Garpenbergsbladet nr 2 - 2022

Nr 2 - 2022
BLADET

Inledning
Nu har Barbro lämnat mig i sticket Inte riktigt, vi var ju överens, men jag vet att ni alla är
vana att läsa inledningen från henne. Hon är van att skriva och har ju några år på nacken,
både med Garpenbergsbladet och annat. Men nu blir det jag den här gången, återvändaren
från USA som efter så många år hittat hem. Jag måste säga att jag är oerhört tacksam för att
åter bli en del av min hembygd. Jag lämnade den aldrig i hjärtat och var ju hem ganska
regelbundet under årens lopp. Nu sitter jag här och skriver till er, en vacker söndag kväll i
maj, 29 maj för att vara exakt. Det är en dag efter en spännande vecka med bland annat två
dagars rundturer till olika byar, tillsammans med släktingar där den gemensamma nämnaren
är den sedan länge rivna gården Nilses i Kettsbo. De senaste 5 åren har den gruppen växt
från 2 till 5, vilket är trevligt.
Som många av er vet så är jag ju lite av en nörd med mitt intresse för släkt- och lokalhistoria.
Det skapar många möten, både nya och gamla, med kopplingar som ofta kommer från
ingenstans. Sedan blir lokalhistorian mer och mer intressant! Det är fascinerande att väva
samman då och nu, vilket vi kan fortsätta att göra här med vårt eget Garpenbergsblad.
Nästa gång hoppas jag att Barbro hinner sitta vid sin dator en stund och skriva ihop något så
som hon brukar göra. Vi önskar er alla en riktigt skön sommar där vi i dessa tider får rå om
varandra lite extra och skicka en tacksamhetens tanke att vi bor där vi bor. Väl mött till nästa
gång!
Bidrag till nästa blad behöver vi senast 10 oktober. Utgivningsdatum är 28 oktober.
Skicka bidrag till maria3419@gmail.com eller barbrojansson@bredband.net – eller lägg i
lådan hemma hos Barbro
TREVLIG MIDSOMMAR!

2022-06-02
Till Garpenbergsbladet
Redan juni och som det grönskar och blommar. Det är verkligen en vacker tid nu.
Roligt att det var så många som kom till vårt öppna informationsmöte den 1 juni. Vi höll
till i vår nya restaurang. Patrik berättade om projekt på sandmagasinet,
Ryllshyttemagasinet. Här planerar vi att ändra den metod vi använder att höja dammarna
från den så kallade inåtmetoden till uppåtmetoden. Det gör att vi förlänger livslängden
på magasinet samtidigt som säkerheten blir än bättre. Ändringen kräver tillstånd från
mark- och miljödomstolen och den ansökan kommer lämnas in till sommaren. Nu pågår
arbeten runt magasinet med att flytt av infrastruktur i form av vägar och ledningar. På
mötet visade Patrik en bild på en ny maskin som är på väg att levereras som ska
användas för dammbekämpning så att vi ska kunna göra det på ännu bättre sätt.
Från skog och markavdelningen berättade Anders och Pär om hur Boliden arbetar med
skogsfrågor. Runt Garpenberg äger Boliden 1539 hektar. Granbarkborrar har gjort att vi
behövt avverka mer senaste åren. Det görs för att skogen inte ska stå kvar och dö på rot.
Nyplantering görs i viss mån av tall.
Lotta berättade om efterbehandling av södra industriområdet. Planen för hur det ska
genomföras är nu klar. Inom ett område kommer massor att schaktas bort för att läggas
på ett annat område som sedan täcks med täta material för att förhindra vittring och
läckage av metaller. Planering pågår för testytor som kommer att anläggas under
sommaren. Nästa år planeras täckning och flytt av material att påbörjas i större skala. En
naturinventering har gjorts i området. Har du sett röda stenar i Garpenberg som nästan
ser ut som rost? Det är en grönalg som är vanlig i Garpenberg. Det fick vi lära oss i
samband med naturinventeringen.
Biologisk mångfald är en viktig del av vårt miljöarbete. Vid industriområdet har vi byggt
ett insektshotell och vid FinnhytteDammsjön har ett grodhotell där miljöer som kräldjur
uppskattar skapats.
Vid mötet fanns även möjlighet att få en guidad visning till vår nya värmeväxlare. Den
används för att vintertid värma ventilationsluften till gruvan. Med den i drift så kan vi
minska vår användning av gasol för att värma luften och därmed minska våra
koldioxidutsläpp med 20%. Viktigt för klimatet.
Om det finns frågor eller medskick som ni vill ge oss så tveka inte att höra av er.
Med önskan om en riktigt fin sommar!
Hälsningar
Jenny Gotthardsson
Områdeschef, Boliden Garpenberg
jenny.gotthardsson@boliden.com
1 (1)

Från en släktforskare
Som släktforskare möter man ibland människoöden som är nästan ofattbara att förstå. Det
går inte att låta bli att påverkas av dessa händelser. Levnadsvillkoren var förr i tiden hårda för
många människor. Män var tvungna att lämna sina familjer för krigstjänst. Sjukdomar och
farsoter härjade utan möjlighet till skydd och botemedel. Många levde fattiga och var ofta
beroende av vad människor i byar och socknar ville ge som allmosor och nådegåvor.
Hittade i min släkt i Garpenberg följande tragiska händelse: Johannes Jansson var
sockenskräddare i Rafshyttan och Skogsbo. Han var född 1768 och son till Jan Andersson och
hans hustru Anna Ersdotter i byn Fallet. Johannes gifte sig 1798 med Stina Matsdotter född
1779 och dotter till Mats Persson och Cherstin Hansdotter i Finnhyttan. Första barnet föddes
den 6 januari 1800 och fick namnet Anna Stina. Den 16 augusti 1803 födde hustru Stina
tvillingar. Dessa fick namnen Johan och Eric. Samma dag, en timme efter födelsen avled Johan
och tre timmar därefter Eric. Modern Stina avled sedan den 24 augusti av en halssjukdom,
endast 23 år gammal. Prästen skriver i Död och Begravningsboken att hon levt ett fromt liv.
Efter de tre dödsfallen stod plötsligt fadern Johannes nu ensam med en treårig dotter. Två år
senare, den 24 november, gifter han sig med änkan Margaretha Persdotter, född 1764, från
Skogsbo. Hon hade varit gift två gånger tidigare. År 1784 med sockenmannen Eric Persson i
Basttjärn och 1801 med gruvarbetaren Eric Jansson i Jämtbo. Med sig i äktenskapet med
Johannes Jansson hade hon barnen Petter född 1785 i Smedsmatsbo och Johan född 1789 i
samma by. Erik föddes 1791 i Skogsbo och även Margareta född 1791.
I och med äktenskapet med Margaretha Persdotter blev det nu möjligt för Johannes att börja
tro på framtiden igen, nu med 5 barn i familjen. Om dottern Anna Stina född 1800 skriver
prästen att hon hör illa. Styvsonen Petter född 1785 blev så småningom soldat, bosatt i
Grytnäs.
Johannes Jansson avled den 6 mars 1828 i häftig feber i en ålder av 60 år. Hans hustru
Margaretha Persdotter avled sju år tidigare, 1821, av lungsot. Hon blev 56 år.
När jag summerar denna tragiska händelse, i byn Skogsbo, kom jag att tänka på uttrycket
”Olika falla ödets lotter”.
Owe Rosén

