VF-4-2021-Publik

INNEHÅLL Nummer 4. 2021 

14 

36 

6 Aktuellt. Nya jakttider efter 

märkliga turer. 

10 Aktuellt. Naturuppdraget. 

12 Fåglar inpå knuten. Sommar. 

14 Porträtt. Dennis Kraft. 

18 Vitryggens återkomst. Det ser 

hoppfullt ur för framtiden. 

24 Fågelvännen. En ovanlig 

koltrast. 

28 Djupdykning. På stark frammarsch. 

33 Föreningens logotyp. Symbol 

med historia. 

34 Fågelskådning i konsten. 

36 Fokus. Fågelmigration. 

18 

52 

42 Regionalföreningar. Dalsland. 

44 Gränslöst. Amatörforskning i 

vildmarken. 

52 Ornitologiska tidsbilder. 

Skedstork. 

54 Recension. Bok om Danmarks 

fåglar. 

56 Brev. 

57 Knivigt. Lövsångare och grönsångare. 

58 Fråga Experten. Sträcker 

duvan på vingarna? 

60 Krönika. Maja Aase. 

61 Korsord. 

62 Retro. Vitkindad explosion. 

REDAKTÖREN: 

Uppåt 

ALLT ÄR INTE elände. Alla arter går 

inte tillbaka. Arter som har tappat 

historiskt kan komma tillbaka och slå 

omvärlden med häpnad. Visserligen 

är det mycket som är oroande när man 

ser sig omkring, men vi behöver också 

motbilder som visar att förändring 

är möjlig, att det trots allt finns både 

natur och positiv utveckling därute. 

I det här numret berättar vi om 

den vitryggiga hackspettens framryckning 

i norra Sverige på senare tid. 

Med tanke på hur bra vitryggen går i 

Finland finns det stora förhoppningar 

om att den positiva utvecklingen kan 

fortsätta i Sverige genom att det finns 

ett inflöde från öster av nya spettar. 

Samma utveckling kan vi se för blåstjärt 

som för varje år ökar i antal. 

En annan art som är på frammarsch 

och vars historia vi berättar om i det 

här numret är trädgårdsträdkryparens. 

Den är en av de allra senaste tillskotten 

som häckfågel i Sverige. 

Förvisso är en del av dessa omvälvningar 

skenbart positiva och resultatet 

av något som är i grunden är negativt – 

nämligen klimatförändringar. Men allt 

kan inte kopplas till dem. Blåstjärtens 

expansion är svår att förklara i sådana 

termer och den vitryggiga hackspettens 

likaså, liksom förstås havsörnens 

återkomst. 

Förhoppningsvis kan vi få fler 

positiva exempel, och bevis på att 

naturvårdsarbete lönar sig. 

NIKLAS ARONSSON 

CHEFREDAKTÖR 

vår fågelvärld | 4.2021 3

LEDARE 

Lotta Berg 

Vår 

Fågelvärld 

ges ut av Sveriges Ornitologiska Förening – 

BirdLife Sverige. 

CHEFREDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE 

Niklas Aronsson, niklas.aronsson@birdlife.se 

Vår Fågelvärld, Flygfältsgatan 16 A, 423 37 Torslanda 

0739-15 60 99 

För frågor som rör ditt medlemskap kontakta kansliet på 

0485-444 40. 

Medvind för 

fåglarna 

ANNONSER 

Niklas Aronsson, niklas.aronsson@birdlife.se 

Tel: 0739-15 60 99 

TRYCK 

Exakta Print AB, Malmö 2021 

ISSN 

2002–8717 

OMSLAG 

Trädgårdsträdkrypare (Tommi Sandberg) 

Nästa nummer av Vår Fågelvärld kommer 15 oktober. 

UNDER PANDEMIN HAR intresset för friluftsliv och fåglar ökat. Vi som 

redan tidigare haft ett intresse för vilda djur och natur välkomnar 

utvecklingen – det är roligt att fler människor får upp ögonen för värdet 

av att vistas ute i naturen, och därmed också förhoppningsvis värnar mer 

om våra fåglar och vår miljö. Visst har det uppblossande intresset ibland 

lett till trängsel och nedskräpning vid populära utflyktsmål, men på det 

hela taget är utvecklingen ändå positiv! Att fånga upp naturintresset 

hos nya generationer, att som en del i ”Friluftslivets år” betona att 

”luften är fri” och uppmuntra till nya fågelupplevelser; här har vi som 

fågelskådare mycket att bidra med. Även appen ”Naturuppdraget” och 

webbplatsen ”Svenska Fågellokaler” kan 

... det är roligt att bidra till att stimulera fågelintresset, inte 

fler människor får minst hos nybörjare. BirdLife Sverige 

har fått en hel del nya medlemmar det 

upp ögonen för värdet av 

senaste året, och samtidigt utvecklar vi 

att vistas ute i naturen ... vårt kansli i Stenåsa på östra Öland, där vi 

fått efterlängtade personaltillskott inom 

allt från fågelskydd till volontärsamordning, vilket vi hoppas ska komma 

både gamla och nya medlemmar, liksom fåglarna, till godo. Samtidigt 

har våra bolag Naturbokhandeln och Avium förlag utvecklats markant 

den senaste tiden, och bidrar 

verkligen till verksamheten 

både vad gäller ekonomin och 

som en service till medlemmar 

och andra. Stenhusa Gård 

håller på att utvecklas till en 

än mer attraktiv mötesplats 

för fågelskådare och andra 

naturintresserade, ett 

besöksmål i sig med butik och 

restaurang, och snart också en 

uppfräschad innergård men 

fokus på biologisk mångfald. 

Det tycker jag är spännande! 

Lotta Berg, 

ordförande 

BirdLife Sverige 

Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige är en 

obunden och riksomfattande förening för främjande av 

fågelintresse, fågelskydd och fågelforskning. Föreningen 

är den svenska grenen av BirdLife International som 

arbetar med fågelskydd i hela världen. Vår webbadress 

är www.birdlife.se. Vi administrerar grupperna Fåglar inpå 

knuten och Vår Skådarvärld på Facebook och har även en 

egen sida. På Instagram heter vi BirdLife Sverige. 

MEDLEMSAVGIFTER 

Ordinarie medlemskap: 330 kronor 

(inklusive Vår Fågelvärld 6 nr/år). 

Ungdomar upp till 25 år: 165 kronor. 

Familj: för 60 kronor extra blir alla i familjen medlemmar. 

PLUSGIRO 19 94 99-5 BANKGIRO 311-1994 

FÖRENINGSKANSLI 

Stenhusa Gård, Lilla Brunneby 106, 

386 62 Mörbylånga. Tel: 0485-444 40 

medlem@birdlife.se, www.birdlife.se 

FÖRENINGSFRÅGOR 

info@birdlife.se 

FÅGELSKYDDSFRÅGOR 

Daniel Bengtsson, daniel.bengtsson@birdlife.se 

NATURBOKHANDELN 

Stenhusa Gård (adress och telefon, se ovan) 

info@naturbokhandeln.se, www.naturbokhandeln.se 

OTTENBY FÅGELSTATION 

Ottenby 401, 386 64 Degerhamn 

Tel: 0485-66 10 93, ottenby@ottenby.se, www.ottenby.se 

4 vår fågelvärld | 4.2021

MORE 

NL PURE 32 

I SAMKLANG MED 

NATUREN 

SEE THE UNSEEN

AKTUELLT 

FÅGELSKYDD 

Nya jakttider efter märkliga turer 

Den 1 juli i år infördes nya jakttider 

genom en ändring i jaktförordningen. 

Ur fågelskyddssynpunkt innebär 

förändringarna både framgångar och 

motgångar, men hela processen visar 

också på det omotiverat stora inflytande 

som landets jägare har när det gäller 

jakten och därmed också naturvården. 

FOTO: ANDERS WIRDHEIM 

Arbetet med att ta fram de nya jakttiderna 

leddes av Naturvårdsverket och startades 

i början av 2019. Det blev en mycket omfattande 

och långdragen process som 

in leddes med att organisationer, myndigheter 

och även privatpersoner fick lämna 

förslag. Därefter knöt Naturvårdsverket 

till sig en så kallad beredningsgrupp med 

representanter från bland andra jägarnas 

organisationer, naturvården i form 

av Naturskyddsföreningen och BirdLife 

Sverige samt företrädare för jordbruk 

och skogsbruk. Under resans gång tog 

Naturvårdsverket fram tre olika förslag 

som beredningsgruppen fick tycka till om. 

Därefter skickades ett slutförslag ut på remiss, 

inte bara en utan två gånger. Till slut 

hamnade hela paketet hos regeringen där 

Näringsdepartementet beredde frågorna 

under mer än ett halvt års tid. 

NÄR REGERINGEN I maj i år presenterade 

sitt beslut hade mycket ändrats jämfört 

med Naturvårdsverkets förslag. Vi kan enbart 

spekulera i vad som låg bakom, men 

uppenbart fanns det betydande skillnader 

i hur Näringsdepartementet och Miljödepartementet 

såg på jakttiderna. Eftersom 

jakt räknas som en näring, knutet till 

markägande, handhas jaktfrågorna på Näringsdepartementet, 

men självklart måste 

även Miljödepartementet ha inflytande 

eftersom tillståndet för våra däggdjur och 

fåglar vilar under dess ansvar. 

Regeringsbeslutet innebar bland annat 

fortsatt jakt på ejder, tvärt emot vad 

Naturvårdsverket föreslagit. Eftersom 

ejdern minskat mycket kraftigt ansåg Naturvårdsverket 

att all jakt bör upphöra tills 

vidare. Å andra sidan beslöt regeringen 

att jakten på ripor i fjällvärlden skulle 

begränsas jämfört med Naturvårdsverkets 

förslag och upphöra 15 februari i stället 

Efter påtryckningar ändrade regeringen sitt eget beslut gällande ripjakten. Även i fortsättningen blir 

det möjligt att jaga ripor under vårvintern, det vill säga under häckningstidens inledning. 

för 15 mars. Detta har vi krävt i många 

år eftersom vi anser att det är fel att jaga 

på de fåglar som överlevt den hårdaste 

vinter perioden. Det är ju dessa individer 

som ska stå för reproduktionen. 

Regeringen ändrade också på flera 

andra jakttider, i både positiv och negativ 

riktning ur fågelskyddssynpunkt. Regeringsbeslutet 

väckte många frågor, inte 

minst när det gällde ejdern. Men det ledde 

också till att Jägareförbundet mobiliserade 

på bred front i fråga om vårvinterjakten 

på ripa. Man utnyttjade flera olika kanaler 

in i politiken och på kort tid kom uttalanden 

från Norrbottens kommuner, LOfacken 

i Kiruna, ledande socialdemokrater 

i norr och borgerliga politiker i riksdagen. 

Bland annat hävdade en ledare i Norrländska 

Socialdemokraten att beslutet att korta 

ripjakten ”äventyrar Socialdemokraternas 

förtroendekapital bland jägare”. 

DET ÄR NÄST intill unikt att en intresseorganisation 

i efterhand lyckas ändra på 

ett regeringsbeslut, men det var just vad 

som hände. I ett tilläggsbeslut daterat 

17 juni 2021 ändrades jakttiderna för ripor 

och ejder tillbaka till det Naturvårdsverket 

föreslagit. Det är nog inget överdrivet an 

tagande att det bakom kulisserna förekom 

intensiva diskussioner inom regeringen. 

Socialdemokraterna ville undvika ett ökat 

missnöje i norr och i utbyte fick Miljöpartiet 

ett stopp för ejderjakten (trots 

att Jägareförbundet lobbat intensivt för 

fortsatt jakt). I beslutet sas också att det 

skulle utredas hur vårvinterjakten på ripor 

påverkar bestånden liksom om den är förenlig 

med EU:s fågeldirektiv. När det gäller 

ejderjakten är den stoppad åtminstone 

tills det finns en åtgärdsplan för arten. En 

sådan är på gång, men när den blir färdig 

är i skrivande stund oklart. 

ATT JÄGAREFÖRBUNDET LYCKADES ändra 

regeringsbeslutet med hjälp av massiva 

påtryckningar väcker än en gång frågan 

om den särställning som jägarna har i 

svensk politik. Andelen jägare i riksdagen 

är betydligt större än bland svenska folket. 

Riksdagen har även en särskild jaktklubb, 

där riksdagsledamöterna bland annat 

erbjudits att kostnadsfritt ta jägarexamen. 

Vidare har de fyra borgerliga partierna och 

Sverigedemokraterna ställt sig bakom Jägareförbundets 

krav om att inrätta en särskild 

viltmyndighet som ska handlägga alla 

jaktfrågor. 

Anders Wirdheim 


En ung hussvala kikar ut under 

taket på en stuga i en stugby 

invid Kalixälven. 

FOTO: NIKLAS ARONSSON 

TOPP 5 

De vanligaste örnarterna som har lämnat 

landet vid Falsterbo i Skåne under 

2000-talet i genomsnitt per år. 

FOTO: JOHN LARSEN 

OVANLIG HÄCKNING 

Hussvala byggde bo under 

taket och inte mot väggen 

Hussvalor som häckar under hustak och 

inte i ett uppmurat bo mot väggen hör till 

ovanligheterna. Men i de fall som husets 

konstruktion gör det möjligt för en sådan 

häckning kan det vara mer vanligt än vad 

som rapporteras eller har skrivits om. 

NÅGRA FÅ ARTER är mer eller mindre helt 

beroende av människan för sin häckning. 

Arter som har övergett sina naturliga 

boplatser för att i stället häcka på hus, 

broar, bryggor eller andra konstruktioner. 

Hussvala, ladusvala, gråsparv och tornseglare 

är sådana exempel. Även om det finns 

exempel på att även dessa arter kan häcka 

i trädhål eller i grottor så är de observationerna 

inte lika vanliga. 

HUSSVALA BYGGER SITT bo av lera som 

muras upp mot fasaden, ofta precis i 

skärningen mellan vägg och tak. Resultatet 

blir en kupformad konstruktion med ett 

ingångshål mitt på. På vissa håll, till exempel 

på ön Nidingen i Halland har man med 

framgång satt upp holkar som ser ut precis 

som deras naturligt konstruerade bon, 

men som är tillverkade av ett filtmaterial. 

I SOMMAR NOTERADE jag en ovanlig 

häckningstyp vid en stuga i en stugby 

utanför Kalix. Hussvaleparet hade valt 

att häcka under taket i ett utrymme som 

bildades genom att väggen inte gick hela 

vägen upp och mötte taket. 

I ett inlägg i Facebookgruppen Vår Skådarvärld 

tycktes merparten inte känna till 

detta, medan ett par personer menade att 

detta inte var så ovanligt trots allt, om bara 

huskonstruktionen gör det möjligt. Hussvala 

går kraftigt tillbaka och en anledning 

som ofta nämns är att de får sina bon på 

väggen nedrivna. 

Har du sett ett liknande häckningssätt 

hos hussvala? Mejla gärna din 

berättelse och eventuella bilder till 

niklas.aronsson@birdlife.se. 

Niklas Aronsson 

FOTON: DAVID STENMAN 

Här, under taket, häckade hussvalan. Precis 

under boet finns ett elskåp som var fullt av 

svalornas spillning. 

Havsörn (49) 

Inte oväntat så är havsörn den helt dominerande 

1 

örnen vid Falsterbo. Sedan 1970-talet då havsörnen 

var kraftigt decimerad har den kommit tillbaka med råge 

och häckar nu i alla landets landskap. 

Mindre skrikörn (3) 

Kanske lite oväntat att 

2 

mindre skrikörn som 

närmast häckar i Finland 

och Baltikum är vanligare 

än vår andra häckande örn, 

kungsörnen. Som mest har 

sex individer setts sträcka 

ut under samma år. 

Kungsörn (2,5) 

Kungsörnen är i 

3 

huvudsak en stannfågel, 

åtminstone inom 

landet. Några individer 

sträcker dock ut varje år. 

Siffran har varit densamma 

sedan räkningarna började 

1973. 

Större skrikörn (2,1) 

Större skrikörn 

4 

förekommer årligen 

med ett par individer. 

Antalet har varit väldigt 

stabilt. Örnar är långlivade 

och man kan tänka sig att 

det är samma individer som 

tar samma väg varje år. 

Stäppörn (0,6) 

Häckar som närmast i 

5 

Ukraina och Ryssland. 

Stäppörn har setts ungefär 

vartannat år i Falsterbo 

under 2000-talet. Under 

2015 sträckte två individer 

ut. 

FOTO: JOHN LARSEN FOTO: JOHN LARSEN 


FOTO: JENS B. BRUUN 


AKTUELLT 

FOTO: GÖRAN JOHANSSON 

NOTISER 

Fängslande bok om fåglar 

Här är en bok för den litterärt intresserade 

skådaren. Fåglarnas hus av filosofen och författaren 

Eva Meijer är en roman om Gwendolen 

”Len” Howard (1894–1973), som levde ensam 

bland människorna, men nära småfåglarna. 

Särskilt talgoxar. Hon skrev bästsäljare från sin 

Bird Cottage i Sussex och trodde på forskning i 

fåglarnas naturliga miljö. Inte i ett laboratorium. 

Romanen om henne är poetiskt och tankeväckande 

njutbar. 

Maja Aase 

Ägretthäger expanderar 

En av de nya arter 

som etablerat sig 

i Sverige sedan 

millennieskiftet är 

ägretthägern. Den 

första häckningen 

noterades vid 

Ägretthäger. 

Storsund på 

Gotland men arten har sedan spridit sig till Kalmarsund 

i östra Småland. Förra året noterades 

häckningar på två platser på Gotland samt på 

fyra olika platser i Kalmarsund. I år noterades 

de första häckningarna i Tåkern, där tre adulta 

sågs vid ett bo med ungar i början av juni. Även 

från Hornborgasjön rapporterades ett ruvande 

par i slutet av juni månad. Ägretthägern har 

under de senaste årtiondena expanderat över 

stora delar av Europa, och arten häckar numera 

även i Danmark och södra Finland. Vad som ligger 

bakom expansionen är oklart, men möjligen 

spelar klimatförändringen in. Medan Europas 

ägretthägrar till allra största delen flyttade till 

Afrika förr, är arten numera en talrik övervintrare 

på europeiska kontinenten. 

Ny ständig sekreterare 

för vetenskapsakademien 

Hans Ellegren, professor i evolutionsbiologi 

vid Uppsala universitet och med ett förflutet 

vid bland annat Ottenby fågelstation, har 

valts till ny ständig sekreterare för Kungl. 

