Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
försvar för en sak, som enligt min överbevisning är rättfärdig och sann. Skulle jag på grund
av bristande kunskap försynda mig emot de regler som gäller hovets seder och bruk ber jag
er om förlåtelse, eftersom jag inte har uppfostrats i kungliga palats utan i klostrets
avskildhet.” — D’Aubigné, band 7, kap. 8.
Sedan återgick han till själva frågan. Han sade att inte alla hans skrifter var av samma
slag. I några av dem hade han uppehållit sig vid tro och goda gärningar. Även hans fiender
förklarade dessa för att vara inte bara oskadliga utan nyttiga. Att återkalla dessa skulle vara
att fördöma sanningar som alla trodde på. Nästa klass bestod av skrifter som avslöjade
påvedömets fördärv och maktmissbruk. Att återkalla dessa verk skulle ytterligare stärka
Roms tyranni och öppna dörren på vid gavel för mycken och stor ogudaktighet. I den tredje
gruppen av sina böcker hade han angripit enskilda människor som hade försvarat den
rådande ondskan. Beträffande dessa bekände han öppet att han hade varit mer aggressiv än
vad som var passande. Han gjorde inte anspråk på att vara fri från fel. Inte ens dessa böcker
kunde han återkalla, eftersom en sådan handling skulle göra sanningens fiender djärvare. De
skulle då utnyttja tillfället för att krossa Guds folk med ännu större grymhet.
”Men jag är bara en människa, inte Gud”, sade han vidare, ”och därför vill jag försvara
mig såsom Kristus gjorde: ’Har jag talat orätt, så bevisa att det var orätt.’ . . . Vid Guds
barmhärtighet besvär jag er, allra högste kejsare och er, höga furstar och alla män av varje
rang, att ni bevisar från profeternas och apostlarnas skrifter att jag har farit vilse. Så snart jag
blir överbevisad om detta skall jag återkalla varje villfarelse och vara den förste till att lägga
hand på mina böcker och kasta dem i elden.
Vad jag nu har sagt hoppas jag tydligt och klart visar att jag omsorgsfullt har övervägt
och betänkt den fara jag utsätter mig för. Jag är emellertid långt ifrån förskräckt. Jag gläder
mig över att se att evangelium, nu som i gångna tider, är en orsak till oro och splittring.
Detta är Guds ords väsen och dess öde. ’Jag har icke kommit för att sända frid på jorden
utan svärd’, sade Jesus Kristus. Gud är underbar och fruktansvärd i sitt råd. Ta er därför i
akt, så att ni inte genom att ni, när ni avser att vilja hindra splittring, kommer att förfölja
Guds heliga ord och nedkalla över er en fruktansvärd syndaflod av oövervinnliga faror, av
katastrofer nu, och evig förtappelse. . . Jag kunde visa många exempel från Guds ord. Jag
kunde tala om faraonerna, om de babyloniska och israelitiska konungarna som genom sina
gärningar aldrig mer effektivt bidrog till sin undergång, än när de genom rådslut som efter
att döma var mycket kloka, sökte stärka sitt eget herradöme. Gud flyttar oförtänkt bort
berg’.” — Samma kalla, band 7, kap. 8.
Luther hade talat på tyska. Nu blev han uppfordrad att återupprepa samma ord på latin.
Trots att han var utmattad av den föregående framställningen, åtlydde han uppmaningen och
upprepade sitt föredrag med samma klarhet och kraft som första gången. Det var Guds
107