Bästa läsare.
Ett nytt nummer av vår tidning lagom till midsommar. Då får vi hoppas att sommarvärmen
har anlänt för vårvärmen har då låtit vänta på sig! I skrivande stund eldar vi för värme i
kaminen och klär oss i långkallingar och koftor fast vi är i de sista dagarna av maj.
Grönskan kan jag inte klaga på. Den kom plötsligt och rikligt. Som vanligt hinner jag inte med
att hålla brännässlor och kirskål i schack och nu ger jag upp ambitionen. Vi nöjer oss med
klippta gräsmattor.
För andra året har vi åter hussvalor på gården. De har ju varit saknade sedan början av 2000-
talet. Deras hemtrevliga kvittrande på el-ledningarna ser vi fram emot om nu bara svalparet
lyckas fånga tillräckligt med insekter för att mata ungarna med. Vi ser inte varken mygg eller
flugor efter denna kalla torra vår.
Katten är inne på sitt 7-de år som innehavare av gården Skommarbo. Hon har utvecklat en
del vanor under tiden som kräver gårdsfolkets anpassning, bl. a. fingertoppskänsla för vilken
mat hon ska serveras. Rå nötfärs med äggula är ok, men blötfoder på burk eller i påse får bli
trial and error, alltså pröva oss fram, för att upptäcka att kyckling eller nötkött är alldeles
oätligt. Fisk är lite säkrare ock då jag upptäckte ICA Basics fiskburk tänkte jag prova. Den dög,
tallriken var renslickad och kroppsspråket var tydligt: jag vill ha mer nu! En ny burk köptes
men nu kom jag ihåg att titta på innehållsförteckningen. Så det blir ingen mer burk för 4
procent fisk och fiskprodukter, 82 procent vatten, spannmål och socker låter inte som bra
mat även om katten tyckte det var gott.
Så har utvecklingen av kläder nu kommit så långt att bantning är helt onödigt för nu kan
kläderna forma kroppen så att man ser slank ut ändå. Insmörjning av dyra oljor och krämer
är också ute för det ligger aloe vera och mandelolja i kapslar i microfiber i plaggen närmast
kroppen och utsöndras genom friktion när man rör sig!!! Eller är det ett försenat aprilskämt?
I varje fall läste jag om detta genialiska (?) plagg i senaaste utskicket från Lidl. Det heter Q10 -
mode med vårdande verkan! Men en fråga är hur friktionen i tvättmasknen påverkar
kapslarna och hur fräsch hela ide´n är?
Nu ser vi fram mot en fin sommar och hoppas på fred i Europa, fast det lär dröja som det ser
ut.
Skommarbo den 31 maj 2022 / Birgitta Bloom

I Källmossfars fotspår
13 maj 1910 ”… mor sett svalor, nordlig, västlig klart och varmt Karl Jansson död, Skogen löfvas”
112 år senare, torsdagen den 5 maj 2022 gav sig Ann
Hagström, ättling till Källmossfar, Ingvar Eriksson och Maria
Lee ut på en dagstur i Källmossfars fotspår. Det var en dag då
träden lövades i de gamla finnmarkerna i ytterkanterna av
socknarna By, Husby och Garpenberg.
Källmossfar, Carl Jansson, var en välkänd figur i trakten. Han
var en storväxt man som kan beskrivas som en självlärd jurist.
Han var född i Bastmora i Husby socken 1825. Carl var gift med
Stina Danielsdotter från Yttersbenning och de fick 7 barn
varav de flesta dog mycket unga. Han blev änkeman redan
1867 och flyttade till stugan i Källmossen 1868. ”Garell och jag
vart i Högtjern och hållit Bouppteckning efter Carl Janssons
hustru och dotter, skjutsat hem Garell nästan blidt” lördag 22
februari 1868, Backåkers Eriks dagbok. Vidare, ”ef.m. skrifvit Köpebref mellan svåger Erik, och Carl
Jansson, som sållt sin egendom åt den förre för 1 350 Rd” lördag 18 april 1868. ”Svåger Erik” var Ingvars
farfars far, Erik Andersson från Nilses i Kettsbo.
Ingvar och Maria hämtade Ann vid Krylbo station där hennes morfars far Bror
Fredrik Carlsson, son till Källmossfar, arbetat för SJ (foto till vänster från cirka
1927). Första stopp var Lönnmora gård i By socken där Inger mötte oss i
morgonsolen. Sedan gick färden till Sävsbo, Sindertäkten och Ehret, upp på
Killingberget där vi parkerade för att ta oss ner till Bastmora där Källmossfar är
född och uppvuxen. Här finns oerhört långa stenmurar och även en gammal
husgrund med jordkällare.
Efter det, åkte vi upp till Högtjärn och fikade vid Sjöbloms rastplats utefter
kyrkstigen/Bensåsleden. Sjöbloms Anders, Källmossfars son gifte sig till Sjöbloms.
Anders dog 1894 i Hummelbogruvan då linan till en malmhiss brast och innehållet rasade över honom.
Källmossfar samlade kunskaper och vittnen och presenterade information inför rätten. Änkan och
barnen fick pension då det bevisades att det var gruvbolaget som bar skulden för olyckan. Udd Vilhelm
skriver ”Källmossfar vände sig först till bolagsledningen, i tanke att de skulle vilja göra upp saken i godo
och blev då, efter vad som berättades, bjuden 50 kr i skadestånd eller förlikning, ty bolaget ville ej
gärna erkänna att det var linans fel. Då svarade Källmossfar: ’Ånej, int skä vi slakt koa så snart, vi skä
mjölkanä först’, och därmed gick han. – Koa blev också verkligen grundligt mjölkad. Ej nog med att
bolaget fick utbetala en stor summa till den efterlevande änkan, utan de fingo även utbetala årligt
understöd till varje barn till de fyllt 15 år.” Det tog enligt Backåkers Erik 3 år innan någon utbetalning
kom. 4 oktober 1897 ”så bolaget skall betala A. Carlssons änka 100 kr samt årligen under hennes
återstående livstid 50 kr. (även) årligen till alla Carlssons barn, som är under 15 år, jämte
rättegångskostnader.” Anders två söner Anders Gustaf och Johan Alfred emigrerar som vuxna och blir
gruvarbetare i USA. Anders Gustaf dör 1978 i Deer Lodge, Montana. Han förblev ogift.
Efter rasten stannade vi till vid Petters, det enda huset som finns kvar i Högtjärn. Vi gick till Grönkvists
där grindstolparna står kvar. Vi lämnade centrala Högtjärn och körde vidare för att söka efter
grunderna till Källmossfars stuga. Ingvar hade varit dit med sin pappa Petters Gunnar för cirka 50 år
sedan så det var osäkert om det skulle gå att hitta grunderna efter alla år.

