Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
Med livet som insats
Rådsmötet krävde nu att reformatorn skulle inställa sig inför dem. Trots
framställningar, protester och hot från Aleanders sida gav kejsaren slutligen sitt samtycke.
Luther inkallades för att inställa sig i riksdagen. Ett lejdbrev försäkrade honom om att han
skulle kunna resa tillbaka till den plats där han kunde vara i säkerhet. Dessa dokument
fördes till Wittenberg av en härold som fick i uppdrag att föra honom till Worms.
Luthers vänner blev både förskräckta och ängsliga. De kände till fördomarna och
fiendskapen mot honom. De fruktade för att inte ens hans lejd skulle komma att bli
respekterad. De bad honom därför inträngande om att inte utsätta sitt liv för farorna. Han
svarade: ”Papisterna vill inte att jag skall komma till Worms, men de traktar efter min
bannlysning och död. Men det är likgiltigt. Be inte för mig utan för Guds ord. . . . Kristus
kommer att ge mig sin Ande, så att han kan segra över villfarelsens förkämpar. Jag föraktar
dem i mitt liv och jag skall segra över dem i min död. I Worms har de problem med att
tvinga mig till att ta tillbaka. Detta skall bli mitt tillbakatagande: Jag sade tidigare att påven
var Kristi ställföreträdare. Nu hävdar jag att han är vår Herres mot ståndare och Djävulens
apostel.” — D’Aubigné, band 7, kap. 6.
Luther skulle inte komma att göra sin farliga resa ensam. Förutom den kejserliga
härolden beslöt tre av hans mest övertygande vänner att följa honom. Melanchthon var
mycket ivrig att få ansluta sig till dem. Han stod Luther mycket nära. Han längtade efter att
få följa honom, om så skulle vara till fängelse eller i döden. Men hans vädjanden avvisades.
Om Luther skulle gå under måste hoppet för Reformationen centreras kring hans
ungdomlige medarbetare. Då reformatorn tog avsked av Melanchthon sade han: ”Om jag
inte återvänder och mina fiender tar mitt liv, fortsätt då att undervisa och stå fast i
sanningen. Arbeta i mitt ställe. . . Om du överlever kommer min död att sakna betydelse.”
— Samma källa, band 7, kap. 7.
Studenter och borgare som hade samlats för att bevittna Luthers avresa, var djupt
rörda. En folkskara vars hjärtan hade berörts av evangelium bjöd honom farväl under gråt.
Så begav sig reformatorn och hans följeslagare ut ifrån Wittenberg. På vägen till Worms
kunde de se att onda aningar gjorde människorna betryckta. I några städer visade man dem
ingen som helst hedersbevisning. På en plats där de övernattade gav en vänligt sinnad präst
uttryck för sin fruktan genom att visa Luther bilden av en italiensk reformator som hade lidit
martyrdöden. Nästa dag fick de höra att Luthers skrifter hade blivit bannlysta i Worms.
Kejserliga sändebud förkunnade kejsarens dekret och uppfordrade folket till att lämna in de
förbjudna böckerna till myndigheterna. Härolden som fruktade för Luthers säkerhet vid
riksdagen och trodde att denne redan hade börjat ångra sitt beslut, frågade om han alltjämt
101