Vetenskapsakademien. Han tillträder vid 

årsskiftet 2021–2022. 

– Jag är jätteglad och hedrad över 

uppdraget, säger Hans Ellegren till Uppsala 

universitets nyhetssida på webben. 

– Kungliga Vetenskapsakademien är precis 

den typ av organisation jag vill verka för. Det 

är nog det roligaste, viktigaste och finaste 

uppdrag man kan ha i Vetenskapssverige. 

Kungliga Vetenskapsakademien är en helt 

fristående organisation som verkar för 

vetenskapens bästa och kan göra mycket nytta 

för svensk forskning. 

År 2010 blev han invald som ledamot och 

de senaste åren har han varit ordförande i 

kommittén för forskningspolitiska frågor och 

vice ordförande. 

Hur många prutgäss ser du 2–3 oktober? 

FÅGELSKÅDNING 

Delta i EuroBirdwatch21 

Helgen 2–3 oktober genomförs 

EuroBirdwatch21. Var med du också! 

Nära 100 miljoner fåglar har rapporterats 

och över en miljon människor har deltagit 

genom åren i EuroBirdwatch. 

Syftet med BirdLife Europes 

evenemang är att rikta uppmärksamhet 

mot fåglarnas flyttning och deras behov 

av bevarade rastplatser och övervintringsområden. 

DU KAN DRA ditt strå till stacken, antingen 

genom att delta i en aktivitet som 

GÖSTA FRIBERG FICK FÖRTJÄNSTPLAKETT 

arrangeras av en regionalförening eller 

lokalklubb, eller bara genom att ge dig ut 

och skåda på egen hand, med eller utan 

kompisar. 

Rapportera det du sett på Artportalen, 

men gör det senast klockan 17.00 på 

söndagen den 3 oktober. Då hinner vi sammanställa 

rapporterna och skicka dessa 

vidare till vår BirdLife-partner i Slovakien 

som ansvarar för rapporteringen. 

Resultatet kommer att presenteras på 

vår webbsida www.birdlife.se och på vår 

Facebook-sida så fort vi bara kan. 

Stina Rigbäck 

I somras delade BirdLife Sverige ut föreningens förtjänstplakett till Gösta Friberg 

på Öland. Normalt sett delas dessa utmärkelser ut i samband med riksstämman, 

men då den var digital i år, fick utdelandet ske hemma hos Gösta på 

Svalgården på sydöstra Öland. Gösta har på olika sätt engagerat sig för 

fåglarna och föreningen genom åren, med en omsorg om att andra 

människor – inte minst nybörjare – ska lära sig om fåglarna, värna 

om dem och vara deras talespersoner. 

På senare år har Gösta blivit mest känd som ängshökarnas 

förkämpe. Tillsammans med andra entusiaster och Länsstyrelsen 

har han lagt mycket tid på att lokalisera alla ängshökshäckningar 

på Öland, kontakta markägare, ordna med skydd runt 

häckningarna och arbetat för att få människor att värna dessa 

sårbara fåglar. 

FOTO: MAGNUS HELLSTRÖM 


FÖLJ MED AVIFAUNA PÅ EN FÅGELSKÅDNINGSRESA 

SMÅ GRUPPER, KUNNIGA RESELEDARE OCH MASSOR MED FÅGLAR. 

Boka in dig på någon av våra fina naturresor: 

ÖSTERLEN 

30 SEP-3 OKT 

JYLLAND, SORT SOL OCH VADEHAVET 20-24 OKT 

COSTA RICA 

1 PLATS KVAR! 

28 NOV–11 DEC 

SRI LANKA 

FÅ PLATSER! 

28 NOV-8 DEC 

ISRAEL 

2 PLATSER KVAR! 

4-11 DEC 

KUNSKAPSRESOR 

• Flyttfåglar, Falsterbo 15-17 oktober 

• Trutkurs med David Erterius 29-31 oktober 

Vårens kurser släpps 1 december på 

vår hemsida www.avifauna.se 

Läs mer och se det fullständiga 

reseprogrammet 

på www.avifauna.se 

100 ARTER I SVERIGE 2-7 JAN 

ANDALUSIEN OCH PANTERLO 4-11 JAN 

FLORIDA 

6-13 FEB 

VARANGER, NORDNORGE 23-27 MARS 

SÖDRA ISRAEL 

FÅ PLATSER! 

COLORADOS PRÄRIEHÖNS 

FÅ PLATSER! 

13-21 MARS 

5-15 APRIL 

0706 – 10 44 45 | ADMIN@AVIFAUNA.SE | WWW.AVIFAUNA.SE

AKTUELLT 

NOTISER 

FOTO: ANNIKA RASTÉN 

En tajgablåstjärtshanne sjunger från en grantopp 

utanför Korpilombolo 10 juli 2021. 

Många tajgablåstjärtar 

Det har varit ännu ett gott år för tajgablåstjärten, 

framför allt i Finland men även i norra 

Sverige. I Finland hade det fram till den 1 juli 

rapporterats inte mindre än 1 100 sjungande 

hannar, vilket är det högsta antalet hittills. 

Tyngdpunkten ligger i år, liksom tidigare, på de 

östra delarna av landet. 

I Sverige har det noterats runt 25 sjungande 

hannar, men då bör man ha i minnet att en del 

fynd ännu inte har rapporterats, eller att de 

har dolts av rapportören i Artportalen.. På flera 

platser har det funnits smärre ansamlingar, 

som mest sex sjungande hannar vid Päävaara 

i Norrbotten. Tre sjungande hannar fanns även 

vid Stutvattenberget i Åsele lappmark och vid 

Suorsapakka i Norrbotten. Tyngdpunkten för 

de svenska fynden är nordlig med de flesta 

fynden i Norrbotten och norra Lappland, men 

minst fem sjungande hannar fanns även i södra 

Lappland (Åsele lappmark). 

En jämförelse mellan de svenska och 

finska fynden visar att de finska har en tydligt 

sydligare tyngdpunkt än de svenska. Är månne 

tajgablåstjärten förbisedd i landskap som 

Jämtland, Ångermanland och Medelpad? 

Inbjudan till 

våtmarkskonferens 

Stiftelsen Svensk Våtmarksfond och Grip on 

Life IP bjuder i samarbete med bland andra 

BirdLife Sverige in till en våtmarkskonferens 

på Öster Malma i Nyköping 29–30 september. 

Du hittar all information om konferensen 

på www.birdlife.se. Anmälan ska 

göras senast 10 september till mejladressen 

info@vatmarksfonden.se. 

Naturuppdraget är ett nytt spännande initiativ från BirdLife Sverige. 

NATURÄVENTYR 

Ta med hela familjen på 

ett äventyr 

Birdlife Sverige har tagit fram ett spel 

där deltagarna utför uppdrag i naturen 

och samlar poäng. 

Häng med ut i naturen och lär dig mer 

om den och våra djur. Naturuppdraget är 

spelet där du utför uppdrag, samlar poäng 

och på så sätt låser upp nya nivåer med 

spännande uppgifter. 

Svårighetsgraden väljer du själv och 

uppdragen finns spridda i hela landet, 

så att du kan ta dig an äventyr var du än 

befinner dig. 

REKORDDAGEN FÖR 50 ÅR SEDAN 

I år är det precis 50 år sedan det största antalet bivråk en enskild 

dag försvann ut över sundet i Falsterbo. Den 4 september 1971 

stävade över 10 000 bivråkar över Ljungen och vidare mot Nabben, 

innan de tog sikte på Danmark. Några exaktare beräkningar 

av antalet finns dessvärre inte, då den standardiserade räkningen 

startade först 1973. 

NATURUPPDRAGET ÄR SKAPAT så att 

även skolor och föreningar ska kunna 

använda sig av spelet i sina verksamheter. 

Du kan läsa mer om hur du som 

lärare eller föreningsledare kan använda 

dig av Naturuppdraget på webbsidan 

www.naturuppdraget.se under informationsfliken 

Skolan. 

NATURUPPDRAGET ÄR FRAMTAGET av 

BirdLife Sverige som ett initiativ under 

Friluftslivets år 2021. Vi vill med det här 

spelet skapa möjligheter för fler att upptäcka 

naturen på ett lekfullt och lärorikt 

sätt, och få uppleva den energi och det 

lugn som vistelse i vår fantastiska natur 

ger. Så logga in och börja spela! Du kan 

göra det själv, eller varför inte tillsammans 

med din familj. 




Skalfria solroskärnor – vår bästsäljare! 

• Inget skräp på marken 

• Mycket populär och räcker länge 

• Utan skal – dubbelt så mycket mat 

Istället för att frakta skal i onödan (halva vikten) 

ser vi till att skalet blir biobränsle! 

Grönfnk (Chloris chloris) · Foto Magnus Bergvall 

Handla med hjärtat 

Ge fåglarna mat som är eko 

I vår webbshop får du tillgång till Sveriges största utbud av ekologisk fågelmat. 

Att beställa är enkelt och du har dina varor inom 2-3 dagar. Beställ på slattergubben.se 

eller slå en signal på 0738-32 25 59 om du hellre vill det. Slipp tunga lyft – välj hemleverans 

med inbärningshjälp. 

Omtanken för fåglarna uppmuntrar oss att välja produkter som gör gott för jordbruk och 

djurliv. Genom att handla hos oss bidrar du till den biologiska mångfalden som fåglarna 

behöver för att leva och må bra. 

Snabb 

leverans 

Hjälp med 

inbärning 

2-3 dgr som tillval 

Beställ enkelt på 

slattergubben.se 

• Sveriges största utbud 

• Leverans 2–3 dagar 

• Fri frakt från 65 kg 

• Inbärningshjälp som tillval. 

Slåttergubben stödjer 

Birdlife Sverige. 

Slåttergubbens ekologiska fågelmat: 0738-32 25 59 

slattergubben.se

FACEBOOK Fåglar inpå knuten 137 000 medlemmar och stadigt ökande 

FOTO: THOMAS NOLTE 

FOTO: CLAES HÅKANSSON 

Unga ladusvalor 

En svala gör ju som bekant ingen sommar, men här 

sitter som tur är två stycken. 

Sommartider hej hej! 

Vi väntar, längtar och trängtar. Sen är den här – sommaren! 

Men innan vi vet ordet av så är plötsligt skrattmåsar, 

fiskmåsar och ett helt gäng vadare på väg söderut 

igen. Hur gick det till? Ska vi nu vänta många månader 

innan livet återvänder? Hösten och vintern har förvisso 

sina höjdpunkter även ur ett fågelperspektiv – i 

dynamiken från årstidernas växlingar finns mycket av 

tjusningen. Tänk vad trist att ha evig sommar ... eller? 

Oavsett vilket så är det nu mörkret börjar lägga sig och 

vattendropparna bildar rännilar på fönstret. Då passar 

vi på att bjuda på lite somriga återblickar och ögonfägnad, 

allt hämtat från Facebookgruppen Fåglar inpå 

knuten. 


På språng 

Några vackert tecknade kustsnäppor gör sig klara för att lyfta. 


FOTO: EWA OTTOSSON 

FOTO: LARS ANMARK 

Där den hör hemma 

Var ska stenskvättan vara om inte på den gotländska kalkstenen? 

FOTO: ANGELICA HÖRDER ALCARRUZ 

Falkögon 

Tornfalkens skarpa blick kan se en liten mus på 

långt håll. 

FOTO: LINNÉA FRANZÉN 

Näpet 

En nykläckt smådopping ser 

sig omkring i världen med stora 

ögon. 

FOTO: ANNA LYUBUTOVA 

Frusen seglare 

Tornseglare hör till de allra svåraste fåglarna att fånga 

med kameran. De är snabba och byter riktning hela 

tiden vilket gör det svårt att få fågeln skarp. 

Skägglös yngling 

Den unga skäggdoppingens randiga ansiktsteckning försvinner allt 

eftersom sommaren övergår i höst. Skägget och tofsen på huvudet 

kommer först till våren. 


PORTRÄTT 

Dennis Kraft 

16 vår fågelvärld | 1.2016

Urkraft 

Dennis Kraft satt i BirdLife Sveriges styrelse i 

närmare tre decennier. Han har sett en ornitologisk 

förening förändras och bli både bredare och 

starkare. 

text och foto Niklas Aronsson 

Under många år bodde Dennis i 

Torslanda väster om Göteborg. Det 

var bekvämt när han arbetade på 

Volvo. För fyra år sedan gick flytten 

tillbaka till Småland där han en gång 

föddes och växte upp. Platsen heter 

Valkötorpet och ligger inte så långt från Vrigstad, 

mitt emellan Jönköping och Växjö. 

Det är en galet varm dag när vi sitter i 

trädgården utanför huset och lyssnar på en 

buskskvättas raspiga sång där sträva toner varvas 

med mjukare. Det är skog runt om oss, men bakom 

huset har Dennis röjt upp 

i gamla betesmarker och 

där hoppas han kunna 

hålla landskapet öppet 

även framöver. Mer öppen 

är också hans kalender 

sedan han avgick ur 

BirdLife Sveriges styrelse 

i våras, särskilt helgerna. 

– Det är många 

sådana som har gått till styrelsemöten genom 

åren. Eftersom mötena är på helgen så förstörs 

möjligheten att vara på Nidingen och ringmärka 

under två veckor, då man alltid är där en hel vecka 

och bytet sker på lördagar, säger han med lätt spelad 

upprördhet. 

Men det finns en hel del allvar också. För om 

barndomshemmet i Småland inte funnits hade 

han nog bett om att få bo permanent på den lilla 

ön i norra Halland. Där finns samma lugn och 

långsamhet som i Småland där hav är bytt mot träd. 

På Nidingen har han varit nästan årligen i över 40 

år. 

Spänningsmomentet är 

en stor del av upplevelsen, 

när man drar upp 

näten och lyssnar i mörkret – 

är det en rödhakeanstormning 

på gång? 

– Planerna på en ringmärkningsstation där 

började gro under 1979. På hösten det året var jag 

med på en sonderingsvända till Nidingen. Vi hade 

tur och kom ut en morgon i oktober efter en natt 

med stort nedfall av fåglar. De var överallt och det 

gav mersmak, säger han. 

Den lyckade turen bidrog till att man drog i 

gång ringmärkning redan i april året därpå. Under 

1980-talet var verksamheten omfattande men 

spänningar byggdes upp mellan ringmärkare och 

öns tillsynspersonal. Konflikten växte i styrka, 

vilket innebar att ringmärkningen bara bedrevs 

i reducerad omfattning 

under 1990-talet. Först 

när tillsynspersonalen 

försvann från ön vid 

millennieskiftet blev det 

fart på ringmärkningen 

igen. 

Men det är inte bara 

det isolerade läget på 

ön som lockar Dennis. 

Mycket ligger i förväntningarna. 

– Spänningsmomentet är en stor del av 

upplevelsen, när man drar upp näten och lyssnar i 

mörkret – är det en rödhakeanstormning på gång? 

INGELA, DENNIS FRU, kommer ut från huset, 

uppenbart oroad över om vi smält bort i värmen 

och erbjuder glass. Hon har spelat en mycket viktig 

roll i Dennis liv. De möttes redan 1971 på väg till 

en scoutkonferens i Västerås. Dennis var 21 år och 

Ingela 22. 

Via scouterna kom de i kontakt med 

naturföreningen Argaladei. Genom föreningen var 

DENNIS KRAFT 

Ålder: 70. 

Familj: Ingela, två söner och 

flera barnbarn. 

Bor: Valkötorpet i Småland. 

Gör: Pensionär. 

Det visste du inte: Har 

dansat folkdans i många år. 

Var dansledare i en grupp 

i Göteborg. Är med i Odd 

Fellow där han är något som 

kallas ex-huvudpatriark, 

vilket kan liknas vid att han 

varit ordförande för ett Odd 

Fellow-distrikt. 


PORTRÄTT 

Dennis Kraft 

MINA FAVORITER 

Det var 

väldigt 

trevligt. Vi 

letade fjällgås, 

men hittade 

inga, men vi 

såg ringtrast, 

blåhakar och 

simsnäppor 

bland annat. 

Nidingen, Halland. 

◗ Fåglar: ”Lövsångaren känner jag starkt för. Mild och behaglig sång och markerar slutet 

på vintern.” 

◗ Fågellokal: ”Där jag är. Jag försöker ta vara på de ställen där jag råkar vara. Det har blivit 

mycket Öland, Valkötorpet och Nidingen.” 

◗ Resa: ”Nidingen. Helst åtta veckor på raken.” 

Insektsminskningen är på riktigt, men den går 

att stoppa. Här en blodröd ängstrollslända. 

de med och inventerade fjällrävsgryt bland annat. 

De flyttade till Göteborg för att studera. Dennis 

läste ekonomi på Handelshögskolan. Det var Dennis 

mellanbror som var ekonom som hade inspirerat 

honom till det yrkesvalet. 

– Jag kände väl också att jag hade viss fallenhet 

för siffror, till skillnad från till exempel språk som 

jag inte hade lika lätt med. 

DEN 3 MAJ 1973 började Dennis fågelskåda. Han och 

Ingela gick runt i Göteborg och letade nya arter. 

Inspirationen kom från flera håll. Dels föreningen 

Argaladei, dels hade Ingela viss erfarenhet av fågelskådning. 

Även Dennis hade lite koll sedan tidigare, 

men finlirandet började då. 

– Jag minns att vi stod under ett träd och 

funderade på om det var en löv- eller gransångare 

som sjöng, minns Dennis. 

Den sommaren åkte de på en ny resa med Argaladei 

till Ikesjaure i Sulitelmaområdet i Arjeplogs 

kommun. Den här gången var de med i ornitologigruppen. 

– Det var väldigt trevligt. Vi letade fjällgås, men 

hittade inga, men vi såg ringtrast, blåhakar och 

simsnäppor bland annat. 

Samma år gick de med i både Sveriges Ornitologiska 

Förening (SOF) och Göteborgs Ornitologiska 

Förening (GOF). Fåglarna tog snabbt mycket plats 

och GOF:s månadsmöten blev en självklar aktivitet 

att vara med på, inte minst för att få veta vad som 

hade setts sedan sist. 

NÅGRA ÅR SENARE, efter studierna på Handels-högskolan, 

började Dennis på ekonomiavdelningen på 

Volvo. Ingela som var mer fågelintresserad än han 

vid den här tiden blev snart upplockad i GOF:s styrelse. 