Vi parkerade vid vägen upp till Högtjärns klack och gick ner mot mossarna på vänster sida. Jag och Ann
visste inte vad vi letade efter och trodde att vi hittat möjliga spår. Ingvar försvann åt ett annat håll, lite
på magkänsla. Sedan hör vi honom ropa. Vi kunde inte se honom, men följde rösten. Han hade hittat
en grund! När vi kikar närmare och flyttar på grenar och växtlighet ser vi en skylt som bekräftar att vi
hittat rätt. Garpenbergs hembygdsförening har skyltat även här. Bengt Ruth berättare senare att han
var med och satte upp skyltarna. 20 september 1869 skriver Backåkers Erik ”Vart i Högtjern och flyttat
ett Stall som Carl Jansson skall göra sig en stuga af”. Här bodde han sedan med sina barn. Han köpte
också ett kvarnhärbre av bönderna i Hummelbo för vad som berättas, ett halvt stop brännvin (ca 6,5
dl). Det gjordes om till en ladugård och det är den nästan fyrkantiga grunden som är tydlig vid skylten.
Ladugården som en gång i tiden var en skvaltkvarn i Kvarnbäcken/Flinebäcken i Hummelbo står idag
på Garpenbergs hembygdsförenings gammelgård. Den ska i skrivande stund få nytt tak.
Sedan blev det lunch på Garpens och Kjell Svärd kom förbi. Han hade som Ingvar också hört historier
om Källmossfar under sin uppväxt. Besök på Gammelgården och Källmossfars lada avslutade dagen.
Udd Vilhelm beskriver Carls sista dagar. Han vägrade att lämna sin stuga. Sonhustrun och änkan
Johanna Jansdotter flyttade dit och tog hand om honom. ”Då Källmossfar skulle till och dö, sade han
till sonhustrun: ’Ge mä en ettöring’. Hon letade, men fann ingen ettöring, ’men en tvåöring kan ni få’,
sade hon. – ’Ja, skull ha en ettöring, men ge må tvåöringen då’, sade Källmossfar matt. – Källmossfar
fick tvåöringen och så dog han.”
Från Carl Janssons tid som ”jurist” då Garpenberg hörde till Folkare Härad och ting hölls i Lund,
Folkärna, kommer följande historia nedtecknad av Vilhelm Johansson:
”Vid ett annat tillfälle, berättades det, avsatte Källmossfar hela nämnden vid tinget i Lund. Han hade
ett mål vid tinget och det såg ut som om processen skulle gå honom emot. Källmossfar yttrade som
vanligt ej mycket, men nämndemännen började lägga sig i målet och yttra sig under förhandlingarna,
den ena efter den andra. Då vred Källmossfar på huvudet en smula och vände sig mot nämnden och
yttrade, under det hans vanliga illmariga leende upplyste hans ansikte: ’Ä ni rörande i måla ni å?’
Förhandlingarna avbrötos genast och kunde ej fortsätta förrän domaren fått nya män på stolarna. Det
berättades, att en av nämndemännen, en gammal man, kom ut ur tingssalen och sade, gråtande: ’Ja
har såtta hänna i tjugo år, men allri ha ja vâri mä på tockä.’ – Men Källmossfar vann processen.”
• Källor: Backåkers Eriks dagbok/John Svenske, Från Södra Dalarnes Finnbygd/Vilhelm Johansson,
Bensåsen – byn som försvann/Ingegerd Troedsson. Foto på Bror Fredrik: Ann Hagströms samling
• Skyltarna i Högtjärn är gjorda av Martin Söderkvist i Horndal. Många ser fortfarande ut som nya.
• Bengt Ruth kommer att markera stigen ner till Källmossen från AK-vägen.
Backåkers Maria Lee

Nedtecknat av Bertil Norman

När vi var till Hedemora och såg på cirkusdjuren
En dag fingo vi lov, av vår lärare, att fara till Hedemora för att se på djuren, som cirkus
Orlando hade med sig.
Vår lärare sade åt oss, att vi skulle taga pengar med oss till nästa dag, att betala busen
med.
Dagen därpå hade det snöat, så att vi trodde att vi inte skulle få fara.
Men på andra rasten kom Gunnar Eriksson och Einar Karlsson med bussarna. Dit fick
flickorna åka i den nya bussen.
När vi kom till den plats i Hedemora, där cirkus Orlando hade sina tält, så fingo vi stiga av
bussen.
Vår lärarinna gick fram till luckan och betalade, sedan gingo vi in i tältet.
När vi kom in i det första tältet, så såg vi en man, som red på en häst. Sedan fingo vi gå in i
ett annat tält, som djuren var i.
När vi kom in, så var det alla möjliga djur. Det var lejon, tigrar, björnar, hundar, apor,
kameler, hästar, hyenor, känguru och lamadjur.
Vi stannade kvar i tältet en stund och såg på djuren, men sedan gingo vi ut i staden och såg
på den. Somliga flickor gingo in till Åkerbloms och köpte karameller.
Sedan fingo vi kaffe där också.
När vi kom ut så stod Einar Karlsson utanför, med gamla bussen, och väntade på oss.
Pojkarna fingo stanna tills Gunnar Eriksson kom tillbaka.
Flickorna fingo åka den gamla bussen hem, men vi kom hem före de andra ändå.
No 6 29/5 1929 Stina Andersson (Simas i Kaspersbo)
Fotograf okänd/Järnvägsmuseet (Scania-Vabis buss sent 1920-tal)

Sommar.
Nu han kommit, sommarn sköna.
Vid vår längtans mål vi stå.
Åkrar, ängar, klädas gröna.
Himlen strålar hög och blå.
Ifrån fagra insjöstränder
ljuder trastens hälsningstal;
högt från skyn nu lärkan sänder
budet ut kring bärg och dal.
Fram ur jordens tysta gömma
stiger livet nyväckt opp.
Nya, friska krafter strömma,
livande var själ och kropp.
Ut och hälsa sommarn sköna!
Vid vår längtans mål vi stå!
Ut därför i skogar gröna,
under himmel hög och blå!
Garpe (Udd Vilhelm Johansson, Hummelbo)
Inskickad av Karin Bergling Sundström
Efter att ha hört Inge Band spela och sjunga sina tonsättningar av Dan Anderssons dikter, undrade jag om det kanske
skulle gå att tonsätta Vilhelms dikter också. Jag tog kontakt med Jan Ahlenius som sa att han kunde kika på det. Med
några extra exemplar av Vilhelms dikthäfte Från skog och sjö, sa jag att jag lägger ett ex i postlådan. Svaret blev att
Vilhelms dikter gick mycket bra att tonsätta. Vid Kolmilans dag i Garpenberg den 28 augusti 2021 hade ”dikterna”
premiär! Det var magiskt att vara där och lyssna. Nu fick Udd Vilhelm ett nytt liv som tar honom vidare in i framtiden,
utan att bli bortglömd, med skivan som Jan Ahlenius och Tomas Markus-Wilén släpper i höst. Allt detta knyter an till
en dikt av Folke Nyberg, om Garpenbergs egen parnass där det kanske finns mer gömda i byrålådor. Maria Lee
Där finns de
Bortom den svarta
asfalten
vid de slingrande
hjulvägarna
bor de små
skrivarna,
fyllda av beundran
för den nya
Hedemoraparnassen,
väl vetande sin
egen litenhet.
Ändock varsamt bärande
ord från morgonljus
och aftonskymning,
byggande sin egen
parnass
i fädernas gamla
byrålådor,
lyckliga över det
egna skapandet.
Folke Nyberg/Dikter från ”Sommartullen”

