Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
ingenting att strida för mot dessa världens stormän. . . Men saken är din. . . och det är en
rättfärdig och evig sak. O Herre, hjälp mig! Trofaste och oföränderlige Gud, jag sätter inte
min tillit till någon människa. . . . Allt mänskligt är ovisst. Allt som kommet från människor
slår fel. . . . Du har utvalt mig till denna uppgift. Stå vid min sida för din älskade Sons, Jesu
Kristi, skull. Han är mitt värn, min sköld och min fasta borg.” — D’Aubigné, band 7, kap.
8.
I sin allvisa försyn hade Gud tillåtit Luther att inse den fara i vilken han svävade, för
att han inte skulle lita på sin egen styrka och övermodigt utsätta sig för faror. Ändå var det
inte fruktan för personliga lidanden eller rädsla vid tanken på tortyr eller död som tycktes
överhängande, som hade överväldigat honom med sin skräck. Han hade kommit in i en kris
och han kände sig inte beredd att möta den. Om han visade svaghet, kunde sanningens sak
bli lidande. Det var inte för sin egen personliga säkerhet utan för evangeliets seger som han
kämpade med Gud. Hans själsångest och kamp var densamma som Jakob genomgick vid
den ensliga bäcken. Liksom Jakob vann han seger hos Gud. I sin fullständiga hjälplöshet
klängde han sig i tro fast vid Kristus, den mäktige befriaren. Han blev stärkt genom
förvissningen om att han inte ensam skulle träda fram inför riksdagen. Han fick åter frid i
sin själ. Han gladde sig över att han fick möjlighet att upphöja Guds ord inför landets
härskare.
Förberedelser för sammandrabbningen
Med sinnet förankrat i Gud förberedde sig Luther för den förestående kampen. Han
tänkte noga över vad han skulle svara, undersökte uttalanden i sina egna skrifter och letade i
Bibeln fram lämpliga bevis till stöd för sin ståndpunkt. Medan den vänstra handen vilade på
den heliga boken, som låg uppslagen framför honom, lyfte han sin högra mot himmelen och
avlade löftet att han skulle ”fortsätta att vara trogen mot evangelium och öppet bekänna sin
tro även om han skulle få besegla sitt vittnesmål med sitt blod”. — D’Aubigné, band 7, kap.
8.
Då han åter inställde sig inför riksdagen visade hans ansikte inte något spår av fruktan
eller förlägenhet. Lugn och full av frid, men ändå med en upphöjd, ädel frimodighet, stod
han som Guds vittne bland världens stora. Den kejserlige ämbetsmannen frågade honom om
han hade beslutat sig för att återkalla sin lära. Luther kom med sitt svar på ett dämpat och
hövligt sätt, utan antydan till häftighet eller fanatism. I sitt uppträdande var han reserverad
och respektfull, men han lade i dagen en tillitsfullhet och en glädje som förvånade de
församlade.
”Allra högste kejsare, höga furstar, nådiga herrar”, sade Luther, ”jag träder fram inför
er i dag i överensstämmelse med den befallning som gavs mig i går. Genom Guds
barmhärtighet vädjar jag till ers majestät och ers högheter att ni nådigt skall lyssna till mitt
106