Mot slutet av 1970-talet kom även Dennis med 

och blev dess ordförande. Vid mitten av 1980-talet 

verkade han som kassör under några år, varefter 

han på nytt var ordförande under 1990–1992 Det 

här var händelserika år. Föreningen bytte lokal till 

Villa Ekliden, köpte in en buss för exkursioner, 

oljeutsläpp skapade rubriker och krävde handlingsplaner, 

projekt Pilgrimsfalk var både storskaligt 

och framgångsrikt. Till en början var det faktiskt 

GOF som drev detta på egen hand. Till detta kom 

allt arbete med att rädda Torslandaviken från total 

exploatering. 

– Under många år på 1970-talet var Torslandaviken 

förlorad utifrån GOF:s perspektiv. Prästgårdskilen 

skulle ersätta området var det tänkt. Men i 

slutet av 1980-talet började Kåre Ström och andra 

att dra i trådar för att skydda området. Idag är den 

en av landets förnämligaste fågellokaler. 

Bara något år efter att Dennis avgått som ordförande 

i GOF kom frågan från SOF om han ville bli 

med i styrelsen. 

– Eftersom jag har svårt att säga nej när någon 

ber mig så svarade jag ja, säger han. 

Nu följde en ny händelserik tid. Dennis blev 

kassör i SOF 1994 och var kvar i den rollen till 2010. 

– Vi köpte till exempel Naturbokhandeln av 

Staffan Rodebrand som kvarstod som vd en tid. Det 

var dåliga tider och bokhandeln gick med förlust. 

Det innebar ett antal år med dålig ekonomi. 

Dessutom drevs den i föreningens regi under 

några år, vilket skattemyndigheterna slog ned på 

och tvingade föreningen att betala moms i efterskott. 

Det blev ytterligare en ekonomisk börda att 

bära. Men Dennis menar att just momssmällen 

inte hade så mycket med den dåliga ekonomin att 

göra som i efterhand har framförts. I stället var det 

den dåliga marknaden under 90-talet och de höga 

förväntningar man hade på Naturbokhandeln som 

var problemet. Svångremmen fick dras åt hårt och 

det var Dennis jobb. 

– Jag gjorde så gott jag kunde för att beskriva 

situationen för styrelsen. Vi drog ned på flera sätt. 

När till exempel generalsekreteraren Gustaf Aulén 

slutade så ersattes inte han. 

DENNIS BESKRIVER SIG själv som lösningsorienterad. 


Föreningen 

är bredare 

och starkare än 

någonsin. Då var 

den en ornitologisk 

förening med 

fokus på 

vetenskap och 

forskning. Idag är 

det framför allt 

fågelskydd och det 

breda fågelintresset 

som står 

i rampljuset. 

Dennis Kraft utanför huset i Småland. 

– Jag har rätt lätt att se alternativa lösningar på 

problem, att se det från ett annat perspektiv. Jag 

försöker släppa problemformuleringen och leta 

efter lösningar. 

Långsamt vändes skutan och det ekonomiska 

läget ljusnade. När Lars Lindell slutade som ordförande 

2010 tog Dennis över. Han blev kvar på 

posten till 2018, då ordförandeskapet lämnades över 

till Lotta Berg. 

Vad är du mest nöjd med att ha varit med att 

påverka under din tid i styrelsen? 

– Fram till att Magnus Hellström anställdes som 

chef för Ottenby fågelstation hankade vi oss fram 

med årliga lösningar – han har inneburit ett stort 

lyft. Vår etablering av en ny fågelskyddstjänst som 

Daniel Bengtsson fick har också varit väldigt bra 

för föreningen. Jag är också nöjd med att vi har 

återhämtat oss ekonomiskt. Nu ser det väldigt ljust 

ut, säger han. 

BirdLife Sverige är idag en helt annan förening 

än SOF var 1994 när Dennis kom med i styrelsen. 

Det är inte bara namnet som är bytt, utan hela 

inriktningen. 

– Det är stor skillnad. Föreningen är bredare och 

starkare än någonsin. Då var den en ornitologisk 

förening med fokus på vetenskap och forskning. 

Idag är det framför allt fågelskydd och det breda 

fågelintresset som står i rampljuset. 

Han tillstår att han gärna hade sett mer fokus på 

amatörforskning och håller med om att föreningen 

kunde ha varit mer drivande i den frågan genom 

åren. Nu hoppas han att Ornis Svecica, föreningens 

nyligen digitaliserade tidskrift med ornitologiska 

artiklar skrivna av amatörforskare, kan bli en del i 

att amatörforskning uppmärksammas mer. 

DET ÄR INTE mycket han ångrar från de här åren, 

men arbetet med det som kallas Kedjan har gett honom 

en del huvudvärk. Alltså arbetet med att skapa 

ett tydligare band mellan regionalföreningarna och 

BirdLife Sverige. 

– Det är beklagligt att vi inte har kommit längre. 

Vi underskattade problematiken i den modell vi sjösatte. 

Inte minst vad gäller medlemssystemet. Det 

har varit svårt att åka runt till regionalföreningarna 

och berätta om alla fördelar när medlemssystemet 

inte varit fullt fungerande. Men nu ser vi att de 

mesta problemen är på väg att lösas. 

Framtiden ser ljus ut för föreningen, menar 

Dennis, och särskilt bekymrad över egna sysselsättningsproblem 

framöver är han heller inte. Nu kan 

han lägga mer fokus på Nidingen, liksom på hemmet 

i Småland. 

– Sedan har jag aldrig upplevt föreningstiden 

som en uppoffring. Jag är uppvuxen i scoutrörelsen 

och har sedan ungdomsåren sett värdet av föreningsarbete. 

En del av mina närmaste har nog däremot 

tyckt att det har gått för långt ibland och att det 

har gått ut över familjen. 

Glassen är uppäten och buskskvättan har tystnat. 

Vi går ett varv runt huset och ser ut över ängen med 

det midjehöga gräset. Skogen längre bort har tätnat 

och blivit lite högre sen Dennis var barn. Det är här 

han hör hemma. 

Ingela och Dennis Kraft 

på den tiden man gick 

till fotografen för att bli 

förevigad. Tidigt 1970-tal. 


FOKUS 

Vitryggig hackspett i Västerbotten 

text Anders Wirdheim foto Christer Olsson 

VITRYGGENS 

ÅTERKOMST 

Fågelskydd. Den gångna häckningssäsongen 

har varit en bra 

säsong för vitryggiga hackspetten. 

Minst åtta par har häckat i landet, 

var av fyra i Västerbotten. De sistnämnda 

har kommit österifrån 

under senare år och slagit sig ner 

på igenväxande åkermark med 

gråal och sälg. Utvecklingen är 

lovande och förhoppningarna är 

stora om en ljusnande framtid för 

denna karismatiska fågel. 

F 

ör omkring 50 år sedan svepte förändringarnas 

vindar genom det svenska 

jordbruket. I de delar av landet, som 

tidigare dominerats av familjejordbruk, 

blev förändringarna särskilt stora. De 

små enheterna ansågs inte längre vara 

lönsamma. En del jordbruksföretag slogs ihop till 

större, men väldigt många lades ner. Detta gällde 

inte minst i Västerbottens och Norrbottens jordbruksbygder. 

På några håll planterades skog på den 

gamla jordbruksmarken, men stora arealer lämnades 

också att växa igen. De gamla böndernas olycka 

har nu, många år senare, skapat förutsättningar för 

både vitryggig hackspett och många andra lövskogsarter. 

– Vi har kunnat konstatera fyra lyckade häckningar 

i Västerbotten i år och ytterligare två par där 

vi inte vet utfallet, berättar Christer Olsson, välkänd 

fågelskådare från Umeå och mycket erfaren inventerare. 

Dessutom noterades sju, troligtvis ensamma, 

hannar och en hona i lämpliga häckningsmiljöer. 

Totalt fanns det alltså minst 20 vitryggiga hackspettar 

enbart i Västerbotten inför årets häckning. 

– Detta peppar oss att leta vidare. Även om vi 

hittat och inventerat betydande områden, återstår 

mycket stora arealer som vi inte har någon kunskap 

om idag. Själv fyller jag 65 nästa år. Då ska jag 

trappa ner arbetet med andra inventeringar, men 

det gäller inte vitryggarna – där ska jag öka mina 

insatser, säger Christer. 

VITRYGGIGA HACKSPETTENS HISTORIA i Västerbotten 

är bristfälligt känd. Något egentligt eftersök eller 

inventeringar gjordes inte förrän på 1960-talet, då 

botanisten Lars Ericson kom till Umeå. Han fann 



FOKUS 


vitryggiga hackspettar i de landhöjningsområden 

längs kusten som koloniserats av bland annat gråal. 

Detta trädslag kan liknas vid ett skafferi för insekter, 

inte minst vedsteklar. Ett antal häckningar konstaterades 

på bland annat Ostnäs- och Täftehalvöarna. 

– Dessa landhöjningsskogar var riktiga trollskogar, 

berättar Christer Olsson, men han säger också 

att det allra mesta av skogarna avverkades under 

1970- och 1980-talet. 

Efter att ha intervjuat Lars Ericson och fått 

mängder av värdefull information, började Christer 

söka efter vitryggig hackspett i april 1984. En 

trummande hanne fanns då kvar på Ostnäshalvön, 

troligen den sista individen av den forna stammen i 

det området. På Täftehalvön fanns en ensam hona 

kvar, men sista gången den sågs var våren 1987. 

Därefter gjordes endast ett fåtal observationer fram 

till 1993 då ett litet inflöde kom. Möjligen var det 

också tack vare detta inflöde som ett par etablerade 

sig på Stora Tuvan i Umeälvens deltaområde. Paret 

häckade 1995 och fick tre ungar, och därefter fanns 

hannen kvar i området till 1999. 

LETANDET efter vitryggiga hackspettar fortsatte, men 

vid millennieskiftet gav Christer upp sökandet efter 

lämpliga naturskogar. De hade då blivit så ovanliga 

att arbetet inte längre kändes meningsfullt. 

Men därefter har en hel del hänt. Efter ett 

mindre inflöde av vitryggiga hackspettar 2008 kom 

lite större vågor österifrån både 2015 och 2019. Samtidigt 

hade igenväxningen nått så långt på de gamla 

jordbruksmarkerna att de nya skogarna börjat passa 

vitryggens krav. 

– Vi har idag mer lämplig biotop för vitryggig 

hackspett än då jag började inventera 1984, berättar 

Christer Olsson. 

Gråal och sälg är de viktigaste trädslagen på de 

igenväxande markerna, och två av årets häckningar 

har genomförts i döende sälgar. 

FÖRRA ÅRET (2020) gick ornitologer igenom 733 kvadratkilometer 

i Västerbottens kustland. Man hittade 

2 165 hektar igenväxande gammal jordbruksmark 

med tänkbar vitryggsbiotop, bland annat tre ”toppobjekt” 

med 100 hektar. 

I sammanhanget bör det poängteras att Christer 

och hans kollegor ännu bara hunnit inventera 15 

procent av Västerbottens yta. Hur det ser ut på resterande 

85 procent har man ingen aning om. 

– Vi skulle behöva både mer folk och större resurser, 

säger Christer Olsson. 

Troligen har vitryggig hackspett länge varit en 

art som kommit och gått i takt med att skogarna förändrats. 

Eftersom vedlevande insekter utgör huvudfödan, 

är den beroende av lövskogar med gott om 

döda eller döende träd. Sådana bildades bland annat 

Vitryggig hackspett, hanne. 

Vi har 

idag 

mer lämplig 

biotop för 

vitryggig hackspett 

än 1984. 

efter det att skogsbränder slagit ut gran och tall. På 

de blottlagda markerna etablerade sig snabba kolonisatörer 

som gråal, björk, asp och sälg. Men på lite 

längre sikt återkom barrträden och tog över på nytt. 

– Även på de på de gamla jordbruksmarkerna 

börjar vi se att igenväxningen går för långt och att 

granen är på väg att ta över. Men det finns ändå skäl 

för optimism. Det är mycket positivt att länsstyrelsen 

och både Umeå och Skellefteå kommuner engagerat 

sig för vitryggig hackspett. Umeå kommun har 

köpt upp 100 hektar lämplig skog och har som mål 

att nå cirka 250 hektar. Även Skogsstyrelsen är med 

och har bland annat röjt bort gran i lämpliga områden. 

Därtill bygger vi ett nätverk med intresserade 

personer i Norrbotten, berättar Christer. 


Igenväxande gammal åkermark där Skogsstyrelsen röjt bort gran, Västerbotten. 

Häckningsmiljö för vitryggig hackspett i Västerbotten. 

Vitryggig hackspett, hona. 

Sälg med hackmärken av vitryggig hackspett, Västerbotten. 


FOKUS 


Vitryggig hackspett, hanne. 

Inflödet 

har sitt 

ursprung i 

Finland och 

Ryssland. 

DET HAR UNDER ÅRET funnits vitryggiga hackspettar 

även i Norrbotten, men det är i skrivande stund 

oklart om det genomförts några häckningar. Längre 

söderut i landet, där Naturskyddsföreningens bevarandeprojekt 

för arten är verksamt, har fyra par 

häckat: två vid Nedre Dalälven och två i Värmland. 

Som antytts ovan har de senaste årens inflöden 

av vitryggiga hackspettar sitt ursprung i Finland 

och Ryssland. Det finska beståndet har ökat ganska 

markant under senare år. Jan Södersved på BirdLife 

Finland meddelar att det i början av 1990-talet beräknades 

till 30–50 par vilket innebar att arten var 

rödlistad som CR (akut hotad) så sent som 2000. 

Tio år senare ändrades rödlistningen till EN (starkt 

hotad) och 2015 till VU (sårbar). År 2011 hade beståndet 

ökat till 130–180 par. Efter en omfattande 

invandring österifrån hösten 2015 hittades våren 

2016 för första gången fler än 200 revir (cirka 250) 

och 140 häckningar kunde bekräftas. En ny invandringsvåg 

kom 2019 och våren 2020 hittades fler än 

400 revir och 160 bekräftade häckningar. Det finska 

beståndet beräknas idag till mellan 320 och 380 

par, med merparten i de östra och södra delarna av 

landet. 

Efter många år då vitryggiga hackspetten hängt 

på utrotningens gräns i Sverige, ser framtiden ganska 

ljus ut tack vare inflöden från öster och något 

oväntade följder av det sena 1900-talets jordbrukspolitik. 

TACK TILL: Jan Södersved, BirdLife Finland. 


HÅLLER UTKIK EFTER 

DET LILLA EXTRA 

VÄLKOMMEN TILL ASTRO SWEDEN! 

ZEISS CONQUEST 

GAVIA HD 30-60X85 

Paket med 

kolfiberstativ 

• Förstoring: 30-60x 

• Objektiv diameter: 85mm 

• Fokallängd: 494mm 

• Utgångspupill: 2.8 - 1.4mm 

• Närgräns: 3.3m 

• Synfält: 33-23m/1000m 

• Vattentät och fukttät 

• Längd: 396mm 

• Vikt: 1700g 

• Garanti: 10 år 

26 295:- 

31 295:- 

Detta paket innehåller: 

• Zeiss Conquest Gavia 30-60x85 Tubkikare 

• Pumori GTL294C Kolfiberstativ med DV60 huvud 

WELCOME TO OUR PASSION 

0511-79 81 00 

info@astrosweden.se 

www.astrosweden.se 

Axvallagatan 16, 532 37 Skara 


FÅGELVÄNNEN 

Fåglar i vår närhet 

En ovanlig koltrast 

En dag i början på 2018 när jag öppnade dörren fann jag 

en främmande svart fågel sittandes på den ljumma blå askhinken 

jag nyss använt och lämnat kvar på farstubron! Kanske var det 

en koltrast som ville ta ett askbad och bli en gråsparv? 

text och foto Thomas Wester, Hellvi, Gotland 

Nästa gång vi sågs, efter någon 

dag, satt han vilande på 

trappräcket. Inte hade jag 

någon tradition av vinterutfodringar 

för fåglar, men 

kanske var han hungrig ... 

Koltrasthannen med den gula näbben 

tycktes ganska orädd. Jag letade efter 

något ätbart, fann några russin som jag 

lämnade på översta trappsteget alldeles 

utanför entrédörren. De gick tydligen ner, 

de var försvunna nästa gång jag öppnade 

dörren. Efter några dagar av varmare 

väder kom ytterligare en köldknäpp och 

se, nu fanns han återigen där på trappan, i 

morgontimmen för en russinfrukost. 

Efter någon vecka började han titta in 

genom, och picka med näbben på, det låga 

entréfönstret, vilket han lätt nådde upp 

till med hjälp av en piassavakvast med 

kraftiga röda borst. Oftast kom knackningarna 

i oregelbundna långa strofer, slutade 

i tystnad och återupptogs i annan frekvens. 

Russin fick han, och orädd var han, och 

nu började han plocka dem direkt ur min 

hand. Jag kunde varje morgon besparas att 

läsa utomhustermometern, det var enklare 

och mer levande att läsa av temperaturen 

utifrån hans angelägenhetsgrad att nå 

maten. 

Nu hade det blivit till en vana, de flesta 

vinterdagarna kom han. Jag funderade 

över hur han gjorde när jag var bortrest. 

Kunde han förse sig med mat, hade han 

kanske ont i huvudet av de återkommande 

fönsterkontakterna? 

När våren sedan i mars närmade sig, 

ställde jag mig frågan, är det här sista 

gången jag ser min vän eller kommer han 

kanske tillbaka till senhösten. 

Dagen före julafton 2018, som en något 

tidig present, återsåg jag honom. Då satt 

han på trappan och visade samma oräddhet 

och hunger. Jag tänkte att bara russin 

kanske inte är bra, försökte med solrosfrön. 

De lämnades dock kvar på trappan. 

VINTERN 2018–2019. Nu lärde den sig nya 

metoder, satte sig högt upp i björken och 

såg ner i sängkammaren. När jag vaknade 

och gick upp, flög han runt hela huset, 

satte sig på trappan och inväntade sin 

frukost. 

Senare under dagen när jag stod på 

tomten för en kisspaus, flög han dit och 

satte sig en halvmeter ovanför min axel, 

helt ogenerad, i busken intill. 

Efter den nordliga orkanen i januari 

föll den största asken på tomten. Någon 

dag senare under uppröjningen, satt han 

knappt synlig, tyst i skuggan under den 

vågrätt liggande asken och följde mitt 

motorsågsarbete. 