Garpenberg ♥
Ditt nya hem
-en hyresfri månad
Förskola, skola och badplats på
gångavstånd i lugna Garpenberg.
Naturen runt knuten. Vi har lediga
lägenheter. Kontakta oss!
Anki Åberg, 0225-343 33
Gun-Britt Janbjer, 0225-343 32
Ledigt!
www.hedemorabostader.se

Dormsjöskolan
cirka 1918
Med tanke på utställningen om Dormsjö bruk... Min far, Backåkers Johan Johansson dy 1910-2012 är
stående andra från vänster. Övriga har jag ingen aning om vilka de kan vara, men det skulle vara
roligt att kunna sätta namn.
Far säger på en inspelning hur han och kamraterna i skolan från skolsalen såg när hyttan i Dormsjö
sprängdes. Nedan är en teckning på en masugn som far ritat under sin skoltid.
Maria

Nu har föreningen hållit årsmöte.
Hela styrelsen omvaldes. Susanne Sjöström är ordförande. Övriga styrelse-ledamöter
är Ulla-Britt Aura, Gunnel Waernér, Kerstin Gasslander och Traute Lindenthal.
Äntligen kan vi köra hela det vanliga programmet.
Här kommer sommarens aktiviteter:
Lördag 25 juni (Midsommardagen) kl 16:00
blir det Midsommarfest.
Ta med blommor till stången. Vi binder tillsammans
under sång, och så blir det majstångsresning, dans,
lekar och servering.
Lördag 16 juli kl 15:00 är det dags för båtutflykt till
Hälsingbo holme.
Samling i Hälsingbo. Ta med fikakorg!
Grillplats finns.
Fredag 29 juli 2022 kl 19:00 kan vi äntligen ha Sommarkväll i Ingelsbo.
Per-Erik Sjöström berättar om sina erfarenheter av skog och skogsbruk. Det blir
spännande. Och så serveras naturligtvis kaffe med dopp.
Välkommen till vår fina bygdegård!
Om du vill veta mera, ring gärna
Gunnel Waernér, 073 045 71 93
Hemsida: bygdegardarna.se/ingelsbo
e-post: ingelsbo.bygdegard@gmail.com

HEMBYGDSFÖRENINGENS PROGRAM 2022
30 april Valborgsmässofirande. Tal till våren på Gammelgården kl.
20.30. Därefter till majbrasan.
Maj
Byavandring. Datum meddelas senare.
6 juni Nationaldagsfirande med flagghissning och sång kl. 13.
Kaffeserveringen öppen.
11 juni Besök vid trefaldighetskällan i Högtjärn. Samling vid
Gammelgården kl. 19.30 för bilfärd dit. Kontaktperson Sivert
Bloom 070-625 89 42.
24 juni Midsommarfirande. Program kommer senare.
Juli Sommarcafé med utställning i storstugan söndagar kl. 13-
16.
6 augusti Hemvändardag med start kl. 12. Program kommer senare.
20 augusti Surströmmingsfest kl. 13. Föranmälan Anita Hedqvist 0225-
20225 el. 070-545 72 80.
26 augusti Miltändning.
27 augusti Kolmileafton med underhållning kl. 19.
11 september Kulturarvsdagen firas. Program kommer senare.
15 oktober Höstträff i församlingshemmet kl. 15.
Med reservation för eventuella ändringar. Gå gärna in på vår hemsida eller Facebook-sida för aktuell
information.
Kontakta oss om du vill du boka en visning av hembygdsgården eller Gruvkapellet. Ordförande Anita
Hedqvist, 070-545 72 80.

Garpenbergsåret 1949 - 1950
Av Nils Erik Nilsson
Del 3 av 3
Ja, hur var det då med Kerstin? Hon var ju färdig lärare nu och hade fått jobb första året som lärare
på Matteusskolan. På den här tiden hade inte nya lärare med automatik någon lön under sommaren
utan Kerstin hade som tidigare år sökt jobb på en barnkoloni, nu som föreståndare. Det var på
Hedemoras koloni vid Hedbyn några kilometer väster om Söderbärke. Och jag hade alltså
avancerat till att vara en ännu så länge ogift lärarinnekarl och i ett bättre ekonomiskt läge än tidigare.
Så när kurskompisen Sten Boman ville gradera upp sig till innehavare av motorcykel i stället för
lättviktsmotorcykel fick jag köpa hans lättviktare. Det var en Huskvarna 98 kubik med
teleskopgaffel (ej standard) till det facila priset av 337,50 kronor, vilket var lika med inköpspriset.
Sten som var och är duktig fotograf sålde också sin spegelreflexkamera till mig. Det var en
Voigtländer och jag betalade 75 kronor för den. Nu kunde jag alltså åka och hälsa på Kerstin i
veckosluten. Jag vill minnas att tanken rymde runt 3 liter och att en fyllning räckte tur och retur
från Garpenberg till Hedbyn där kolonin låg. Resorna blev inte så dyra och ”Knarren” skulle få en
lång avskrivningsperiod.
Det gick fortfarande inte an att jag skulle kunna sova på kolonin så Kerstin hade pratat väl med
domänverket som upplät ödetorpet Flängan att sova över i. Hon hade städat och skurat där och
lånat sängkläder från kolonin. När jag nu 65 år senare tittar på Googles karta ser jag att torpet
Flängan med namn och allt fortfarande finns kvar på kartan. Märkligt nog skulle en god vän till
mig komma att rusta upp torpet till sommarbostad en del år senare, nämligen Mårten Smedberg på
min farfarsfarskurs. Den Mårten som skulle komma att bli akademijägmästare på Kungliga Skogsoch
Lantbruks-akademin och som jag nog berättar mer om i det följande. Första gångerna åkte jag
vägen över Söderbärke som var närmast men vägen var sämre. Sedermera valde jag att åka över
Fagersta efter vägen på västra sidan av Barken. Jag minns förresten att jag en gång såg en glada
sväva över sjön. Jag kunde identifiera den på den kluvna stjärten. Ett skäl till att välja den vägen
var att jag hade hittat ett trevligt ställe att tanka på. Macken ägdes av en äldre dam, läs gammal tant,
jag har hela mitt liv haft lätt att bli god vän med gamla tanter. Macken var så belägen att hon också
kunde sälja bensin till båtar som hade sin hemvist i Barken. En vanlig rutin blev nu full tank och
sedan kaffe med bröd hos henne. Jag hade berättat att jag skulle bli jägmästare och att jag skulle
hälsa på min fästmö i Hedbyn. Hon berättade i sin tur att hon var faster eller var det moster till
Nils Forsling som vi hade som lärare ibland. Hon såg honom regelbundet varje år vid tiden för
kräftfiske och han brukade gärna ha med sig en del kamrater. Hon var nämligen ägare till det finaste
kräftfisket i sjön.
Kanske skulle jag nämna några ord om Nils Forsling. Han var domänverkets förvaltare på
Garpenbergs revir och vår lärare i förvaltningslära. Han skulle bland annat lära ut hur man handskas
med skogsarbetaravtalen. Skogsarbetet sattes ju bort på ackord och varje avverkningstrakt skulle
graderas med hänsyn till huggningssvårigheten. Man skulle bedöma längd och form, kvistighet,
medeldimension och liknande. Det var ett bra system frånsett att det alltid var så att svårhuggna
bestånd gav ett sämre ackord. Den bakomliggande tanken var nog att beståndet inte tålde att betalas
fullt ut efter svårighet eftersom nettot då äventyrades eller uteblev. Alltnog, en av eleverna skulle
föreställa förvaltare och han skulle förhandla med Nils Forsling som agerade skogsarbetarbas. Man
tragglade sig fram genom listan och blev ense om faktor efter faktor och till slut var man färdig.
Skogseleven ifråga andades ut men då kom Nils Forsling med ett påstående som gjorde eleven och
hela kursen svarslös. Han sa så här: Vi måste få ett extra pålägg, för det här beståndet är så
förbannade ”rotgrovt”. Rotgrovhet fanns förstås inte i listan och rotgrova träd brukar ju innehålla

