvt hånfullt lade märke till munkens trötta utseende, hans enkla kläder och hans
enkla sätt att tala, hade förklarat: ”Denne munk kommer aldrig att göra mig till kättare.” Det
mod och den fasthet som han nu lade i dagen, liksom kraften och klarheten i hans argument,
fyllde alla grupper med förvåning. Full av beundran utbrast kejsaren: ”Denne munk talar ju
oförfärat och med ett oryggligt mod.” Många av de tyska furstarna såg med stolthet och
glädje på denna representant för deras nation. Romarkyrkans ivriga anhängare hade lidit
nederlag. Deras sak framstod i ett mycket ofördelaktigt ljus. De försökte hålla sin makt
uppe, inte genom att hänvisa till Bibeln utan genom att tillgripa hot, som alltid
varit romerska kyrkans osvikliga argument. Riksdagens talesman sade: ”Om du inte
108