Kyrka och Statligt Militant_

Kyrka och Statligt Militant
sade han, ”har de enligt det allmänna folkets uppfattning lyckats skada sanningens sak och
skadat deras själar. Därför bränner jag i gengäld deras böcker. En allvarlig kamp har just
börjat. Hittills har jag bara lekt med påven. Jag började detta verk i Guds namn. Det
kommer att bli avslutat utan mig och i hans kraft.” — D’Aubigné, band 6, kap. 10.
När hans fiender hånade honom för att hans sak enligt deras uppfattning stod på svag
grund, svarade Luther: ”Vem vet om inte Gud har utvalt mig och kallat mig och om de inte
borde frukta för, att de genom att förakta mig, föraktar Gud själv. Moses var ensam vid
uttåget från Egypten. Elia stod ensam under Ahabs regering. Jesaja var ensam i Jerusalem.
Hesekiel var ensam i Babylon. . . Som profet valde Gud varken överstepräster eller någon
annan stor personlighet. I allmänhet valde han oansenliga och obetydliga människor, en
gång till och med herden Amos. Under alla tider har de heliga fått tillrättavisa konungar,
furstar, präster och visa män och det med fara för sitt eget liv. . . Jag säger inte att jag är en
profet, men jag säger att de borde frukta, just därför att jag står ensam, medan de är många.
Jag är överbevisad om att Guds ord står på min sida och att det inte står på deras.” —
D’Aubigné, band 6, kap. 10.
Ändå var det inte utan hård strid med sig själv som Luther beslöt sig för en slutgiltig
brytning med kyrkan. Det var ungefär vid den här tiden som han skrev: ”För var dag som
går inser jag mer och mer hur svårt det är att lägga bort den respekt man fostrats till i
barndomen. Och vilken plåga har det inte vållat mig, fastän jag ändå hade Bibeln på min
sida då jag inför mig själv sökte försvara, att jag skulle våga uppträda ensam mot påven och
utpeka honom som Antikrist. Hur har jag inte våndats i mitt sinne? Hur många gånger har
jag inte med bitterhet ställt mig själv inför den fråga, som så ofta framställts av papisterna:
’Är du den ende som är klok? Kan alla andra ha fel? Hur kommer det att gå om det, när allt
kommer till allt, skulle visa sig att det är du själv som är på villospår? Om du då drar många
med dig i din villfarelse — vem kommer då att bli evigt fördömd?’ Så kämpade jag med
mig själv och med Satan till dess att Kristus genom sitt eget ofelbara ord befäste mitt hjärta
mot dessa tvivel.” — Martyn, sid. 372, 373.
Konfrontation ofrånkomlig
Påven hade hotat Luther med att lysa honom i bann om han inte tog tillbaka. Detta hot
förverkligades nu. En ny bannbulla förklarade Luther för att vara slutgiltigt utesluten från
den romerska kyrkan. Den fördömde honom som den som är förbannad av Gud. I samma
fördömelse inbegreps alla de som skulle komma att anta hans lära. Den stora
konfrontationen var nu i full gång.
När Gud sänder någon för att förkunna sanningar som särskilt avser deras egen tid,
möter de alltid motstånd. Det fanns en särskild sanning som gällde Luthers tid, en sanning
som vid den tiden hade särskild betydelse. Det finns också en sanning som har särskild
95