På askhinken. 

En annan gång gjorde han sig påmind, 

då jag stod och såg ut vid fönstret, på 

andra våningen. Då kom han och satte sig 

på fönsterblecket och vi stannade upp och 

bara tyst såg på varandra. 

När våren anlänt fullt ut försvann han. 

En dag i maj fann jag en koltrasthanne 

liggandes död på stengolvet i den inglasade 

pergolan. Det fanns ju inga direkta 

kännetecken som skilde ”min trast” från 

andra koltrasthannar, så visst blev jag 

orolig att föregående vinter var den sista 

tillsammans. 

Men efter en het, torr sommar kom ... 

VINTERN 2019–2020. Efter att ha varit osynlig 

åtta månader kom han tillbaka på senhösten 

2019. Någonting hade förändrats, 

den vänstra vingen hängde ned en aning. 

Oroligt antog jag att nu gällde det att mata 

honom extra rikligt med russin så att han 

klarade av att tillfriskna och överleva vin 


terkylan. Försökte blanda ut russinen med 

solrosfrön för att ge extra energi, men det 

fann han sig inte i denna gång heller. Men 

efter några dagar med färre russin utlagda 

bredvid fler solrosfrön, började även de att 

godtas som föda åt en svag koltrast. 

När jag något senare öppnade dörren, 

kunde jag inse att flera djur hade känt till 

de utlagda fettenergilagrade solrosfröna, 

då en liten mus kilade iväg nedför trappan. 

Inte sällan i vårvinterns bleka morgonljus 

började koltrasten picka på entrérutan. 

Först svagt, för att vartefter bli så 

kraftfullt att jag gick upp ur varma sängen 

för att ge en frukostgåva. Vissa dagar 

kunde det dock dröja, med tiden fann han 

nya sätt, och jag började fundera över hur 

mycket en koltrast egentligen kan lära sig. 

Under senvintern 2020 upptäckte jag 

att han börjat sitta på balkongräcket och 

iaktta mig när lunchmaten försvann in i 

min mun, då flög han runt huset och satte 

sig på sin vanliga plats på entrètrappan för 

att få inta sin egen lunch. 

Vissa situationer förändrades med 

tiden, som när kylan var svår och snön 

låg på marken, då gav jag alltid första 

russinet ur handen, därefter plockade han 

de övriga från trappan. Jag tänkte ofta på 

hans säkerhet och exakthet att plocka upp 

russinen, aldrig att näbben slog i betongen. 

En enda gång, efter drygt två år, nöp han 

mig i handen, det var medvetet. Jag har 

försökt härleda varför, men misslyckats. 

Ibland blev han otålig på morgnarna, om 

Han sparkade ljudligt mot glaset ... 

inte russinframdukningen kom i ordning 

snabbt nog. Då kunde han kasta sig upp 

med fötterna mot rutan, sparka högt och 

ljudligt mot glaset, några andra läten 

hörde jag dock aldrig ifrån honom. 

På vårarna befann han sig antagligen i 

bobyggartider. Då och då fann vi varandra 

med igenkännandets konst ute i trädgården. 

Han hade naturligtvis noterat att något 

hände i sitt revir och kom inflygande åt 

mitt håll. Satte sig på en trädgren några 

meter bort och såg på mig. Jag delade med 

mig av mina mildaste strofer och upplevde 

att vi småspråkade en del. Fast han var 

helt tyst. Därefter fortsatte vi åter var för 

sig, med pyssel under den hektiska tid som 

våren ofta kan innebära. 

Sent på hösten 2020 när dagarna mörknade 

och ensamheten kändes starkare, 

funderade jag tyst för mig själv, kommer 

han tillbaka även denna vinter? Kommer 

vi någonsin att ses igen? Jag började så 

smått hoppas att få bli väckt på morgonen 

av ihärdiga knackningar på fönsterrutan, 

för att möta min hungriga gulnäbbade 

koltrast. 

VINTERN 2020–2021. Under milda dagar befann 

han sig ofta på passande avstånd när 

jag arbetade ute på tomten. En gång minns 

jag speciellt. Jag hade anlagt ett staket, 

vilket inte var helt färdigt, spjälorna skulle 

nu spikas, och nog hördes det att hammarslagen 

ljöd. Då kom den lilla gynnaren och 

satte sig några spjälor bort. Vi betraktade 

... och pickade med näbben mot rutan. 

Han mötte som en lots och visade vägen. 

varandra och jag arbetade vidare en stund. 

Trodde nog att nu, nu flyger min vän, inte 

minst utav oljuden från hammarslagen. 

Jag såg ju att hela staketet skakade. Lät 

blicken vandra till min koltrast och iakttog 

tydligt hur hans fötter skakade rejält, men 

till och med då satt han troget kvar. När 

jag arbetat klart, följde han mig flygandes 

de 30 meterna till huset, för att få lite i 

magen. 

Detta beteende förstärktes. Någon 

vecka senare när jag kom tillbaka med bilen, 

mötte han mig som en lots och visade 

vägen in på tomten. Han betedde sig som 

en glad hund, fast flygande uppe i luften, 

med en annan form av trofasthet. 

Så en dag i februari 2021, fanns i ett 

närliggande buskage en annan trast på 

tomten. Plötsligt for de ihop hackade och 

slogs. Den ena hamnade på rygg och lämnade 

vingavtryck i snön efter bataljen. Det 

här var en koltrasthona, större, kraftfullare 

och räddare, ständigt på vakt. Det kändes 

som om hon hade övertag och var den 

starkare av de två. Men att komma fram 

och hämta russin på trappan, det vågade 

hon inte. Rollerna utvecklades så, att han 

knackade på rutan, tog ett russin ur min 

hand, och kanske ett till på trappan. Visade 

därefter en tydlig oro och flög iväg någon 

meter. Då flög hon fram och plockade 

alla russin och solrosfrön som fanns. När 

jag gläntade på dörren för att se hur de 

hanterade situationen, försvann hon blixtsnabbt. 

Så fortsatte det. 


Det kändes som att koltrasthonan 

hade ett övertag. 

Efter tre veckor hade honan vant sig 

något och kunde sträcka sig fram och 

snappa åt sig något russin. Detta även 

när jag stod med dörren något öppen. 

Därefter en snabb reträtt tillbaka, för att 

åter blixtsnabbt hugga ett nytt. Det gick att 

följa sekvenser i deras inbördes beteenden. 

Någon gång fick han ett tjuvnyp om 

han inte snabbt nog drog sig tillbaka efter 

sitt första russintag. Mycket hängde som 

alltid på vädrets makter. Snön och speciellt 

kylig temperatur gjorde dem mildare mot 

varandra. 

När marken tinat i slutet av april 2021 

och all snö var på väg ner mot grundvattenreservoarerna, 

värmde solen från en 

högre vinkel. Kanske har jag sett koltrastparet 

för sista gången denna vinter, och 

den gulnäbbade kanske sista gången för 

alltid. Eller kommer det kanhända en kull 

nya nyfikna russinsökare på besök nästa 

vinter? Kanske ser vi varann i trädgården 

eller försvagas minnena under sommarens 

tid? Senare återkommer en flygande tanke 

in i medvetandet, en tanke som bär hopp 

om ett återseende. Men en svag oro finns 

samtidigt närvarande. 

Trots den kommunikation som utvecklats 

mellan oss under dessa vintrar så 

hjälper det inte oss att komma närmare, 

hur intelligent han än manövrerar sig till 

min utfodring eller hur länge vi än ser in i 

varandras ögon. Det är och förblir svårt att 

mötas utan att kunna tala med varandra! 

Den ömsesidiga förståelsen omöjliggörs 

utan språkets elementära betydelse, men 

hindrar inte glädjen av vår tysta kommunikation 

eller njutningen av hans sångstrofer 

i vårnatten när han talar till dem av sin 

egen art! 

Kom tillbaka, kom tillbaka till hösten! 

Nyfiken på fåglar? 

Boken som inspirerar och lär dig grunderna i 

fågelskådning. 

En prisbelönt bok som är skriven på ett lättförståeligt 

sätt med många tips och bilder. 

Tar upp allt som du som nybörjare behöver 

veta och lite till. Gigi kan signera boken! 

Pris inkl. frakt 265 kr 

Beställ i vår webshop 

www.fagelguidning.se 


DJUPDYKNING 

PÅ STARK 

FRAMMARSCH 

Trädgårdsträdkrypare – en studie 

kring artens förekomst i Sverige 1983–2021 

text Gustaf Persson 

Det sker ständiga förändringar i fågelvärlden – 

en del arter minskar eller försvinner medan 

andra ökar eller invandrar. I denna studie får 

vi följa trädgårdsträdkryparens invandring till 

Sverige. Vi får också en bild från Danmark, där 

fröet till den svenska stammen grodde. 

TROTS ATT JAG var aktiv fågelskådare när trädgårdsträdkryparen 

började dyka upp i landet, så dröjde det ända till 

2016 innan jag hade min första. Lokalen var Pålsjö skog i 

Helsingborg och det var mest av en tillfällighet som jag råkade 

få syn på den. Visst kände jag till att den fanns där, eller skulle 

finnas där, det hade nämligen varit en hel del ståhej kring 

förekomsten av arten i skogen, men ”raritetsjakt” var inte 

något jag direkt sysslade med, så upptäckten skedde mest av 

en slump under en av mina promenader. Men visst var det en 

trevlig observation. 

Så blev det vår 2019 och årets häckfågelinventering skulle 

dra igång. I år skulle, för första gången på 80 år, Pålsjö skog 

inventeras och förväntningarna var väl rätt så höga. Hur 

skulle dagens fågelfauna stå sig mot faunan 1939, när Torsten 

Malmberg rotade runt bland buskar och träd och antecknade 

och ringmärkte så det stod härliga till? Inte så jättestora 

skillnader visade det sig, men några trädgårdsträdkrypare 

hittade han inte. Det dröjde ända till 1983 innan den första sågs 

i Sverige, då vid Falsterbo Fågelstation. 

Sedan dess har mycket hänt och framför allt under de 

senaste tre åren har det skett en markant ökning av arten. 

Den här studien är ett försök att i kortfattad form teckna 

förekomsten av ett av våra senaste nytillskott i fågelfaunan – 

trädgårdsträdkryparen. 

TRÄDGÅRDSTRÄDKRYPAREN FÖREKOMMER I stora delar 

av Europa med Svarta havet som östgräns, med Danmark 

och Sverige som nordgräns, samt i Nordvästra Afrika. 

Systematiskt är den indelad i fem underarter. Skillnaden mellan 

underarterna är dock liten. Genetiska studier har visat att 

trädgårdsträdkryparens närmaste släkting är den amerikanska 

trädkryparen Certhia americana. Den europeiska populationen 

uppskattades 2012 till mellan 5,1 och 8,6 miljoner par. 

DET FINNS ALL anledning att göra avstamp i Danmark, när det 

gäller att följa trädgårdsträdkryparens utbredning i Sverige. 

Vad gäller fynd som gjorts i Skåne och i västra delen av vårt 

land är det troligtvis fåglar som tagit sig hit från danska sidan, 

över Öresund och därifrån spridit ut sig. Fynd som gjorts i de 

östra delarna av Sverige är mer troligt fåglar som kommit in 

söderifrån, från Tyskland eller Polen. 

Första danska fyndet gjordes i Gråstens slotspark på 

södra Jylland 1931 och första häckning var på ön Als, i södra 

Jylland 1946. ”Vid den första danska atlasinventeringen 1973–76 

påträffades trädgårdsträdkrypare i 39 rutor, så gott som samtliga 

i sydöstligaste Jylland. Under den andra inventeringen 1993–96 

fanns den i 219 rutor spridda över östra Jylland upp till Djursland 

men också på Fyn, Langeland, Mön och med några noteringar 

även på Själland (Grell 1998)”. (Anders Wirdheim Nya svenska 

häckfåglar 2016.) 1995 beräknades det danska beståndet till 

1 200–1 300 par. 

I början av 2000-talet blev arten allt vanligare på Själland, 

där den rapporterats från bland annat Jægersborgs Dyrehave 

norr om Köpenhamn (15 sjungande hannar 1999) upp till 

Gilleleje. ”2015 noterades drygt 100 individer på drygt 50 platser 

på Nordsjälland (Lange 2016).” (Anders Wirdheim.) 


Trädgårdsträdkrypare utanför Skåne 

Sammanlagt finns nio godkända fynd/fåglar 

rapporterade utanför Skåne varav fem har ringmärkts. 

Tittar man på den geografiska fördelningen så är det fynd 

i den östra delen av Sverige som dominerar. Möjligtvis 

är detta fåglar som kommer från östra delen av Europa 

(Polen?), medan fynd som har gjorts i västra delen 

sannolikt invandrat från Danmark. Inga kända häckningar 

utanför Skåne finns rapporterade. Nedan redovisas 

alla fynd som gjorts av trädgårdsträdkrypare utanför 

Skåne. Samtliga fynd utom 2019 års finns redovisade på 

Raritetskommitténs webbplats (birdlife.se/rk/). 

◗ 1983. 1 ex. ringmärkt, Ottenby, Öl. (16 oktober). 

Ur dagboksanteckning 16 oktober 1983: ”Kl.11.00 

fångades en trädgårdsträdkrypare i Ottenby fågelstations 

trädgård i nät ”krattnätet”. Fågeln togs in i 

ringmärkningslaboratoriet för examination och där 

bestämdes den slutligen till den nämnda arten. Efter att 

den fotograferats, uppvisades den för en skara ornitologer 

vid stationsgrinden, varefter den släpptes i trädgården.” 

◗ 1996. 1 ex. ringmärkt, Landsort, Srm. (16–22 maj). 

◗ 2000. 1 ex. ringmärkt, Hartsö-Enskär, Srm. 

(20 september). 

◗ 2008. 1 sjungande ex. Vrångö, Vg. (20 april). 

◗ 2012. 1 ex. Grötlingboudd, Gtl. (8–9 maj). 

◗ 2013. 1 ex. ringmärkt, Ottenby, Öl. (11 maj). 

Utdrag ur dagboksanteckning: ”Trädkryparen 

som fångades under morgonen upplevdes som 

avvikande på flera punkter. Under examinationen 

tolkades dock flera karaktärer som intermediära 

mellan trädkrypare och trädgårdsträdkrypare och 

efter fotografering släpptes fågeln i stationsträdgården 

som en avvikande trädkrypare.” Drygt fyra månader 

senare arbetade stationschef Magnus Hellström 

med årets kalenderproduktion och hittade bilderna 

av en slump. Efter noggrann bildexamination stod 

det klart att det faktiskt rörde sig om Ottenbys andra 

trädgårdsträdkrypare. 

◗ 2014. 1 ex. ringmärkt, Nidingen, Halland (11 mars). 

◗ 2015. 1 ex. sjungande, Sävelången, Nääs slott, Vg. 

(19 april–5 maj) 

◗ 2019. 1 ex. Reveludden, Torö, Södermanland (under 

bedömning av Rk) (31 mars). 

Fyndbild från Artportalen för 2019. 

Observationerna är starkt knutna till 

Helsingborg. 

FOTO: KARIN PERSSON 

Fyndbild från Artportalen för 2020. Från 

Helsingborg har en spridning åt norr och 

nordost skett. 

Fyndbild från Artportalen 

för 2021. Kullen och 

området sydväst om 

Ängelholm har förstärkts 

med fler observationer, 

medan Helsingborg 

fortsätter att vara 

kärnområdet för arten. 

Trädgårdsträdkrypare i Skåne 

Baserat på observationer rapporterade i Artportalen. 

För lista över samtliga rapporterade fynd hänvisas till 

Artportalen (www.artportalen.se). 

◗ 1983. 1 ex. ringmärktes vid Falsterbo Fågelstation 

(28 maj). Första fyndet av arten i Sverige. Lennart 

Karlsson, Karin Persson och Göran Walinder skriver: 

”Att det inte rörde sig om den vanliga trädkryparen 

framgick ganska omedelbart bl.a. genom följande 

spontana kommentar från en av författarna: ”Det vá en 

jäkla sabel till näbb han har”. Efter noggrann examination, 

ringmärkning, mätning, vägning och fotografering släpptes 

fågeln åter i fyrträdgården. På grund av väl utvecklad 

ruvfläck, bestämdes fågeln till hona. Den sågs därefter 

krypa omkring på träden på typiskt manér.” 

◗ 1984–1986. Inga fynd. 

◗ 1987. ”En intressant individ från Botaniska trädgården 

i Lund våren 1987 diskuteras i tidskriften 

Landets första ringmärkta trädgårdsträdkrypare märktes 28 maj 1983 vid Falsterbo 

Fågelstation. 


DJUPDYKNING 

Anser 26 (3): 271–276. Artikeln innehåller en bild på fågeln 

och sonogram från både lockläten och sång. De flesta 

karaktärer tycks ha varit intermediära mellan trädkry-pare 

och trädgårdsträdkrypare, och även om författarna håller 

det för troligt att det handlade om en avvikande trädkrypare 

kan en hybrid mellan trädkrypare och trädgårdsträdkrypare 

inte uteslutas.” 

Skånes regionala rapportkommitté. 

◗ 1988. Inga fynd. 

◗ 1989–1991. 3 ex. ringmärkta vid Falsterbo Fågelstation. 

◗ 1992–1994. Inga fynd. 

◗ 1995–1996. 3 ex. ringmärkta vid Falsterbo Fågelstation. 

◗ 1997–2000. Inga fynd. 

◗ 2001. 2 ex. ringmärkta vid Falsterbo Fågelstation. 

◗ 2003. Första observation i Alnarpsparken av en 

sjungande fågel (28 maj). Fler fynd skulle komma. 1 individ 

ringmärkt vid Falsterbo Fågelstation (12 oktober). 

◗ 2004. 1 sjungande ex., Krapperupsparken i Lerhamn (3 

april). Ett 20-tal rapporter från Lerhamn 3 april–7 augusti, 

avser troligen samma fågel. Den har även rapporterats 

som bobyggande, men inga ytterligare uppgifter kring 

detta har gått att få fram. 1 ex. ringmärkt Falsterbo 

Fågelstation (4 april). 1 ex., Alnarpsparken (28 april). 

◗ 2005. 2 ex. ringmärktes vid Falsterbo Fågelstation. 

◗ 2005–2008. Flera rapporter från Alnarpsparken. 

