Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
kommer jag att genomgå den i Herrens namn. Jag kommer att gå in i Behemots gap, bryta
av hans tänder och bekänna Herren Jesus Kristus.” — D’Aubigné, band 7, kap. 7.
Nyheten om att han närmade sig Worms väckte stor uppståndelse. Hans vänner var
oroliga för hans säkerhet. Hans fiender fruktade för hur det skulle gå med deras sak. Stora
ansträngningar gjordes för att avråda honom från att komma in i staden. Från katolsk sida
anmodades han enträget om att resa till en vänligt sinnad riddares borg. Därifrån påstod man
skulle alla svårigheter bli uppordnade i gott samförstånd. Vänner försökte skapa fruktan hos
honom genom att skildra de faror som han var utsatt för. Men alla deras försök
misslyckades. Luther stod alltjämt oryggligt fast och sade: ”Även om det fanns lika många
djävlar i Worms som det finns taksten på husen, kommer jag ändå att dra in dit.” —
D’Aubigné, band 7, kap. 7.
Då Luther kom till Worms strömmade stora människoskaror till stadsporten för att
bjuda honom välkommen. Så många människor hade inte ens kommit tillsammans för att
bjuda kejsaren välkommen. Spänningen var stark. Inne ifrån människoskaran kunde man
höra en genomträngande, klagande röst som sjöng en begravningspsalm som varning till
Luther om det öde som väntade honom. ”Gud kommer att vara mitt försvar”, sade han, då
han steg ut ur vagnen.
Katolikerna hade inte trott att Luther verkligen skulle våga visa sig i Worms. Hans
ankomst väckte stor skräck bland dem. Kejsaren sammankallade ögonblickligen sina
rådgivare för att diskutera vilka metoder de skulle använda sig av. En av biskoparna, en
sträng katolik, förklarade: ”Vi har diskuterat denna sak länge nog. Ers kejserliga majestät
bör genast se till att denne man röjs ur vägen. Lät inte Sigismund bränna Johan Hus. Vi är
inte förpliktade att varken ge eller att respektera lejd ifråga om en kättare.” ”Nej”, sade
kejsaren, ”vi måste hålla vårt löfte.” — D’Aubigné, band 7, kap. 8.
Man beslöt därför att man skulle höra reformatorn. Hela staden var angelägen om att
få se denne märklige man. En mängd besökare fyllde snart hans härbärge. Luther var ännu
inte helt återställd från sin senaste sjukdom. Han var trött efter resan som hade tagit hela två
veckor. Han måste förbereda sig för morgondagens ödesdigra händelser. Han behövde
stillhet och vila. Men ivern att få se honom var så stor att då han hade vilat bara några få
timmar, kom adelsmän, riddare, präster och borgare och samlade sig ivrigt omkring honom.
Bland dessa fanns många adliga som utan fruktan hade krävt en reform av kejsaren ifråga
om de kyrkliga misshälligheterna och som, för att använda Luthers ord, ”alla hade blivit
frigjorda genom min förkunnelse”. — Martyn, sid. 393.
103