stor volym så påståendet var bara ett exempel på att i alla diskussioner om avtal kan man vänta sig
argument som inte är relevanta. Nåväl vi hade trivsamma övningar med Forsling. Vi gav honom
namnet ”den rotgrove” vilket nog i huvudsak var en hederstitel även om det också stämde väl med
kroppsformen.
Nu tillbaka till Kerstin och kolonin. Visst är det bra med barnkolonier men de kan ha sina sidor
och bekymmer. Där fanns en pojke som inte ville äta. Han kände sig helt olycklig över att inte vara
hemma hos mamma. Kerstin frågade honom vad han brukade få hemma och svaret var ”korv och
potatis”. Han fick korv och potatis men ville inte äta. När Kerstin frågade varför var svaret jag
gillar inte korv och potatis. Det var inte maten som var problemet utan att vara hemifrån så det
blev inte något annat råd än att pojken fick åka hem.
Kerstin var redan på den tiden bra på att ordna saker och ting och hon hade talat vid någon på
flottningsföreningen att få göra en resa med en stor flottningsbåt på sjösystemet ned mot
Malingsbo, gissa om ungarna gillade det. Det var också ett fint svampår och omgivningen kring
kolonin var frodig så vi plockade svamp flera gånger. Jag har inte förr eller senare sett maken till
mängden av smörsopp. Jag hade plockat svamp sen barnsben men ofta gått förbi smörsopp som
brukade vara gamla och maskätna, här var det som om det kom nya hela tiden.
Kerstin berättade att hon såg fram mot att byta skola till hösten, hon skulle flytta till Kristinaskolan.
Kristinaskolan låg/ligger på Västra Nygatan mitt emot där vi bodde på Västra Nygatan 4. Det skulle
visa sig att hon fick min kusin Monica som elev liksom Anne-Marie Lindgren, som blev en av
socialdemokratins stora tänkare och god vän med Erik. Kerstin bröt mot gällande regler och gav
Anne-Marie A i svenska, så höga betyg skulle normalt inte ges på lågstadiet.
Ja, man fick ju betyg från första klass på den tiden, jag minns fortfarande mitt betyg från första
terminen, B i alla ämnen utom i välskrivning där jag hade BC. Min tanke om betyg numera är att
de duktiga vet att de är duktiga, och de svaga vet det också och behöver inte påminnas. Detta sagt
lite för generellt kanske.
Nu tillbaka till Garpenberg.
”Första gröna kvist”
Första gröna kvist” var en tall som stod på vänster sida av
vägen till Hedemora. Där fanns en grön livskraftig kvist som
överlevt kvistrensningen och fanns långt under den gröna
trädkronan. Kanske bör jag nämna att krongränshöjden, det
vill säga avståndet från marken till första gröna kvist var en
variabel som användes vid volymbestämning av enskilda träd.
Ju högre kronan är ansatt desto bättre är stamformen och dess
större är volymen. ”Första gröna kvist” var en vacker tall och
när vi passerade den tallen på väg till Hedemora skulle den
hyllas med ett hurrarop.
Resor till och från Garpenberg gick förstås normalt över
Krylbo. En resa från Krylbo har jag ett särskilt minne av. Det
måsta ha varit i samband med juluppehållet som jag återvände till Garpenberg via Krylbo. Av någon
anledning hade jag inte beställt hämtning utan tog en taxi vid Krylbo station. Det fanns då en
taxistation som var belägen i bortkanten på parken. Det var sent på kvällen och färden gick via
Fors som var den bättre men något längre vägen till Garpenberg. Det måste ha varit strax bortom
Lycka i närheten av några gårdar som taxin plötsligt började röra sig allt saktare och lugnt och still

gled av vägen och ned i diket på vänster sida där det till all lycka fanns gott om snö. Taxichauffören
hade somnat. Vi kravlade oss upp på vägen och tog oss fram till en av gårdarna. Där frågade
chauffören om bärgningshjälp med en traktor och jag bad att få ringa till Sven Eriksson som bland
andra sysslor åtog sig körningar. Han var väl i runda tal minst 10 år äldre än jag men vi hade åkt
tillsammans till orienteringar. Han var en duktig orienterare. Sedan jag fått betala taxin för den väg
han hade kört mig, flyttade jag över till Svens bil och kom till Garpenberg sent men välbehållen.
Jag nämnde tidigare om Willys jeep. Den fick vi låna sedan Moppe manipulerat gasen så att den
inte gick att köra alltför fort. En jeep har kort hjulbas förklarade han och är egentligen inte avsedd
för fortkörning på landsväg. Sade Moppe som också sade sig inneha tidsrekordet för färd
Garpenberg - Stockholm med folkvagn.
Nyförlovade i Garpenberg 1949
Inför pingstbalen hämtades flickorna i lämpliga omgångar med
hjälp av jeepen som vi fick låna mot bensinpengar eller gratis, jag
minns inte vilketdera. Kerstin hälsade också på under sportlovet
och var då inkvarterad i Dala-Finnhyttan. Vi var då tämligen
nyförlovade och det var ett fantastiskt väder den veckan. Ett
romantiskt minne är en skidtur på sjön i månsken från
Herrgården till Dala- Finnhyttan. Kerstin lärde då känna mina
kamrater på kursen, åtminstone en del av dem och fick pröva på
semlor som var så stora att det inte blev plats med någon mjölk
på tallriken.
Vi håller fortfarande ihop inom kursen och vi har kursträffar vartannat år. I anledning av
Linnéfirandet var årets träff i Uppsala (2005). Bilden nedan visar tre veteraner bland mina
kurskamrater solande sig i det vackra väder som rådde då vi besökte Linnéträdgården.
Curt, Gunnar och Bengt
Curt Norman (åldermannen) som jag delade
inackorderingsfamilj med i Danderyd och
tentamensläste tillsammans med såvida vi
inte spelade fotboll eller handboll, Gunnar
Olsson som jag delade rum med på Malmen
och sprang skogiskavle med tillsammans
med Ingvar Ek samt (för ovanlighets skull
i skuggan) Bengt Ager som är och har varit
den verklige mångsysslaren på kursen
inom områden från skogsteknik, ergonomi
till hälsolära. Han som disputerade på en
avhandling om lagring av virke på is, vid vilken disputation författaren till denna berättelse
tjänstgjorde som seriös tredje opponent. Denne Bengt kallad Balzar lär just nu ha startat ett projekt
för att beskriva skogsteknikens utveckling i Sverige. Det sist nämnda är ett bekräftat rykte som nått
mig genom vår kursdirektör Ulf Larsson och som i denna egenskap kommer att tillägnas det första
exemplaret av denna berättelse. Berättelsen har dock egentligen skrivits för vår skrivarcirkel i
Bergshyttan under projektnamnet “Från1950-talet”. När jag redigerar texten nu i oktober 2020 är
både Gunnar och Bengt döda. Ja, det är bara några få kvar i livet nu och på kursträffar är inte att
tänka. Vår kursdirektör Ulf Larsson gick bort senast och i och med det får kursen betraktas icke
existerande.