Mycket finns dokumenterat kring trädgårdsträdkryparen 

i Alnarp, bland annat i en mycket informativ artikel av Olof 

Persson, publicerad i tidskriften Anser 2008. 

◗ 2008. 1 ex. ringmärkt vid Falsterbo Fågelstation (27 

april). 1 ex. i Lernacken, Malmö. 

◗ 2009. 1 ex. vid Spillepeng, Malmö. (10 december). Flera 

rapporter om fynd i Alnarp. 

◗ 2010. 1 ex. ringmärkt vid Falsterbo Fågelstation (12 

april). 1 ex. i Örtofta, Eslövs kommun (13 maj). 4 fynd i 

Alnarp. 


◗ 2012. 1 ex. ringmärkt vid Falsterbo Fågelstation (4 april), 

1 ex. vid Skanörs nya kyrkogård. 


◗ 2014. 1 ex. i Viken (april–maj), 1–2 ex. vid Kullaberg. 

◗ 2015. 1 ex. med permanent revir, Christinelund (22 

mars). 1 par i Pålsjö skog, Helsingborg, i lämplig biotop 

(29 mars). 2 ex. i Grå läge (16 oktober). 1 ex. vid Örby 

ängar, Helsingborg (19 oktober). 

◗ 2016. 6 rapporter från Pålsjö skog i Helsingborg (28 

februari–23 oktober). 3 rapporter från Sofieroområdet 

Helsingborg (19 mars–21 september). Dessutom fynd 

från Campingbyn, Domsten. 1 ex. i Kulladals våtmark. 1 

ex. vid Örby ängar, Helsingborg. 1 ex. i Jonstorp. 1 ex. i Grå 

läge, Höganäs. 1 ex. ringmärkt vid Falsterbo Fågelstation. 

◗ 2017. 1 hanne, permanent revir vid Lunden Rosendal (25 

februari–13 maj). 1 ex. permanent revir vid Pålsjö slott, 

Helsingborg (11 mars–10 augusti). Rapporterad även från 

Kropp, Jonstorp och Kungshultsskogen i Helsingborg, 

samt från Sofieroområdet i Helsingborg. 

◗ 2018. Ett par, bobygge vid Sofieroområdet Helsingborg, 

men osäkert och inte bekräftat att häckning ägde rum 

(14 januari–9 oktober). Ett par, permanent revir i Lunden, 

Rosendal, men häckning inte bekräftad (27 januari–29 

december). 1 ex. Pålsjö skog, Helsingborg (mars–maj). 

FOTO: TOMMI SANDBERG 

En individ observerad i Slottshagen, Helsingborg (juli). 1 

ex. Alnarp (12 oktober). 1 ex. Tessinparken, Malmö (8 november). 

1 ex. Lunden Rosendal (30 december). 1 ex. med 

permanent revir, Solhem, Finjasjön (mitten av april–9 

juni). Alla andra fynd i Skåne har gjorts i västra delen av 

landskapet, från Falsterbo i sydväst till Kullaberg i nordväst, 

men denna hanne hävdade revir cirka 75 kilometer 

från närmast rapporterade artfrände. 

◗ 2019. Under året ”exploderade” det näst intill av 

rapporter om fynd av trädgårdsträdkrypare, de allra 

flesta från Helsingborgstrakten med tyngdpunkt på Pålsjö 

naturreservat. Alla fynd kommer inte att redovisas här. 

För fullständig lista över fynd av trädgårdsträdkrypare 

hänvisas till Artportalen. Året inleddes med fynd från 

Alnarpsparken där ett exemplar var stationärt under två 

veckor i januari. Från Lunden Rosendal rapporterades 

två exemplar i permanent revir (januari–april). Från 

Slottshagen Helsingborg finns fem rapporter av arten 

under våren. Arten häckade också där. Gamla och 

nya kyrkogården, Stadsparken, Landskronavägen, 

Öresundsparken och Jordbodalen var andra lokaler i 

Helsingborg som trädgårdsträdkryparen rapporterades 

från under januari–februari, men inga av dessa fynd 

verkar ha följts upp. Från Lunden, Rosendal finns två 

Sjungande trädgårdsträdkrypare 

vid Svedberga i 

Skåne 7 mars 2021. 


apporter om 3 fåglar från juni–juli. Från maj och framåt 

finns inte mindre än 39 fynd rapporterade från Pålsjö i 

Helsingborg. Utifrån säkerställda, sannolika och möjliga 

häckningar bör det röra sig om 12–18 adulta exemplar. 

Sedan tillkommer minst 12 ungfåglar. 

◗ 2020. Även detta år gjordes många observationer av 

arten, framför allt i Nordvästskåne. Observationer från 

inte mindre än 19 olika fyndplatser rapporterades från 

Helsingborgs kommun och dessutom från 4 fyndplatser 

i övriga Nordvästskåne. I resten av Skåne rapporterades 

den endast från 3 platser. 

◗ 2021. Några observationer. Helsingborgs kommun: 

Pålsjö skog (4 olika fyndplatser). Sofiero-området (4 

olika fyndplatser). Fredriksdals Museer och Trädgårdar. 1 

par Christinelunds ädellövskog (28 mars). 2 ex. Lunden, 

Rosendal (januari–maj). 1 ex. Svedberga kulle (januari– 

maj). 1 ex. Stureholms våtmark (mars–april). 1 ex. 

Allerumsskogen (20 maj). 1 ex. Rååns dalgång väster om 

Gantofta (maj). Övriga Nordvästskåne: 1–2 ex. Kullaberg, 

Höganäs kommun (mars–juni). 1 ex. Gunnarlunda, 

Hyllinge, Åstorps kommun (februari–mars). 2 ex. Rögle 

våtmark, Ängelholms kommun (februari–maj). Övriga 

Skåne: 1 (2K) ringmärkt Falsterbo (30 mars). 1 (2K-hona) 

ringmärkt Falsterbo (8 april). 1 sjungande ex. Falsterbo (6 

maj). 

Säkerställda häckningar 

Uppgifterna är baserade på observationer rapporterade i 

Artportalen. 

◗ 2006. Första kända häckningen i Sverige, i 

Alnarpsparken Skåne. Hybridhäckning mellan 

trädkryparehona och trädgårdsträdkryparehanne, vilket 

resulterade i 2 flygga ungar. Olof Persson skriver i Anser 

2008: ”Redan i januari hördes enstaka sångstrofer från 

trädgårdsträdkryparhanen och han kunde också ses i 

närheten av vanliga trädkrypare. Från att tidigare ofta 

uppehållit sig nära tennisbanan, började han under den 

tidiga våren oftare ses i området söder om slottet. Sången 

blev mer och mer frekvent och i april hade han accepterats 

av en trädkryparhona. Ett bo upptäcktes under 

barken till en död alm c:a 200 m söder om slottet och 

honan ruvade den 29 april. I senare delen av maj verkar 

emellertid något ha hänt då häckningen avbröts, kanske 

p.g.a predation. Men paret höll fortfarande ihop och i juni 

hade de ett nytt bo i en ek strax söder om slottet. Den här 

gången gick det bättre och minst två ungar blev flygga 

omkring den 8 juli.” 

◗ 2008. Hybridhäckning mellan trädkryparehona och 

trädgårdsträdkryparehanne i Alnarpsparken Skåne, vilket 

resulterade i 3 flygga ungar. 

◗ 2016. 1 häckning i Pålsjö skog Helsingborg Skåne. Första 

”artrena” häckningen i Sverige (28 mars–25 juli). Paret 

häckade i närheten av tennisbanorna och fick ut 4 ungar. 

◗ 2017. 2 häckningar: 1) Pålsjö skog, Helsingborg, 

Skåne vid Skogspaviljongen (31 mars–10 augusti). 

2) Sofiero-området Helsingborg, Skåne vid parkeringen. 

(18 februari–28 augusti). 

◗ 2018. 1 häckning i Slottshagen Helsingborg Skåne 

i juli. Fick ut 3 ungar. Uppgifter om var i parken 

trädgårdsträdkryparen häckade saknas. 

◗ 2019. 5 häckningar: 1) Fredriksdalsskogen, Helsingborg, 

Skåne. I närheten av grillplatsen häckade 1 par 

framgångsrikt. 3 flygga ungar noterades i mitten av 

Trädgårdsträdkrypare 

fångad i flykten vid 

Svedberga i Skåne 7 mars 

2021. 

juni. 2) Slottshagen, Helsingborg, Skåne. 1 par häckade 

i närheten av råkkolonin i nordöstra delen av parken. 

Fick ut 4 ungar. 3) Skogsområde sydost om Sofiero, 

Helsingborg, Skåne. Fick ut 5 ungar i slutet av maj. 

4) Pålsjö skog, Helsingborg, Skåne, 100 meter väster 

om Krematoriet. 3 ungar sedda vid några tillfällen i juni. 

Vid ett tillfälle kom undertecknad i närkontakt med en 

av ungarna som födosökte. Fågeln skulle ”byta träd” och 

hamnade på marken och hoppade förbi min fot med 

bara någon centimeter tillgodo innan den fann trädet 

och började klättra upp. Den verkade ganska orädd. 

5) Pålsjö skog, Helsingborg, Skåne. 1 par i skogsparti 

mellan Skogspaviljongen och Järnvägen. 2 ungar sedda. 

Förutom ovan säkerställda häckningar 2019 bokfördes 

även en möjlig och en sannolik häckning i Pålsjö skog, 

Helsingborg, Skåne. 

◗ 2020. 4 häckningar: Gamla och nya kyrkogården, Helsingborg, 

Skåne (Konsul Perssons villa). Den 7 juni sågs 

5 dunungar. ”Nästan ända uppe vid Prins Kristians gata, 

längs gången knappt 100 m öster om själva villan. Ständigt 

matade av båda föräldrarna”. Paul Tufvesson, Pontus Wennesjö 

m.fl. Sofiero-området, Helsingborg, Skåne, flygga 

ungar i början av juli. Pålsjö skog, Skogspaviljongen, Helsingborg, 

Skåne, minst 3 flygga ungar 22 juni. Pålsjö skog, 

Helsingborg, Skåne, Hundhägnet. 3 dunungar sågs 7 juni. 

Möjlig häckning: Slottshagen, Helsingborg, Skåne. 

◗ 2021. 4 häckningar: 1) Pålsjö skog, Helsingborg, 200 

meter väster om Krematoriet. 3 pull. sågs 14 juni. 2) 

Mörarp, Helsingborg, 1 par häckade under barken på 

en ek. (Olof Strand, muntligen). 3) Vegeholmsvägen, 

Ängeholm, 15 maj–juni, föda åt ungar. 4) Fredriksdals 

FOTO: TOMMI SANDBERG 


DJUPDYKNING 

Museer och Trädgårdar, Helsingborg. ”Trolig 

hybridhäckning mellan trädgårdsträdkrypare och 

trädkrypare. 15 juni sågs 2 flygga ungar, som båda visade 

trädgårdsträdkrypare-karaktär.” 

UNDER 1800-TALET INVANDRADE bland annat 

skrattmås, brunand och kungsfiskare till Sverige. 

I början av 1900-talet utökades fågelfaunan 

med forsärla, gräshoppsångare och ängshök. I 

mitten av seklet etablerade sig turkduva, mindre 

flugsnappare och gulhämpling. 1959 rapporterades 

den första brandkronade kungsfågeln och på 

1970-talet började sydlig gransångare breda ut 

sig. På senare tid har svarthakad buskskvätta, 

svarthuvad mås, ägretthäger, toppskarv, blåstjärt 

och trädgårdsträdkrypare fått fäste i Sverige. 

Ytterligare arter som dammsnäppa och citronärla 

kan möjligtvis vara på gång som svenska häckfåglar 

inom en snar framtid. 

Hur trädgårdsträdkryparens framtid i Sverige 

kommer att te sig, är det för tidigt att uttala sig 

om. Men det ser onekligen ljust ut, åtminstone i 

Nordvästra Skåne. Hittills har det bara konstaterats 

häckningar från Helsingborgs och Ängelholms 

kommuner samt i Mörarp och Alnarp, men nog 

bör det finnas bra häckningsbiotoper även på 

andra håll? Lite märkligt är det också att arten inte 

observerats utanför Skåne de senaste två åren. Den 

borde finnas på en del ställen – så ut och leta! 

Till sist ett litet tips till er som ännu inte 

”kryssat” arten, eller vill ha fler observationer. Sök 

i parker med inslag av ek och alm, gärna i närheten 

av slott. Många observationer har rapporterats från 

just dessa miljöer. 

Trädgårdsträdkrypare från Sofiero i Helsingborg. 

FOTO: MICHAEL ARINDER 

FOTO: MICHAEL ARINDER 

Tack till 

Christer Strid, Tommi Sandberg, Anders Wirdheim, 

Lennart Karlsson, Göran Altstedt, Magnus Hellström, 

Peter Svensson, Thomas Svanberg, Olof Strand och 

Jimmy Lindberg som på olika sätt bidragit till denna 

studie. 

Referenser: 

Artportalen/Artdatabanken 

Christensen, J. S. & Rasmussen, P. A. F. 2015. Revideret 

status for sjældne fugle i Danmark før 1965. Dansk 

Ornitologisk Forenings Tidskrift 109, nr 2. 

Danmarks Ornitologiska Förening. 2019. Fakta om 

Danmarks fugle. DOF. 

Gärdenfors, U. Pettersson, B. & Ullman, M. 1987. 

Trädkrypare anträffad i Lund. Anser 26:271–276. 

Hirschfeld, E. 1984. Problem att i fält skilja trädkryparen 

och trädgårdsträdkryparen. Vår Fågelvärld 43:21–26. 

Karlsson, L., Persson, K. & Walinder, G. 

Trädgårdsträdkrypare Certhia brachydactyla för första 

gången anträffad i Sverige. Vår Fågelvärld 43:493–494. 

Persson, O. 2008. Trädgårdsträdkryparen i Alnarpsparken. 

Anser 47:129–138. 

SOF-BirdLife. 2017. Nya svenska fågelarter. Fågelåret 

2016. Halmstad. Trädgårdsträdkrypare från Sofiero i Helsingborg. 


HISTORIA 

BirdLife Sveriges logotyp 

text Anders Wirdheim 

Symbol med historia 

BirdLife Sveriges logotyp med två korpar kan sägas vara både ny och gammal. 

Den bygger på en tuschteckning utförd för drygt 75 år sedan men är 

modifierad för att bättre passa in i dagens formspråk och även koppla till 

BirdLife International. 

N 

är Sveriges Ornitologiska Förening 

bildades 1945, togs ett emblem 

med två korpar fram. Originalet 

var en tuschteckning utförd 

av konstnären Sigge Bergström. Han var 

en välkänd och uppskattad konstnär och 

grafiker men också fader till Ulf Bergström, 

en av den nya föreningens drivande 

krafter och redaktör för Vår Fågelvärld. 

I ett brev till en annan drivande kraft, 

Gunnar Svärdsson, skrev Sigge Bergström 

långt senare om emblemet: 

”Den idén kom blixtsnabbt ur mitt 

huvud, när det gällde en tidskrift, som från 

alla världens kanter skulle samla vetande 

om fåglar. Det var ju dessa mytologiska korpars 

uppgift att vara kunskapare åt Odin” 

och vidare: ”Att Ulf gillade mitt förslag 

förvånar mig inte alls. Men där emot att han 

inte på någon punkt gjorde anmärkning på 

dess utförande.” 

Möjligen kan det sistnämnda tolkas 

som att Sigge Bergström var medveten 

Sigge Bergströms tuschteckning av Hugin och Munin. 

Ett av flera exempel på hur det ursprungliga emblemet 

förvanskades under slutet av 1900-talet. 

om att hans korpar inte fullt ut såg ut 

som korpar. Det fanns de som tyckte att 

de båda flygande fåglarna mer såg ut som 

”skabbiga, flygande hönor” än som kraftfulla 

korpar. Men de låg lågt med sin kritik 

eftersom Sigge Bergström var en upphöjd 

konstnär med nationell berömmelse, och 

emblemet blev snabbt etablerat. 

NÄR EN FÖRENING eller ett företag idag 

tar fram en logotype omges denna i regel 

av ett strikt regelverk om hur den får 

användas. Något sådant fanns inte för 

SOF-emblemet och med åren kom det att 

dyka upp ett antal olika versioner, de flesta 

mindre lyckade. Det blev till slut så rörigt 

att föreningens styrelse tog beslut att göra 

om emblemet, eller loggan som vi säger i 

dagligt tal. 

I samma veva togs även ett beslut om 

att föreningen skulle anta ett tilläggsnamn, 

BirdLife Sverige, för att tydligare koppla till 

den världsomspännande fågelskyddsorganisation 

som vi är en del av. 

UPPDRAGET ATT TA FRAM en ny logga gick 

till Niklas Aronsson och mig, och vi tog 

i vår tur kontakt med en professionell 

formgivare och fågelskådare, nämligen 

Anders Kornestedt, på byrån Happy F&B. 

Direktiven var klara: Den gamla loggan ska 

utgöra grunden, men ett nytt utförande får 

gärna även koppla till BirdLife International 

på något vis. 

Anders Kornestedt och hans medarbetare 

tog fram ett antal olika förslag som 

presenterades för SOF-styrelsen i mars 

2014. Styrelsen fastnade för en modifierad 

version av Sigge Bergströms gamla 

tuschteckning. Den var utförd i fyra färger, 

svart, vitt, blått och grönt och med korparna 

flygande åt höger i stället för åt vänster. 

Anledningen till det var att en rörelse åt 

höger ofta uppfattas som framåtskridande 

i grafiska bilder, medan en rörelse åt 

vänster snarare står för motsatsen. Själva 

korparna hade också fått ett något annorlunda 

utseende med framför allt lite längre 

stjärtar än på originalteckningen. 

Ytterligare ett par år senare gjordes en 

mindre förändring genom att texten ”SOF 

BirdLife” längst ner på loggan ändrades 

till ”BirdLife Sverige”. 

Den nya logotyp som togs fram 2014 och som senare 

modifierades något. Färgerna är de samma som Bird- 

Life International använder i sin logotyp. 


FÅGELSKÅDNING I KONSTEN 

Egypten 

De miljontals migrerande fåglar 

som samlades vid Nilens bördiga 

våtmarker gjorde stort intryck på 

egyptierna. De regelbundna flyttsträcken 

markerade livets naturliga rytm 

och fåglar sågs som en länk mellan himmel 

och jord. De kunde flyga högt och förena 

sig med gudarna. Och gudarna kunde ta 

skepnad av fåglar. Därför utgör också fåglar 

en mycket stor del av den antika egyptiska 

konsten. De talrika fåglarna framträder 

i väggmålningar, reliefer, skulpturer, 

amuletter, på papyrus och som hieroglyfer. 