En efterlysning! (Och litet om en okänd släkthistoria i Garpenberg)
För några år sedan, innan jag träffade min sambo Hanna, visste jag knappt vart Garpenberg
låg. Men 2019 flyttade Hanna och jag från Göteborg till det lilla torpet i Kättsbo, även kallat
Ström-Einars stuga, och jag blev Garpenbergsbo. Hanna hade redan rötter i Kättsbo och växte
dessutom upp i Stjärnsund, vilket var anledningen till att flyttlasset gick just hit.
Något år efter att vi flyttat in i Kättsbo återupptog jag en gammal släktforskning kring min
pappas farfar, David Broberg. Han var född i Stockholm där han också bodde större delen av
sitt liv, och drev under många år ett eget tryckeri i Stockholms innerstad. Jag fick då fram att
han, innan han träffade min pappas farmor, varit gift med en annan kvinna vid namn Anna
Albertina Grönblom. David träffade Anna i Stockholm 1906 och tycke uppstod. Anna, visade
det sig, föddes 1877 i Ljusfallet. Hon blev som fyraåring fosterbarn hos en familj i
Raffshyttan, då båda hennes föräldrar avlidit. Som tolvåring flyttade hon till Stockholm där
hon sedan började arbeta som hembiträde, innan hon utbildade sig till folkskollärarinna. Anna
och David gifte sig, men tyvärr avled Anna i barnsäng 1907 när hon födde tvillingarna Greta
och Gerda. Tragiskt nog avled även tvillingarna, den ena vid födseln och den andra i
lunginflammation bara två månader gammal. Min pappas farfar David levde ensam i många
år innan han mötte min pappas farmor och gifte om sig. Ingen nu levande i min familj har
vetat om vare sig Anna eller tvillingarna. Det var säkerligen en stor tragedi och ett sår hos
David som det på den tiden inte talades om. Därför känns det fint att Annas historia nu fått
komma fram i ljuset och att jag nu bor i hennes hemtrakter.
I samband med att vi flyttade till det gamla torpet i Kättsbo, byggt 1867, så väcktes
nyfikenheten om vilka som bott här innan. Lite information fanns redan från tidigare ägarna
Berit och John Svenske. Grävandet tog mig till Carl Wikström med familj. Han var snickare
och fick bygga ett torp på en av Kättsbo-böndernas mark precis utanför byn. Torpet var på ett
rum och kök, där Carl, hustrun Sofia Catharina och deras till slut sju barn(!) bodde. Han stod
ibland som snickare och ibland som backstusittare i husförhörslängderna. Hustrun tog över
torpet efter hans död, men fick sedan flytta ner till Dormsjö.
Efter Wikströms bodde Johan och Hulda Svan tillsammans med Johans mamma Johanna i
torpet ett par år. Därefter flyttade Einar Ström ”Ström-Einar” från Hummelbo in 1925 och
bodde där många år innan Berit Svenskes familj tog över.
Det lilla torpet har således varit bebott under nära 150 år. Trots detta har vi gått bet när vi
försökt hitta något fotografi på huset eller dess tidiga innevånare. Bakom Wikströms
egensnickrade skåp hittade vi för ett tag sedan ett foto taget någon gång på 1980-talet, och det
är det äldsta fotot vi hittat. I facebookgrupper och dylika ställen visas det upp många bilder
från området kring Hummelbo och Kättsbo, men inget på det lilla torpet mitt emellan byarna.
Vi efterlyser därför bilder på ”Ström-Einars stuga”, på nuvarande adressen Kättsbo 124. Är
det någon som har något fotografi på eller historia om torpet eller dess innevånare, eller
kanske tror sig veta någon annan som har, så hör av er till mig på mail:
cajsasjosten@gmail.com. Allt är av intresse!
Cajsa Sjösten
Kättsbo den 24 maj 2022

Rapport från föreningen Dalkarlsvägens storvandring 17–28 maj 2022.
Det var ca. 30 vandrare som startade i Mora, några från Orsa. I Rättvik så fortsatte vandrarna
gemensamt mot Bjursås. Dagsvandrare anslöt till vandringen på de olika etapperna. Laila
Danielsson från Persbo var en av de som vandrade hela vägen till Stockholm. Björn Waernér
med rötter i Hälsingbo, startade i Fline och vandrade sedan till Stockholm. Torsten Johansson
från Rättvik fyllde 80 år veckan innan vandringen startade. Han gick hela vägen, 360 km till
Stockholm. Det är imponerande det som vandrarna gör, att dag efter dag i tolv dagar i följd,
vandra ända upp emot 37 km per dag. När dalfolket på 1700- och 1800-talet vandrade denna
sträcka, så gick de längre per dag. De var vana att gå och de flesta var betydligt yngre, än
dagens vandrare. Jag gick sträckan Fline-Folkärna, 35 km. Vi startade vid Fline bygdegård med
korum. Solen sken, men temperaturen höll sig på behagliga 13–14 grader. Leden går mot
Kloster och sen upp mot Plogsbo. Vi vandrade på småvägar och skogsstigar. Snart hade vi
bestigit det mäktiga Garpeberget och plötsligt kom vi ut ur skogen i Garpenbergs centrum. Vi
följde gång- och cykelvägen till Garpenbergs gammelgård där hembygdsföreningen under
ledning av föreningens ordförande Anita Hedqvist, erbjöd sopplunch. Nästa stopp var vid
Runar Tommilas hus i Hässhyttan. Runar brukade bjuda in vandrarna på sin gård och bjuda på
förfriskningar. I år så fortsatte Runars döttrar med traditionen. Vandrarna hade med sig varsin
sten, som lades intill infarten som en hedersbetygelse för Runars insatser för Dalkarlsvägen
under åren. Runar följde föreningens vandringar med stort intresse. Jag minns honom från
Stortorget i Stockholm och från Sjövik, dit han hade åkt på sin moped för ett antal år sedan. I
förra numret av Garpenbergsbladet, publicerades Trons-Lasses minnen av Runar. Efter
förfriskningar hos Runar, så fortsatte vi genom skogen mot Brattfors och vidare mot
Krometsbo och Åsgarns bygdegård, där smörgåsar och kaffe väntade. Det var Avesta
kommuns kommunfullmäktige som bjöd. Grusvägen från Åsgarn till Dicka, där riksväg 68
korsades och så vidare mot Folkärna och Sjöviks folkhögskola, där middag och natthärbärge
väntade. Nästa etapp från Folkärna gick över Utsunds färja (numera bro) till den alldeles nya
Bergshyttans bygdegård. Där återupprepades kaffekalaset från Åsgarn, även här bjudet av
Avesta kommuns kommunfullmäktige. Vandrarna fortsatte sedan i strålande solsken över
skogen mot Saladamm och sedan vidare över slätterna mot huvudstaden, dit de kom i regn,
lördag 28 maj 2022. Fanborg från Skeppsholmen och sedvanlig avslutning på Stortorget i
Gamla stan. De flesta vandrare satte sig sedan på tåget mot Dalarna och hemmet. En
erfarenhet rikare och med ömma fötter och stela ben.
Nu fortsätter planeringen för Allmogetåget II, Brunnbäck-Strängnäs. 1 juni-6 juni 2023.
Föreningen kommer att genomföra kortare temavandringar i höst. Följ föreningens
Facebook sida och/eller föreningens hemsida www.dalkarlsvagen.se
Där hittar ni också information om hur man blir medlem i föreningen.
Vi vill tacka alla som bidragit till att göra vandringen möjlig, inte minst Boliden AB
Garpenberg, som har stöttat föreningen finansiellt.
Börje Forslund

Förfriskningar i Hässhyttan vid Runar Tommilas hus. Foto: Ordförande i föreningen Dalkarlsvägen,
Jan-Olof Montelius
Minnesstenar vid Runars Tommilas hus, nedlagda av årets vandrare. Foto: Jan-Olof Montelius.

Smedmatsbokrut
Min hustru Åsa och jag besökte Bensåsen, några km från Smedmatsbo för ngt år sedan.
Inför utflykten hade vi läst på ordentligt i Ingegerd Troedssons arbete om Bensåsen om hur strävsamma
finnar kom dit på 1600- talet, bröt mark, byggde hus, röjde betesmark, bröt malm mm
och som besöktes av sk. kronosjudare.
Dessa åkte runt bland gårdarna för att utvinna salpeter ur djurens urin (som ansamlats under ladugårdsgolven)
för att kunna tillverka krut.
Det här med kruttillverkning ville vi veta mer om, så vi googlade fram bl.a. följande:
”Den äldre typen av svartkrut blandades med vissa variationer enlig receptet 75 % salpeter, 15 %
träkol och 10 % svavel. Dessa beståndsdelar fanns att få inom svenska rikets gränser, men kruttillverkning
var en långsam process med många steg som måste utföras innan den färdiga
produkten kunde skeppas iväg till armén eller flottan.
Vi kan börja med salpetern (kaliumnitrat) vilket utgjorde krutets huvudsakliga beståndsdel. Ämnet
utvanns ur gödseljord och den bästa förekomsten av sådan jord fanns att få i avlagringarna under
plankorna i böndernas ladugårdar. Kronosjudare for runt på landsbygden och varje gård med
djurhållning fick påhälsning omkring vart sjätte år. Då bedömdes att tillräckligt med salpeter
ackumulerats för en ny utvinning. Det sägs att erfarna salpetersjudare värderade den urinmättade
jorden genom att helt enkelt stoppa in en näve i munnen. Det fanns inga andra testmetoder och
systemet med provsmakning tycks ha fungerat.
För att utvinna salpeter grävde man bort ca. 0,4 meter av översta jordlagret i stalldelen och silade
materialet med vatten. Därefter reducerade sjudarna under en veckas tid brygden genom kokning i
stora kittlar. På ytan ansamlades till slut den bruna råsalpetern som forslades iväg till
”Salpetterhusen” för ytterligare kokning (luttring) där den rena krutingrediensen utvanns under
uppsikt av en luttermästare. Salpeter innehåller mycket syre och utvecklar extremt hög värme i
sammanklang med lättantändligt träkol och svavel. Gasföreningarna som bildas vid explosionen
expanderar och ger en volymhöjning på upp till 400 ggr. Detta var kraften bakom de projektiler
som slungades ur kanonernas och musköternas pipor.
Hela processen till en leveransfärdig produkt kunde ta en månad i anspråk. Allmogen var strängt
ålagda att bistå kronosjudarna under hela detta arbetsförlopp. De hade ansvar för att husera, föda
och frakta personal samt stå för ved, kol och annat som kunde behövas. År 1634 infördes
möjligheten att istället få betala en skatt (Salpeterhjälpen) för att slippa arbetsbördan, och från år
1652 blev skatten stadfäst på ett nationellt plan. I längden blev det problem med leveranserna
eftersom gödsel behövdes för att upprätthålla avkastningen på åkrarna, och under vissa perioder
tvingades staten importera en del av den salpeter som behövdes”.
Ja, så föddes iden att på prov tillverka lite krut i Smedmatsbo.
Först lite enkel kemi:
När kol, C, brinner (oxideras) med syre (O2) i fria luften, enligt formeln C+O2->CO2, går det relativt
långsamt. Reaktionen begränsas av tillgången på syre. Luften består ju av enbart 20 % syre

(och det är dessutom relativt långt mellan syre- molekylerna i luft).
I smedjan blåser man på luft för att få mer fart på förbränningen.
Men för att få en mer explosionsliknande förbränning krävs massor av syreatomer nära kolatomerna.
Detta kan ske genom att man noggrant blandar kolpulver med ett syrerikt ämne, tex kaliumnitrat (salpeter),
KNO3, som har tre lössläppta syreatomer i varje molekyl.
Ja, så vad behöver vi:
- Kol, OK vi har perfekt grillkol från Garpenbergs hembygdsförenings kolmila.
- Svavel, det hoppar vi över. Det går nog bra ändå…
- Kaliumnitrat, det fixar vi på följande sätt:
Vi har en väl fungerande inomhus- toa, men under en 40- års period har vi karlar och en massa gäster
uträttat mindre naturbehov vid östra log- gaveln här i Smedmatsbo…
Så jag tog två spannar A och B; fyllde A med 5 l vatten, B fyllde jag till hälften med jord från ”rast- platsen”,
tömde över detta i A, rörde om, hällde över vattnet i B, slängde ut den urlakade jorden från A, fyllde på ny
jord i A, tömde över vattnet från B i A, rörde om .. osv Detta upprepades 10 ggr.
Till slut hade jag några liter slemmig sörja. Detta skulle nu kokas torrt (indunsta). Tänkte att detta skulle
kunna ske i en gryta på spisen, men detta stoppades av ”lokala hälsovårdsnämnden”.
Så jag klippte upp överdelen på ett par ölburkar, vilka fylldes till hälften av ”sörjan” och placerades på
utegrillen och stadgades upp med träkol.
Jag tände på och snart började det bubbla och fräsa i ölburkarna.
Indunstningen avslutades efter 15- 20 min. Då var det endast kvar några cl i burkarna.
Under koktiden passade jag på, att med hammare, krossa lite träkol till ett fint pulver.
Jag blandade noggrant ut sörjan med kolpulvret och lät det torka några dagar.
Och så kom det stora testet!
Jag tog en matsked av enbart krossad träkol och lade på en stenplatta.
Bredvid lade jag en matsked Smedmatsbokrut.
Nu skulle jag jämföra.
Först antände jag träkolhögen.
Det gick trögt, blåste lite..nej, det gick inte… sedan tändvätska!!.. det tog >2 min innan allt var
uppbrunnet…
Och sedan tände jag på Smedmatsbokrutet..
Det sa inte poff, fräste inte ens, men det brann upp på 3-4 sek.
Inte godkänt för att, instängt, driva en kanonkula precis, men det var en intressant, lärorik och rolig
övning…
Man förstår att de riktiga krutgubbarna hade beundransvärda kunskaper i denna hantering.
Mvh
Mats E