För de gamla egyptierna var livet på 

jorden bara en förberedelse för det som 

skulle komma efter döden. Vid dödens inträffande 

skulle själen Ba, också i form av 

en fågel, sväva i väg till gudomliga nejder. 

Själen skulle en dag återvända till den mumifierade 

kroppen och återuppstå. Många 

gudar avbildades som djur eller människogestalter 

med djurhuvuden, flera i form av 

fåglar. De största fågelkulterna helgades åt 

falkar och ibisar. Dessa förknippades med 

gudarna Horus respektive Thot och dyrkades 

intensivt över hela landet. Fågelkultext 

Karolina Nilsson 

Bland falkar och ibisar 

i antikens Egypten 

Så bekvämt det är att skåda fågel i antikens Egypten! Artrikedomen och 

mängden individer är imponerande och gör skådandet till ett rent nöje. 

Gamgudinnorna Nekhbet och Wadjet 

beskyddade Övre respektive Nedre 

Egypten. 

Inte mindre än 100 olika fågelarter har 

identifie rats i den egyptiska konsten, 

från fördynastisk tid till romerska periodens 

slut (cirka 4000 f.Kr. till år 395). 

Ett par utbredda vingar är symbol för 

beskydd och fanns i dörröppningarna 

till alla tempel. 

Thot, bemålad relief i tempelstaden Karnak uppförd cirka 1470 f.Kr. 

terna peakade vid 26:e dynastin (664–525 

f.Kr.). 

Guden Horus avbildas som en falk eller 

en mansgestalt med falkhuvud. Han associerades 

med faraonerna, var beskyddare 

åt dem och hela riket. Dessutom var han 

guide för de döda i efterlivet. I Edfu finns 

ett stort tempel helgat åt honom. Förlagan 

till Horus är en slagfalk, vars karaktäristiska 

drag identifierats i många avbildningar. 

Thot skildras som en ibis eller en 

mansgestalt med ibis-huvud, med utmärkande 

lång och nedåtböjd näbb. Han var 

visdomens gud, agerade budbärare och 

uppfann enligt myten hieroglyferna. I 

samma hieroglyfer kryssar för övrigt den 

intresserade fort en mängd fåglar såsom 

ibis, anka, gås, skarv, härfågel, stork, sparv, 

gam, falk, tofsvipa, flamingo, trana, uggla 

och häger. En skrivare i antikens Egypten 

skulle behärska inte mindre än 65 olika 

fågelhieroglyfer! 

Thot har också rollen som skrivare i 

skildringar av domedagen. Till Thots ära 

mumifierades ibisar som lades till vila i 

särskilda ibis-katakomber, så kallade ibiotapheion. 

Ibisarna fungerade också som 

votivgåvor. En mumifierad ibis kunde färdas 

med böner upp till gudarna. I Saqqara 

har man funnit hela 1,75 miljoner mumifierade 

fåglar, varav merparten ibisar. De 

är omsorgsfullt balsamerade, grundligt 

lindade och slutligen stoppade i krus med 

böneinskriptioner. 

För en samtida människa ter sig egyptiernas 

konst fascinerande. Deras bildkonst 

följde ett strikt schema som inte förändrades 

nämnvärt under 3 000 år. Konsten 

speglar i grund och botten en animistisk 

tro, alltså en övertygelse om att en gudomlig 

kraft var inkapslad i gudabilden för all 

evighet. Det gällde därför att uppträda 

med vördnad inför hieroglyfer och bilder. 

Samma vördnad som vi känner idag, när vi 

lyckas identifiera eller kryssa en sällsynt 

art. 


Horusskulptur vid templet i Edfu. Templet uppfördes 237–57 fKr. 


FOKUS 

Fågelmigration 

HÖGTFLYGANDE 

FLYTTFÅGLAR 

ÖVERRASKAR 

Fågelforskning. Med utvecklingen 

av loggar för att följa 

fåglar nås vi gång på gång av 

överraskande rön. Dessa små 

tingestar visar att fåglarna flyger 

snabbare, på högre höjder och 

i längre etapper än vi tidigare 

trott. Loggarna visar också att 

fåglarna kan tillämpa olika 

strategier under resans gång 

liksom att de uppenbarligen kan 

vila kroppen på ett sätt som vi 

har svårt att förstå. Två aktuella 

svenska exempel gäller dubbelbeckasin 

och trastsångare. 

text Anders Wirdheim 

R 

edan för drygt tio år sedan gjordes 

de första försöken att förse dubbelbeckasiner 

på spelplatser i Jämtland 

med ljusloggar. Av tio fåglar som fick 

denna typ av ljuspositionsmätare 

kunde tre återfångas följande sommar. 

När informationen lästes av avslöjade den inte 

enbart att dubbelbeckasinerna hade tillbringat 

vintern i Kongo, utan även att de i ett svep, på bara 

tre dygn, hade flugit från Jämtland till Nigeria. 

Där hade de rastat en tid inför det sista steget till 

våtmarkerna i Kongobäckenet! 

– Vi hade på känn att dubbelbeckasinen kunde 

vara spännande. Den ses förhållandevis sällan i Sverige 

under höstflyttningen, något som pekade mot 

att den flyger i långa etapper. Vi hade också bristande 

kunskap om var denna art övervintrar, berättar 

Åke Lindström, forskare vid Lunds universitet. 

DUBBELBECKASINEN ÄR EN TACKSAM ART när det 

gäller loggar eftersom hannarna i regel återvänder 

till samma spelplats år efter år. Det gör det möjligt 

att återfånga fåglar som försetts med logg under ett 

tidigare år. 

– Vi tog kontakt med Ånnsjöns fågelstation och 

sedan 2009 har vi följt dubbelbeckasinerna, berättar 

Åke. 

– De tre första individerna som vi fick tillbaka 

var visserligen bara tre, men resultaten var samstämmiga. 

Fåglarna hade lämnat Jämtland i augusti 

och flugit utan mellanlandningar till Nigeria. De 

fortsatta studierna har bekräftat att denna strategi 

är vanlig. Ungefär hälften av de studerade fåglarna 

tar detta jätteskutt. Den andra hälften flyttar i kortare 

etapper ner genom Sverige och den europeiska 


FOTO: ÅKE LINDSTRÖM 

Dubbelbeckasiner flyger regelbundet 

på höjder över 6 000 

meter. En individ beräknas ha 

nått 8 700 meters höjd! 


FOKUS 


Frågan 

är hur 

snabbt ett 

flyttningsbeteende 

som 

detta kan 

evolvera. 


Sedan 2009 har forskare från Lunds 

universitet fångat dubbelbeckasiner 

vid spelplatser i Jämtland. 

kontinenten, varifrån de sedan flyger direkt till Nigeria. 

På återvägen flyger alla i ett svep från Afrika 

till södra Europa för att därefter fortsätta resan i 

kortare etapper. 

Skillnaderna i flyttningsstrategi är inte genetiskt 

betingad. En individ valde att flyga direkt från 

Jämtland till Nigeria ett år, medan den ett annat år 

flyttade söderut genom Europa i etapper. Studierna 

har också visat att fåglarna som flyttar i etapper 

lämnar Jämtland i genomsnitt 14 dagar tidigare än 

direktflygarna. 

Men varför flyttar vissa dubbelbeckasiner i långa 

etapper även när de har lämpliga rast- och födosökplatser 

under sig, platser som dessutom används 

under vårflyttningen? 

– En hypotes är att dubbelbeckasinen länge varit 

hårt utsatt för jakt. Den är betydligt mer lättskjuten 

än släktingen enkelbeckasin, och att flyga i långa 

etapper kan vara ett sätt att undvika jakt. Vi vet att 

det under 1800-talet sköts mycket stora mängder 

dubbelbeckasiner på rastplatser under hösten i 

Skandinavien, men frågan är hur snabbt ett flyttningsbeteende 

som detta kan evolvera, säger Åke 

Lindström. 

STUDIER AV ANDRA ARTER har visat att fåglar som 

flyger i mycket långa etapper lägger på sig stora 

mängder fett inför avresan. Det är exempelvis inte 

ovanligt att myrspovar och spetsstjärtade snäppor 

fördubblar sin vikt innan de lämnar Alaska under 

hösten för att flyga till vinterkvarter i Nya Zeeland 

respektive Australien. Men några så kraftiga viktökningar 

verkar inte finnas hos dubbelbeckasinerna 

även om 1800-talets jägare beskrev dem som mycket 

feta. På spelplatserna väger hannarna 150–160 gram 

och honorna 160–180. De högsta vikterna som noterats 

före avflyttningen (såväl på hösten i Norge som 

i Afrika under våren) är runt 260 gram. Noterbart är 

att de flesta uppgifterna från Skandinavien kommer 

från norska jägare/forskare som under senare delen 

av 1800-talet sköt och undersökte stora mängder 

dubbelbeckasiner på höstflyttningens rastplatser. 

Tidigare i sommar publicerades i Current Biology 

nya rön om dubbelbeckasinernas fantastiska flyttning. 

Med hjälp av multisensorloggar har man i 

detalj kunnat följa fåglarnas resor. Det visade sig att 

beckasinerna, precis som trastsångarna i en annan 

studie, återkommande ändrade flyghöjd mellan natt 

och dag. Under nätterna höll sig fåglarna på runt 

2 000 meter över havet, men när dagen grydde steg 

de till mellan 4 000 och 6 000 meters höjd. En individ 

beräknades ha nått runt 8 700 meters höjd under 

en period, det vill säga i det närmaste lika högt 

som Mount Everests topp! 

Detta skifte i flyghöjd mellan natt och dag följde 

samma cykel oberoende av var fåglarna befann sig. 

En dubbelbeckasin har anlänt 

till spelplatsen medan forskarna 

gör i ordning näten inför 

nattens fångst. 

Var de än var, steg de kraftigt så snart det började 

ljusna. När mörkret sedan åter föll, sänkte beckasinerna 

sig till den lägre flyghöjden. 

TRASTSÅNGARE HAR STUDERATS i nästan 40 år vid 

Kvismaren och genererat en lång rad intressanta 

rön. I en studie som publicerades i Science i våras 

och utfördes av bland andra Sissel Sjöberg och 

Dennis Hasselquist vid Lunds universitet, kunde 

man visa att även trastsångarna steg till mycket 

höga höjder när de förlängde sina flyttningsetapper 

in på dagen. 

– När trastsångarna lämnar Kvismaren och 

flyger ner genom Europa görs detta i ganska korta 

etapper och de flyger enbart under natten. Men när 

de senare passerar över Medelhavet och Sahara kan 

de i vissa fall förlänga sina etapper in över nästa 

dag, berättar Sissel Sjöberg. 

I genomsnitt genomförde de 14 studerade trastsångarna 

en lång etapp under varje flyttningsresa. 

Den som flög längst i ett sträck var på vingarna i 

34 timmar. Det är visserligen ganska självklart att 

fåglarna måste fortsätta flyga om dagen gryr när de 


Flyghöjden 

under nätterna 

var runt 2 400 

meter medan 

snittet under 

dagarna var 

5 400 meter. 

befinner sig över hav, men långflygningar noterades 

även över öknen där trastsångarna annars går ner 

för att rasta under dygnets ljusa timmar. 

– Tidigare har det gjorts enstaka observationer 

av småfåglar uppe på 5 000 meters höjd, men då har 

man trott att det har rört sig om tillfälligheter. Det 

vi kunnat visa är att om flygningen förlängs in över 

dagen, så stiger trastsångarna alltid till mellan 4 500 

och 6 300 meters höjd. Det är alltså ett medvetet 

beteende, säger Sissel Sjöberg. 


FOTO: JOHAN TUFVESSON 

FORSKARNA NOTERADE att den genomsnittliga flyghöjden 

under nätterna var runt 2 400 meter medan 

snittet under dagarna var 5 400 meter. Skillnaden 

i lufttemperatur var också påtaglig. På den lägre 

höjden låg temperaturen runt 13 plusgrader, medan 

den på den högre höjden var runt 9 minusgrader, 

det vill säga en skillnad på 22 grader. Kanske kan 

denna skillnad också förklara varför fåglarna stiger 

till höga höjder under dagarna. 

– Vi vet inte säkert varför fåglarna flyger så högt 

under dagarna, men vi har kunnat utesluta vindfördelar 

men föreslagit tre möjliga förklaringar: de ser 

Trastsångare. 


FOKUS 


Vi tror 

att de 

stiger för att 

motverka den 

värme som 

solstrålningen 

genererar. 

FOTO: SISSEL SJÖBERG 

längre från högre höjd och de kan undgå rovfåglar, 

men vi tror mest på att de stiger för att motverka 

den extra värme som solstrålningen genererar, säger 

Sissel Sjöberg. 

Flyttande fåglar av både trastsångares och dubbelbeckasiners 

storlek slår snabbt med vingarna och 

jobbar hårt. Det alstrar värme oavsett om de flyger 

på dagen eller natten, men under dagen tillkommer 

solens värmestrålning. Detta värmetillskott skulle 

kunna innebära att fåglarna riskerar att bli överhettade 

och uttorkade, men risken minskar rimligtvis 

när de stiger till betydligt svalare luftlager. Fortsatta 

studier kommer förhoppningsvis att visa om även 

andra arter tillämpar en liknande strategi. 

I DEN GREKISKA MYTEN OM IKAROS flyr han och hans 

fader Daidalos från fångenskap genom att tillverka 

vingar av fjädrar och vax. Daidalos varnar sin son 

från att flyga för nära solen eftersom det kan smälta 

vaxet i vingarna. Men Ikaros lyssnar inte utan flyger 

allt högre, mister sina vingar och störtar mot döden 

i Egeiska havet. 

I verkligheten är det alltså snarare tvärtom: 

Genom att flyga högt kan flyttande fåglar undvika 

överhettning när de flyger länge i starkt solsken! 

Ljusloggar och multisensorloggar 

En ljuslogg registrerar varje dag solens uppgång och 

nedgång i förhållande till en inbyggd klocka. Utifrån 

detta kan man, förutsatt att fågeln återfångas, avgöra 

var på jordklotet den varit varje dag under mellantiden. 

Positionerna registreras med en noggrannhet om cirka 

200 kilometer. Det kan synas vara mycket men har 

marginell betydelse när det gäller flyttningsresor mellan 

kontinenter. 

Arne Andersson och Johan Bäckman på det så kalllade 

CAnMove-tekniklabbet vid Biologiska institutionen 

på Lunds universitet har vidareutvecklat loggarna. De 

har försetts med såväl en accelerometer som en termometer 

och en lufttrycksmätare. Detta gör det möjligt att 

i efterhand avgöra både vad fågeln haft för sig (om den 

flugit, födosökt eller vilat) liksom på vilken höjd över 

havet den befunnit sig. Flyghöjden skattas med hjälp av 

lufttrycket. 

De nya loggarna väger 1,2 gram. I trastsångarnas 

och dubbelbeckasinernas fall noterades flyghöjden en 

gång i timmen, och var femte minut sparade loggarna 

information om huruvida individerna flög, letade mat 

eller vilade. Dessutom registrerades fåglarnas position 

genom tidpunkten för solens uppgång och nedgång. 

Trastsångare med logg i en sele över 

ryggen. 


Dubbelbeckasin med en 

så kallad multisensorlogg 

fastsatt på benet ovanför 

hälleden. Förhoppningsvis 

återfångas fågeln ett kommande 

år, och då kan den 

lilla loggen visa vart och hur 

den har flyttat. 


Fågelguidning AB och Naturspecialisten 

har inlett ett samarbete. Med oss får du 

uppleva det bästa naturen har att erbjuda. 

Vi arrangerar kurser, guidningar 

och resor. Bland resmålen hittar du allt 

från svenska och nordiska pärlor till 

Afrikas däggdjursrika savanner och 

Himalayas fågelrika sluttningar. 

Arrangemangen genomförs i olika 

tempo, alla kunskapsnivåer kan delta på 

våra resor. 

Reser du med Fågelguidning AB och 

Naturspecialisten får du träffa de bästa 

guiderna med mångårig erfarenhet! 

www.fagelguidning.se 

www.naturspecialisten.se

REGIONALFÖRENINGARNA 

Dalsland 

Vilken: Dalslands Ornitologiska Förening. 

I korthet: Ett av Sveriges minsta landskap och 

det mest glesbefolkade i Götaland, men landskapet 

är spännande eftersom det utgör ett 

gränsland mellan sydlig och nordlig fauna. 

Regionala föreningar. Det finns 

totalt 24 regionalföreningar i landet. 

Dalslands Ornitologiska Förening är 

en av de minsta. 

Fågelfaunistik stark tradition 

Då och nu: Acta Vertebratica från 1964 och 

Guide till Dalslands fåglar från 2012. 

Järpen har en tätare stam i Dalsland än i övriga Götaland. 

D 

alsland är landets fjärde 

minsta landskap och det mest 

glesbefolkade i Götaland, 

långt under riksgenomsnittet. 

På grund av detta har 

Dalsland kvar mycket av sin varierande 

natur där norrländska barrskogar möter 

sydsvenskt slättlandskap. Dalsland består 

i princip av tre naturmässigt olika delar: 

Skogsdal i inlandet med stora skogsvidder, 

högmossar och djupa sprickdalssjöar, 

Slättdal med rika odlingsbygder och 

Vänerkusten mellan Åmål och Vänersborg. 

En intressant aspekt är att Dalsland utgör 

gränsland mellan sydlig och nordlig fauna 

och flora. Detta intresserade Nils-Gerhard 

Karvik som verkade som läroverksadjunkt 

i Bengtsfors på 1940-talet och sedan fortsatte 

sina zoologiska studier i Dalsland 

fram till början av 1960-talet. Han var en 

av pionjärerna inom fågelinventering och 

gjorde bland annat en rad linjetaxeringar 

fördelade över hela Dalsland för att studera 

skillnader i fågeltäthet i olika biotoper. 

Dessa resulterade i en licentiatavhandling 

som publicerades i Acta Vertebratica 1964, 

The Terrestrial Vertebrates of Dalsland in 

Southwestern Sweden. Dessutom innehåller 

avhandlingen en gedigen sammanfattning 

av den tidens fågelfynd i landskapet. 

Det finns några intressanta exempel på arter 

som ändrat sin utbredning sedan Karviks 

dagar och som visar förskjutningen av 

nord-sydgränsen: Kaja, nötväcka och pilfink 

häckade inte regelbundet i nordvästra 

Dalsland och brun kärrhök och rördrom 

hade inte etablerat sig i landskapet. 

AVHANDLINGEN med Karviks tidiga vetenskapliga 

synsätt är en ovärderlig kunskapskälla 

och inspiration än idag för DOF:s 

ambitioner att följa landskapets fågelfauna. 

Guide till Dalslands fåglar, skriven 

av Per Karlsson Linderum och publicerad 

2012, innehåller beskrivningar av landska- 

FOTO: ANDREAS PERSSON 

pets viktigaste fågellokaler och en artlista 

över alla arter som anträffats i Dalsland, 

deras historik och nutida uppträdande. 

Idag utgör Artportalen ett viktigt verktyg 

för att vårda vår långa tradition från 

Karvik, så att trovärdiga uppgifter om 

Dalslands fågelfauna kan lämnas över till 

framtida generationer. Riksföreningens 

beslut och riktlinjer angående kvalitetssäkring 

av fynduppgifter i Artportalen 

följs därför noga. Föreningens medlemmar 

deltar också i inventeringar organiserade 

av Svensk Fågeltaxering, BirdLife Sverige 

och Vänerns vattenvårdsförbund (Vänerinventeringen). 

Hur ser det då ut idag? Tyvärr är 

numera vitryggig hackspett borta och 


fynden av tretåig och gråspett är fåtaliga. 

Å andra sidan häckar fortfarande smålom 

i mossmarkernas tjärnar och nu två par 

skräntärnor på skär i Vänern. Vi kan också 

konstatera att det häckar betydligt fler par 

havsörn än stenskvätta i landskapet, något 

som säkert skulle kännas främmande för 

dem som var med när DOF bildades 1969. 

EMBRYOT TILL DOF var Skålleruds fågelklubb, 

som bildades 1962 av några fågelintresserade 

personer där. Alla var hängivna 

amatörfältornitologer som vistades mycket 

ute i markerna, rapporterade och sammanställde 

årliga fågelrapporter. En tradition 

som fortsatt sedan dess, idag med rubriken 

Dalslands fåglar. Efter några år kontaktade 

Erik Larsson, tidigare redaktör för Sveriges 

Natur och bördig från Frändefors, klubben 

och föreslog att den skulle bilda en lokal 

naturskyddskrets. Fågelklubben blev nu en 

sektion av den nybildade Nordalskretsen 

av SNF, men fortsatte att verka som förut. 

En separat ornitologisk förening för hela 

Dalsland bildades 1969 och man antog 

stadgar som sade att man skulle främja 

utforskandet och skyddet av Dalslands 

fågel fauna och verka för att hos allmänheten 

väcka och underhålla intresset för 

sin verksamhet. Vidare skulle man ordna 

med kursverksamhet och exkursioner. I 

den första styrelsen var Kent-Åke Gustavsson 

ledamot. Styrelseledamot även idag! 

Det är alltså 52 år sedan DOF bildades 

och föreningen har under åren varit aktiv 

med många projekt, flera där ringmärkning 

ingått. Arter i fokus har bland annat 

varit smålom, gråhäger, fiskgjuse, bivråk, 

berguv, vitryggig hackspett, tornfalk, 

pilgrimsfalk, backsvala och givetvis Dalslands 

landskapsdjur korp. Den tidigare 

nära relationen med SNF syns även idag 

genom den gemensamma tidskriften 

Natur på Dal, som ges ut två gånger per år. 

UTÖVER HEMSIDA OCH TIDSKRIFT har DOF 

också mejllistan Dalslandsskådarn och 

Facebook-gruppen Fåglar på Dal. Med 

dessa grupper når vi snabbt ut till fågelintresserade 

långt utanför Dalsland. En 

möjlighet som utnyttjas för att med några 

dagars varsel inbjuda till fågelutflykter i 

och utanför Dalsland där vädret är 

lämpligt. Sedan 2017 har DOF tagit fram 

en väggalmanacka, Fåglar på Dal, för att 

sprida information om Dalslands fåglar 

FOTO: CONNY STRAND 

Bräcke ängar i nordost är en av Dalslands mest besökta fågellokaler. Området hyser både skog och 

öppna marker. 

och föreningens verksamhet, och för att 

kunna finansiera fågelskydd och hjälp åt 

arter som lappuggla, tornfalk och talltita. 

Nyligen beslutades också att DOF ekonomiskt 

ska uppmuntra markägare som gör 

en insats för fåglar i skog och jordbruk/ 

våtmark. 

MÅNGA SPÄNNANDE OMRÅDEN finns för 

fågelintresserade naturälskare. I nordväst 

Hungrig talltiteunge tigger. 

FOTO: KENT-ÅKE GUSTAVSSON 

ligger Tresticklans nationalpark (se VF 

2/2019) med magra hällmarksskogar där 

skogshöns fortfarande ses regelbundet 

och nattskärra är en karaktärsfågel. Här 

finns också flera vidsträckta mossar, till 

exempel Tingvallamossen med häckande 

ljungpipare och grönbena. I nordöst finns 

landskapets bästa skogsområden med 

välbesökta fågellokaler som Baljåsen och 

Bräcke ängar. Som en avgränsning mellan 

sydvästra och sydöstra Dalsland ligger 

Kroppefjäll som ett vidsträckt barrskogsområde 

med inslag av sjöar och mossar. 

I södra Dalsland och Vänerkustens 

slättbygder finns flera fågelsjöar: Ellenösjön, 

Hillingsätersjön, Hästefjorden, Gösjön 

och Tydjesjön. I Vänersborgsviken 

och längs Vänerkusten kan sträck av 

sjöfåglar, vadare och tättingar tidvis ses i 

större antal under sensommar och höst. 

En utmärkt guide är boken Natur i 

Dalsland – en vägvisare (2017), som utförligt 

beskriver 68 naturområden. Den finns 

även digitalt: https://www.vastsverige. 

com/dalsland/boken-natur-i-dalsland/. 

DOF hälsar alla välkomna – kontakta 

oss gärna om ni vill skåda fågel eller bara 

njuta av naturen i Dalsland. 

Dalslands Ornitologiska Förening 


GRÄNSLÖST 

Amatörforskning i vildmarken 

Ornitologen som 

levde flera liv 

text och foto Torgny Nordin 

Rödögd vireo Vireo olivaceus kan sjunga 22 197 

gånger på en dag. 

Att leva är att välja. Somliga 

val är triviala medan andra 

framstår som mer problematiska, 

några kan förändra hela 

tillvaron. Här ett relativt enkelt 

val: jag sitter på en pub nere i hamnen 

på S:t Mary’s, huvudön på Scillyöarna, och 

väntar på färjan till fastlandet vilken går 

om en knapp timme. En engelsk ornitolog 

som jag träffat på grannön S:t Agnes 

stormar upphetsad in på puben, ser sig om 

och stegar därefter fram till mig med långa 

kliv. Nu måste du välja, säger han upphetsat 

och förklarar blixtsnabbt situationen: 

endera rödögd vireo uppe vid fästningen 

eller svartvit skogssångare borta vid våtmarken. 

Bägge arterna har just upptäckts, 

men tiden är knapp. Jag väljer svartvita 

skogssångaren, ser den – och hinner tillbaka 

till färjan i allra sista stund. 

Rödögd vireo Vireo olivaceus, vilken 

jag valde bort, är en eftertraktad raritet i 

Västeuropa under hösten. I Nordamerikas 

nordliga och östliga skogar är den å andra 

sidan en karaktärsart under somrarna. Alla 

ornitologer som besökt området sommartid 

eller under sträcket till och från 

Sydamerika har hört eller åtminstone sett 

fågeln. Så välkänd är rödögda vireon att 

det förekommit folkliga föreställningar 

om den; under tidigare sekel lär somliga 

ha kallat den Preacher Bird, predikarefågel, 

eftersom den gärna återupprepar sitt 

budskap, sin enkla sång, utan att någonsin 

tröttna på uppgiften. Den beskrivningen 

togs emellertid inte alls väl emot av andra 

vilka menade att den uttryckte en förringande 

syn på prästerskapet. 

I moderna skildringar av rödögda 

vireons sång brukar ofta variationsrikedom 

och dialektskillnader lyftas fram, 

fast namnet Preacher Bird används aldrig. 

Vilket, vid närmare eftertanke, är en smula 

märkligt. För alla som rest i Nordamerika, 

särskilt USA, vet att i synnerhet landsbygden 

formligen kryllar av olika slags protestantiska 

samfund och sekter vars ledare i 

princip säger samma sak, om än med viss 

variation och dialektal skillnad. 

En uppgift som nästan alltid nämns i 

samband med rödögd vireo i Nordamerika 

är att hannen sjunger sin sång tjugotusen 

gånger om dagen. Rekordet anges till närmare 

bestämt tjugotvåtusenetthundranittiosju 

sångstrofer under en dag. Det är en 

välkänd uppgift, men vad få känner till är 

vem som ligger bakom den, alltså vem som 

räknade alla sångerna. Svaret är en svenskkanadensisk 

ornitolog som är välbekant i 

Kanada, men helt okänt i vårt land. 

Louise Flach hette hon som flicka när 

hon föddes år 1894 söder om Bråviken ute 

på östgötska Vikbolandet. Hon skulle bli 

en kvinna som inte bara gjorde många val, 

utan även levde många olika liv fram till 

sin död i Kanada år 1992 då hon var 98 år 

och hade bytt namn till Louise de Kiriline 

Lawrence. 

LOUISE FLACH VÄXTE upp i en högreståndsmiljö 

med intima band såväl till 

svenska som danska kungahuset. Hennes 

far, kammarherren Sixten Flach, ägde 


Långflyttande vitkindad skogssångare 

Setophaga striata var en karaktärsart runt 

Louise de Kiriline Lawrences timmerstuga 

i Ontario. Den häckar från British 

Columbia i väster till Newfoundland i 

öster. Övervintringen sker någonstans 

vid Orinocos och Amazonas källflöden i 

Sydamerika. 

mark och storgårdar, stödde utforskningen 

av Östergötlands fornborgar och ingick 

i kraft av sitt naturintresse samt band 

till Oscar II och prins Carl i gruppen av 

välsituerade personer som låg bakom 

införskaffandet och fredningen av Stora 

Karlsö. Louises mor var danska adelsdamen 

Hillevid Neergaard som tidigt såg 

till att dottern presenterades vid hovet i 

Köpenhamn. Mormodern, den mäktiga 

matriarken Wendela – som dagligen rökte 

en stadig havannacigarr efter lunch – var 

bara en i raden av inflytelserika personer 

som höll stram uppsikt över Louise. 

Ingen av dem hade väl kunnat tro att 

lilla Louise skulle bli en hyllad naturskyddsförespråkare 

och erkänd ornitolog 

som under nästan ett halvsekel bedrev 

fältarbete och skickligt förmedlade sina 

insikter och upplevelser. Även för Louise 

själv torde tanken ha varit främmande. 

Och att hon skulle tvingas formulera sig på 

engelska framstod nog också som otänkbart, 

hennes modersmål var ju svenska 

samt i viss utsträckning danska, även 

franska och tyska behärskade hon fullt ut. 

Engelska var dock inget språk man lärde 

sig i Sverige runt förrförra sekelskiftet. 

Med tiden skulle hon emellertid bli 

en återkommande skribent i populära 

fågeltidskrifter som Audubon Magazine 

samt i de vetenskapliga publikationerna 

The Auk, The Wilson Bulletin och The 

Canadian Field-Naturalist. I dessa tre 

publicerade hon ett tjugotal uppsatser, 

bland annat om rödögd vireo. Hon skrev 

även en handfull populära fågelböcker. 

Det var flera val som slutligen ledde 

Louise Flach in i ornitologin, men det 

var först i trettioårsåldern som hon tog 

steget fullt ut. Vägen dit var dramatisk och 

tragisk och vittnar inte så lite om livets 


GRÄNSLÖST 


gränslösa skörhet. I vårt land är det en 

oberättad historia och ytterst få svenska 

ornitologer känner till henne, trots att 

hon i sitt nya hemland, Kanada, bidrog 

till att sprida kunskap om europeisk och 

nordisk ornitologi bland annat genom en 

omfattande recensionsverksamhet. 

LÄSAREN FÅR SÅLEDES ha fördragsamhet 

om jag ägnar några rader åt att teckna 

bakgrunden till varför Louise Flach lämnade 

adelslivet i Sverige för att bygga en 

timmerstuga inne i skogen i kanadensiska 

Ontario och istället för hovintriger kom att 

ägna sig åt studier av aftonstenknäckar och 

blåskrikor, savspettar och scharlakanskardinaler 

samt såväl svartvita skogssångare 

som rödögda vireos. 

Ungdomens bekymmersfria societetsliv 

med baler och härliga middagar förlorade 

något av sin tjusning för Louise efter 

faderns förtida död 1911. Hon beslutar 

sig för att göra något seriöst – något mer 

seriöst än att invänta frieri från en karl 

i rätt social ställning – och undersöker 

möjligheterna att bli sjuksköterska. Det 

är hårda bud, en krävande utbildning och 

den som inte når måttet åker obönhörligen 

ut. Ja, tiderna har förändrats. 

Sommaren 1914 påbörjar hon praktik 

på lasarettet i Norrköping och blir med 

tiden färdigutbildad sjuksköterska i Röda 

korsets tjänst. I danska Horserød får hon 

arbete på ett läger för krigsfångar, främst 

ryska officerare, vars sjukvård och senare 

utväxling var Röda korsets ansvar. Louise 

får tjänsten eftersom hon talar franska, 

vilket ryska officerare gjorde. 

Det är en förförisk tid, som tagen ur en 

flickroman. Stiliga officerare diskuterar 

storpolitik, skojar om Louises svenska 

sjuksköterskeuniform, reciterar fransk 

kärlekslyrik och dansar vals med sjuksköterskorna 

till smäktande balalajkor. Den 

reslige löjtnanten Gleb Nikolajevitj Kirilin 

börjar lära Louise ryska efter hennes 

önskan. Så plötsligt, 1918, sluter bolsjevikerna 

en separatfred med Tyskland – och 

repatrieringen av krigsfångar kan inledas. 

Många ryska soldater, inte minst officerarna 

av vilka åtskilliga tillhörde adeln, 

var ytterst tveksamma till att återvända till 

Lenins nya rike. Gleb Nikolajevitj Kirilin 

var visserligen skeptiskt till tsartidens 

autokrati och önskade en mer demokratisk 

utveckling i Ryssland, men ansåg att den 

nya regimen måste stoppas med vapen. 

Han beslutade sig därför att ansluta till 

vita armén i norr tillsammans med militära 

expeditionskårer från Frankrike, England 

och USA. Det ryska inbördeskriget var nu 

ett faktum. 

Sent omsider nås Louise av ett kärleksbrev 

från Gleb som tvingats återvända till 

Stockholm på grund av kaoset och terrorn. 

Allt går nu mycket fort. Louise och Gleb 

gifter sig i svenska kyrkan i Köpenhamn 

och far därifrån tillbaka till Stockholm för 

att göra detsamma i ortodoxa kyrkan. Hon 

heter nu de Kiriline i efternamn och tar 

ryska tilltalsnamnet Luisa Oskarovna; det 

senare ett patronymikon, fast istället för 

Sixten utgår hon från faderns andranamn, 

Oscar. Livet som passiv flykting fungerar 

inte alls för Gleb som istället för smekmånad 

tar sig till de vita styrkornas högkvarter 

i Archangelsk. 

För Louise som lämnats ensam blir situationen 

snart ohållbar och hon beslutar 

sig för att följa efter sin man, till familjens 

förfäran. Att ta sig in i krigszonen är 

emellertid inte enkelt och Louise får dra 

i alla kontakter, inte minst på UD, för att 

kunna tråckla sig dit. Till slut, på Varanger, 

smiter hon ombord på en isbrytare under 

fransk flagg. Väl framme får hon anställning 

hos den amerikanska kontingenten 

som tolk och översättare, från ryska till 

engelska och vice versa, alltså två språk 

hon egentligen inte kunde. Lyckligtvis är 

hon snabblärd. De ryska soldater frågar 

misstänksamt om hon – Gud förbjude! – är 

tysk. Indignerad svarar hon varje gång: Jag 

är svensk! 

I DEN SJÄLVBIOGRAFISKA boken Another 

Winter, Another Spring: A Love Remembered, 

vilken publicerades 1977 efter att ha 

påbörjats flera decennier tidigare, skildrar 

Louise Flach sin kärlek och tid i Sovjet. 

Hösten 1919 började den vita fronten 

krackelera och de utländska styrkorna gav 

sig av. Gleb och Louise grips snart därefter 

av bolsjevikerna och förs till Moskva, men 

medan Louise omgående frisläpps är dagarna 

räknade för hennes man. På närhåll 

upplever hon den röda terrorn och utsätts 

för infama värvningsförsök från tjekan, 

föregångaren till KGB. Ryktet förtäljer att 

Gleb tillsammans med åttahundra andra 

vita officerare avrättats. 

Louise vägrar tro på antydningarna och 

söker ståndaktigt sanningen. Hennes plan 

är att ta hjälp av alla välvilliga kommunister 

som från 1920 anländer för att studera 

det nya drömlandet. I en delegation med 

svenska kommunister träffar hon agitatorn 

Kata Dahlström som vänligt ställer upp 

för att hjälpa henne. Dahlström lovar att ta 

upp ärendet i sitt nästa möte med kamrat 

Lev Trotskij, men något svar därifrån kommer 

inte. Däremot beviljas hon audiens i 

Kreml, hos högsta ledningen. De tar emot 

men svarar iskallt att hennes man var en 

ondskefull kontrarevolutionär – och säger 

adjö. 

Samtidigt som hon fortsätter sökandet 

arbetar hon från 1921 till 1924 åt svenska 

Röda korsets räddningsexpeditioner i Sovjet 

som sker i samarbete med Nansenhjälpen, 

syftet är främst att stävja de pågående 

svältepidemierna. Hon ser mer lidande än 

man någonsin kan föreställa sig, men lär 

också känna landet och folket på djupet. 

I väsentliga avseenden är det en innerlig 

relation. 