GARPENBERGS GYMNASTIKKLUBB
För att slippa vänta ända till i höst med att träna med oss igen kommer vi
erbjuda några utomhusträningar som upptakt inför hösten.
Vi har fått förfrågan om att hjälpa till som funktionärer vid en
Orienteringstävling i Garpenberg 14 augusti samt Caballo Blanco memorial run
17 september. Fundera gärna på om du kan hjälpa till några timmar, hör i så
fall av dig till ordf. Elin Aura 073-0601603.
Utomhusträning (2 tillfällen)
måndagar 29 augusti-5 september kl 19:00.
Kom och träna styrka och kondition med oss. Samling på parkeringen vid
gammelgården.
Höstens träningstillfällen blir enligt nedan
Du som är ny eller nygammal och vill komma igång igen efter pandemin är välkommen att
prova någon av våra aktiviteter kostnadsfritt närsomhelst under terminen.
Stavgång
Måndagar och fredagar kl. 09:30-10:30.
Vi traskar på året runt utan sommaruppehåll. Ta med stavarna och följ med på en vända! Vi
går ca 3-4 km med start i Garpenberg eller Persbo. Ring Inga–Stina tel. 220 10 för info.
Medelgympa
Onsdagar kl. 19:00 i gymnastiksalen. Vi kör igång vecka 37, den 14 september.
Ledare är Laila tel. 220 40
Vattengympa
Återkommer med detaljer kring denna aktivitet. Vid funderingar, håll koll på facebook
(gruppen Garpenbergs gympaklubb). Kostnad är ordinarie medlemsavgift samt 200 kr i
badavgift.
VÄLKOMNA!
Medlemsavgifter:
Vuxna 300kr/termin
Vattengympa 200kr/termin utöver ord. medlemsavgift
Ungdomar upp till 19 år 50% rabatt på ovanstående
Stödmedlem 50 kr/år
Bankgironummer: 412-7924

SVUNNA TIDER
LOPPIS, ANTIKT OCH
BYGGNADSVÅRD
BYN HERRGÅRDEN, INFART I SKARPA
KURVAN VID SLAGGSTENSHUSET
ÖPPETTIDER
JUNI-SEPTEMBER
LÖR-SÖN 10:00-15:00
OKTOBER
LÖR 10:00-15:00
KÖPER OCH SÄLJER
0763401459
Facebook/ Svunna Tider
Instagram/ Svunna_Tider

Hedemora Kommun
Kostenheten, 0225-340 00
= Den här rätten lagas från grunden
5 Vecka 33 15/8 - 19/8 2 Vecka 38 19/9 - 23/9
Onsdag Veg varm pastasallad med dressing Måndag Potatisbullar, keso, lingonsylt
Varm pastasallad med dressing
Kyckling- och grönsaksfräs, pasta
Torsdag Ugnsstekt fisk, örtsås, potatis Tisdag Broccolipaj
Husets soppa
Ugnsstekt fisk, remouladsås, potatis
Fredag Pytt i panna, rödbetor Onsdag Vegetarisk stroganoff, ris
Blodpudding, lingonsylt
Korv stroganoff, ris
Torsdag Hulkensoppa (broccoli/spenat)
6 Vecka 34 22/8 - 26/8 Tunnpannkaka, sylt
Måndag Tunnpannkaka, sylt Fredag Grönsakslasagne
Tonfisksallad med ägg, dressing
Lasagne
Tisdag Grönsaksburgare, bröd, dressing
Fiskburgare, bröd, dressing 3 Vecka 39 26/9 - 30/9
Onsdag Värmande ratatouille, ris Måndag Het köttfärssoppa
Kebabgryta, ris
Ostpaj
Torsdag Pastagratäng med tomat & oregano Tisdag Kokostoppad fiskgratäng, potatis
Fiskgratäng med chilisås och dill
Kycklingsallad, dressing
Fredag Broccolimedaljong, potatissallad Onsdag Grönsakswok med nudlar
Skivad kassler, potatissallad
Morotsbiff med potatismos, dressing
7 Vecka 35 29/8 - 2/9 Torsdag Vegobullar med italiensk tomatsås, pasta
Måndag Grönsakssås, pasta Köttbullar, pasta
Korv stroganoff, pasta Fredag Grönsaksgryta, svenskt havreris
Tisdag Fiskpanett, örtkryddad filsås, potatis Indonesisk kycklinggratäng, svenskt havreris
Blodpudding, lingonsylt
Onsdag Veggietacos 4 Vecka 40 3/10 - 7/10
Tacos Måndag Vårrullar, sweet chilidressing
Torsdag Grönsakswok med pasta Ugnsstekt falukorv, potatismos/rotmos
Bulgursallad efter säsong, limedressing Tisdag Kockens val
Fredag Chili sin carne med ris Kockens val
Chili con carne med ris Onsdag Grönsaksgulasch, ris
Biff stroganoff, ris
8 Vecka 36 5/9 - 9/9 Torsdag Kikärtsbiffar, kall chili- & dillsås, potatis
Måndag Falafel, potatis, sås Laxpanett, kall chili- & dillsås, potatis
Färsbiffar, potatis, brunsås Fredag Ost- och grönsakssås, pasta
Tisdag Ost- och grönsakssås, pasta Färssås, spagetti
Pastasås med rökt kycklingkött, pasta
Onsdag Kockens val 5 Vecka 41 10/10 - 14/10
Kockens val Måndag Currygryta med grönsaker, ris/svenskt matvete
Torsdag Raggmunk, lingonsylt Kycklinggryta med curry, ris/svenskt matvete
Majssoppa Tisdag Ugnsstekt fisk, örtsås, potatis
Fredag Marienrad quornfilé, currysås Minestronesoppa
Stekt kyckling, currysås Onsdag Veg varm pastasallad, dressing
Varm pastasallad, dressing
1 Vecka 37 12/9 - 16/9 Torsdag Husets soppa
Måndag Grönsaksnuggets, potatismos Kockens val
Varmkorv, potatismos Fredag Pytt i panna, rödbetor
Tisdag Broccoligratäng, potatis Blodpudding, lingonsylt
Fiskgratäng med dill, potatis
Onsdag
Torsdag
Fredag
Kikärtsgryta m vitlökskeso, ris/svenskt matvete
Kyckling Supréme, ris/svenskt matvete
Veggiesås och spagetti
Köttfärssås och spagetti
Krämig pasta- & grönsaksgratäng
Potatis- & purjolökssoppa, bröd
Höstterminen 2022
Varje dag serveras
salladsbuffé,
smörgås och mjölk
Med reservation för eventuella ändringar
*Skördefest vecka 36
Lokala smakupplevelser
på salladsbordet
Hemsida: www.hedemora.se/Barn- och utbildning/Måltidsverksamheten