1924 återvänder hon till Sverige. Tre 

år senare väljer hon dock att acceptera 

ett erbjudande från Röda korset om en 

sjukskötersketjänst i nordöstra delen av 

Ontario, i obygderna längs Mattawafloden 

fram till Nipissingsjön i väster. Hennes 

patienter var britter och fransmän, 

Algonquin-indianer samt emigranter 

från Ryssland och Skandinavien. Hennes 

språkkunskaper kommer nu väl till pass. 

Det är ett tufft jobb att vara så kallad frontsjuksköterska 

och hon får ta sig fram till 

fots, i en Ford modell A, samt om vintern 

med hundspann. 

Tiden i Ryssland var nu ett annat liv 

och hon befattar sig inte med nyheter 

från Sovjet, vilka hon anser vara okunniga 

och ytliga vare sig de är hyllande eller 

avfärdande. I en avlägsen by i sitt nya land 

finner hon emellertid ett exemplar av den 

ryske historikern Sergei Melgunovs bok 

Röd terror i Ryssland från 1924. Den landsförvisade 

Melgunov som tillhörde mensjevikerna, 

de ryska socialdemokraterna, 

hade sakligt sammanställt skeendena i 

efterdyningarna av ryska revolutionen och 

Louise fick nu tydligt besked om massmorden 

och vad som drabbat Gleb. Ryktena i 

Moskva hade varit korrekta. 

ÄNNU ETT KAPITEL återstår innan Louise 

de Kiriline väljer att ägna sig åt fåglar på 


Luisa Oskarovna tillsammans med sin ryske man 

Gleb Nikolajevitj Kirilin, cirka 1919. 

Louise ute på exkursion i den kanadensiska skogen. 

Ringmärkning med färgringar spelade en viktig 

roll i Louise de Kiriline Lawrence fågelstudier. 

Hennes kanske bästa bok. 


GRÄNSLÖST 


Blåskrika Cyanocitta cristata är en grann och högljudd art, men samtidigt en utmanande borövare av bland annat rödögd vireo. 

heltid. Det kan i sammanhanget tyckas 

perifert, men det handlar om ett drygt år, 

1934, som skulle få avgörande betydelse 

och göra Louise känd långt utanför ornitologernas 

krets. Det året föddes nämligen 

femlingar i en fransk bondefamilj i den 

lilla byn Callander, strax söder om Louises 

distrikt. 

Det var en världssensation eftersom 

barnen överlevde och de blev senare 

kända som ”The Dionne Quintuplets”, efter 

föräldrarna Elzire och Olivier Dionne. 

En läkare ansvarade för de nyfödda och 

vädjade till Louise att sköta arbetet med 

de små bebisarna under det första kritiska 

året. Hon lyckades med att få dem att växa, 

men det gällde dessvärre även omvärldens 

intresse och nyfikenhet. Det hela utvecklades 

till en tragisk historia av exploatering 

och kortsiktig vinning. 

Barnen skiljdes bryskt från föräldrarna 

och ett särskilt hus byggdes åt dem. Ontarios 

ledning storsatsade och konstruerade 

ett gigantiskt turistkomplex – Quintland – 

vilket besöktes av hundratusentals turister 

årligen under nio år. I en blandning mellan 

Disneyland och Borås djurpark utkonkurrerade 

Quintland till och med Niagarafallen. 

Femlingarna uppvisades, alltid iförda 

samma slags kläder, två gånger dagligen 

på en specialgjord uppvisningsarena, likt 

sälmatningen i Slottsskogen eller delfinshowen 

i Kolmården. Utanför showerna 

såldes krimskrams och souvenirer och 

dekokter för ökad fertilitet. Provinsen 

Ontario tjänade hundratals miljoner på det 

cyniska jippot. 

Efter ett år slutade Louise och bestämde 

sig samtidigt för att sätta punkt för 

sitt arbete som sjuksköterska. 1935 skrev 

hon boken The Quintuplets’ First Year: the 

survival of the famous five Dionne babies 

and its significance for all mothers. Hon 

hade först upplevt barbariet i Öst och 

sedan girigheten i Väst och beslutade sig 

nu för att slå in på en ny bana. 

UPPMUNTRAD AV BLAND andra ornitologen 


Sångsparv Melospiza melodia är en vanlig art i Nordamerikas trädgårdar. Mrs Nices etologiska studier av arten 

inspirerade Louise de Kiriline Lawrence till att arbeta med rödögd vireo. 

Margaret Nice som låg bakom ett klassiskt 

arbete om sångsparv Melospiza melodia, 

samt inte minst Percy Algernon vilken 

skrev Bird of Canada 1934 och såg till att 

sträcklokalen Point Pelée blev nationalpark 

inledde Louise sina ornitologiska 

studier på allvar. Algernon fick henne 

dessutom att börja ringmärka vilket blev 

av stor betydelse. 

1939 gifte sig Louise med den lokale 

snickaren Leonard Lawrence och på hennes 

böcker stod det hädanefter Louise de 

Kiriline Lawrence. De byggde en timmerstuga 

inne i skogen nära Rutherglen, 

men knappt hade de flyttat in förrän 

Leonard ställde upp som en av tusentals 

kanadensiska volontärer på de allierades 

sida under andra världskriget. Det var 

en historia som Louise kände igen bara 

alltför väl. Hon bor dock kvar ensam inne i 

skogen – och Lawrence återkom helskinnad 

efter kriget. 

Louise utvecklades till att bli en framstående 

amatörforskare. Hon var en skarpsynt 

och insiktsfull iakttagare av naturens 

skeenden med fokus på fåglar. Dessutom, 

och nog så viktigt, lärde hon sig att hantera 

engelskan så väl att hon idag framstår 

som en av Kanadas ledande natur- och 

fågelskildrare. 

Ringmärkningen och bruket av färgringar 

gjorde det möjligt för henne att 

kunna separera olika individer, vilket var 

nog så angeläget när hon under lång tid, 

ibland år, följde dynamiken i området runt 

timmerstugan. Så värst många långväga 

återfynd blev det dock inte. Metodologiskt 

anslöt hon sig till den slags etologiskt motiverade 

fältornitologi som förespråkades 

av personer som Edmund Selous och Niko 

Tinbergen, Margaret Nice och Konrad 

Lorentz. 

Det handlade om noggranna och tidskrävande 

observationer av alla tänkbara 

aspekter av fåglarnas liv under lång tid. 

Hennes decennielånga djupstudie av rödögd 

vireo: Nesting life and behaviour of the 

Red-eyed vireo publicerad i The Canadian 

field-naturalist vol 67, 1953, är ett gott exempel. 

Det var för övrigt i den uppsatsen 

hon redogjorde för det anmärkningsvärda 

sångrekordet som hon noterade i slutet av 

maj 1952. Och apropå påståendet om den 

rödögda vireons sång skriver hon: ”About 

his singing, terms have been used that are 

not altogether complimentary – monotonous, 

repetitious, preacher-like – and I was 

always inclined to question the aptness of 

these descriptions”. 

Man kan säga att hennes ornitologiska 

studier – fågelskådande – närmar sig ett 

slags konstform där inlevelse spelar en 

central roll. Utgångspremissen för henne 

är att även fåglarna har ett känsloliv och 

att de söker skydd, tar hand om sin avkomma 

och söker mat på i princip samma 

sätt som vi. Även om hon inte artikulerar 

tanken vidare är den underförstådda idén 

att vi därmed etablerat ett brohuvud för 

förståelsen – vilket är den utgångspunkt 

som gör ornitologin meningsfull. Hennes 

credo är noggrannhet: ”Take it all down! 

Every minute detail is significant. As you 

observe, you will see more. As you absorb 

the interrelated connections, you will 

understand better the vast possibilities of 

reaction involved in the bird’s life”. 

LOUISE DE KIRILINE LAWRENCES första 

fågelbok, The Loghouse Nest, utkom 1945. 

Brokig kardinal Pheucticus ludovicianus – ett 

vårtecken i Kanadas lövskogar. Hona överst. 


GRÄNSLÖST 


På sätt och vis är den en bagatell, om än 

en charmig dito. Anslaget påminner inte 

så lite om Björn von Rosens Samtal med en 

nötväcka, vilken dock utkom lång senare. 

I centrum står heller ingen nötväcka, 

men väl en amerikansk talltita Poecile 

atricapillus med vilken författaren inleder 

en tillitsfull relation. 

Den ornitolog som idag läser boken 

lär studsa till när fåglarna plötsligt 

börjar prata med varandra, men det ska 

nog främst ses som ett stilistiskt grepp 

syftande till att förstå fåglarna utifrån 

deras perspektiv. Hennes tydliga ideal 

som amatörforskare antyder samtidigt 

verksamhetens gränser; livsstudierna hon 

publicerade är intressanta och ofta djuplodande 

och torde i relevanta fall ha bidragit 

till den ornitologiska allmänbildningen, 

särskilt i Nordamerika. Åtskilligt av det 

hon sökte svar på har dock först idag blivit 

möjligt att komma åt, genom genetiska 

analyser, ljusloggar och mer experimentell 

forskning. 

Som första kanadensiska anslöt sig 

Louise till American Ornithologists Union 

och det var inom ramen för den sammanslutningen 

av professionella ornitologer 

som hon publicerade många av sina artiklar 

och uppsatser, hennes A Comparative 

Life-History Study of Four Species of Woodpeckers, 

nr 5, 1967, är bara ett exempel. 

Louises långa ornitologiska gärning 

utspelades längs den osynliga gränsen i 

Kanada där barrskogen möter lövskogen 

och faunistiska element från norr och 

söder blandas. På sitt eget sätt skriver hon 

om fågellivet och om fågelstudierna vilka 

för henne utgjordes av vetenskap och estetik 

i skön sammanflätning. Särskilt tydligt 

blir det senare i hennes bästa böcker: The 

Lovely and the Wild från 1968 samt den 

sista boken To whom the wilderness speaks 

som utgavs 1980. 

När hon skulle välja exkursionsmål 

var den orörda storskogen, inte långt från 

timmerstugan, hennes val. Sången från 

fläckskogstrasten Hylocichla mustelina är, 

skriver hon, något alldeles enastående: 

”In other words, a total combination of 

the beautiful in which everything blends, 

everything belongs, the lovely and the 

wild with a purpose and a meaning”. I 

fågelvärldens oändliga variation speglades 

hennes egna erfarenheter. Liksom insikten 

om att vi lever många liv. 

Scharlakanskardinal Piranga olivacea – en efterlängtad sommarfågel i Ontarios skogar. 

Kanadavireo Vireo philadelphicus är den nordligaste arten i sin släkt. Den ankommer sent till 

Kanada från sina vinterkvarter i Centralamerika. 


Hawke Frontier ED X 

8x32, 10x32, 

8x42 och 10x42 

Pris från 5 795:- 

Hawke Endurance ED 

20-60x68 och 

25-75x85 

Pris från 9 995:- 

Hawke Optics distribueras i Sverige av Nordik Distribution AB - Umevägen 3B, 921 45 Lycksele - 0950-120 00 - www.nordik.se 

Optik för fågelskådning sedan 1970 

Ny Aurora BGA VHD 

Den nya Aurora BGA VHD är designad på en ny plattform med ett nytt optiskt 

system och vi tror att den är en av de bästa av de lätta pro-fältkikarna som finns 

idag. 30 års garanti. Modeller 8x42, 10x42. Pris från: 10 995:- 

www.opticron.co.uk +44 (0)1582 726522 

Opticron, Unit 21, Titan Court, Laporte Way, Luton, Beds, LU4 8EF, UK. Email: sales@opticron.co.uk Vi har svensktalande personal. 

För servicefrågor var snäll och kontakta oss direkt på service@opticron.co.uk 


ORNITOLOGISKA TIDSBILDER 

Skedstork 

text Reino Andersson 

Snövit och 

mycket framgångsrik 

DÅ 


Skedstorkarne leva helst vid grunda 

vatten och sumpmarker, omgivna 

av stora vassar, i vilka de häcka. 

Sådana äro t.ex. deras boplatser i 

Holland och i Donaubäckenet. De kommo 

ofta flygande på ett led och, när de slagit sig 

ned på en gyttjebank eller på grunt vatten 

för att söka näring, syntes de även utföra 

detta arbete på ett led. Med näbbspetsen 

nedsänkt i vattnet gingo de framåt, förande 

näbben från sida till sida. När de löpt 

framåt ett stycke i en riktning, gjorde 

varje fågel på en gång en halv vändning åt 

samma sida, och så fortsatte marschen åt 

detta håll i obrutet led, för att sedan ånyo 

efter en stund genom en halv vändning 

riktas åt ett annat. På detta sätt kryssade 

skedstork ledet fram, genomsökande vatten 

och gyttja. Det var en både intressant och 

vacker syn att iakttaga de snövita fåglarne 

i kontrast mot det lerfärgade vattnet och 

den gröna vassen utföra dessa manövrer.” 

(Einar Lönnberg i Fauna och Flora 1928.) 

SÅ LÅNGT Lönnbergs fängslande iakttagelser 

av skedstorkar en vår 1899. Långt 

senare anger den nu femtioåriga kartbilden 

i det engelska bokverket The Birds of 

the Western Palearctic (BWP) en mycket 

begränsad utbredning för skedstorken 

i Västeuropa. Under tidigt 1970-tal 

inskränkte sig förekomsten i stort sett 

till dryga 150 par i Nederländerna. En 

betydande decimering hade då skett, från 

ett bestånd på 400–500 par under seklets 

första hälft. Nedgången var huvudsakligen 

en följd av den dåtida giftspridningen i 

odlingslandskapet, som angränsade till 

skedstorkarnas kolonier och födosöksområden. 

I Frankrike, som långt tillbaka hyst 

skedstorkar, saknades de nu som häckfåglar. 

Endast i södra Spanien, framför allt i 

Doñana, fanns några hundra par. 

Ung skedstork, Halland, juli 2021. 

Infällt utbredningen i Europa under 1970-talet enligt Stanley Cramp (1977). 


SKEDSTORK 2019 häckade 

inte mindre än 436 par skedstorkar, 

fördelade på ett stort 

antal kolonier, i Danmark. 

20 X FLER 

FOTO: ANDERS WIRDHEIM 

I början av 1970-talet beräknades den västeuropeiska populationen 

till drygt 150 par, med samtliga i Nederländerna. Idag 

hyser enbart detta land 3 000 par och därtill finns totalt runt 

1 300 par i Tyskland och Danmark. 

NU 


Idag är situationen en annan med över 

3 000 par i Nederländerna, mycket tack 

vare förbudet att använda vissa miljögifter 

i jordbruket. Denna geografiskt 

begränsade population kom sedermera att 

ge upphov till en omfattande expansion 

i Nordvästeuropa. Men det dröjde till 

1990-talet innan en ökning var märkbar i 

de tyska kustområdena. Den första häckningen 

i Tyskland konstaterades således 

1995 vid Vadehavet. Därefter skedde en 

successiv uppgång som resulterade i 850 

bekräftade par år 2016. 

SKEDSTORKENS UTVECKLING som dansk 

häckfågel har också varit synnerligen 

framgångsrik. Fram till 1969 påträffades 

enstaka häckningar i Danmark. Det var 

dock först efter knappt tre decenniers 

frånvaro som återinvandringen tog ordentlig 

fart såväl geografiskt som numerärt. 

De två första häckningarna ägde rum i 

Limfjorden 1996, där en unge kom på 

vingarna. Populationen har sedan vuxit 

varje år och tio år senare konstaterades 20 

par och inte mindre än 436 par på ett stort 

antal lokaler 2019. En del kolonier har 

även uppstått påfallande nära trafik och 

bebyggelse. 

ETT FÄRGMÄRKNINGSPROJEKT av ungar i 

flera västeuropeiska länder visar att omfattande 

strövtåg äger rum norrut under första 

sommaren. Dessa spridningsrörelser, 

framför allt från de holländska kolonierna, 

anses vara en förklaring till den snabba 

etableringen i Danmark. Att fåglarna i de 

nya områdena numera endast flyttar kortare 

sträckor och kommer tillbaka tidigare 

har också visat sig ha en positiv effekt på 

ungfågelproduktionen. Även i länder som 

Frankrike och Spanien har numerären 

ökat för att nu uppgå till flera tusen par. 

Det finns all anledning att förvänta en 

Unga skedstorkar, Halland, juli 2021. 

fortsatt spridning under de kommande 

åren. Näst på tur står av allt att döma 

Sverige, där skedstorken varit väntad och 

efterlängtad. Med tanke på de närbelägna 

häckningsplatserna och stora ansamlingar 

av hundratals ungfåglar i vårt 

västliga grannland, framstår det snarast 

som märkligt att inflyttningen hittills har 

uteblivit. I juni 2018 slog sig dock fyra 

fåglar ned på Getteröns anlagda öar, varav 

två flög i flyktlekar, plockade pinnar och 

påbörjade bobygge. Men dessa häckningsbeteenden 

avbröts abrupt och fåglarna 

kunde så småningom ses dra söderut i 

Halland. Skedstorken uppträder alltjämt 

med förvånansvärt få svenska fynd. Men 

vändningen kanske inträffar fortare än 

vi anar. Måhända kommer de, som Einar 

Lönnberg beskrev för hundra år sedan, 

inflygande på led över Kattegatt, vackert 

vita och tofsbeprydda, med siktet inställt 

på den svenska Västkusten. 

Referenser 

Cramp, S. 1977. The Birds of the Western Palearctic. 

Oxford University Press, Oxford. 

Gedeon, K. Gruneberg, C. Mitschke, A & Sudfeldt, 

C. 2014. Atlas Deutscher Brutvogelarten. 

Stiftung Vogelmonitoring Deutschland 

und Dachverband Deutscher Avifaunisten, 

Munster. 

Gerlach, B. Dröschmeister, R. Langgemach, T. 

Borkenhagen, K. Busch, M. Hauswirth, M. 

Heinicke, T. Kamp, J. Karthäuser, J. König, C. 

Markones, N. Prior, N. Trautmann, S. Wahl, 

J. & Sudfeldt, C. 2019. Vögel in Deutschland- 

Ubersichten zur Bestandssituation. DDA, 

BfN, LAG, VSW, Munster. 

Lönnberg, E. 1928. Skedstorken Platalea leucorodia 

L., som svensk fågel. Fauna och Flora 

23:261–270. 

Vikstrøm, T & Moshøj, C.M. 2020. Fugleatlas, de 

danske ynglefugles udbredelse 2014–2017. 

Dansk Ornitologisk Forening. Lindhardt og 

Ringhof. 


BÖCKER 

FÅGELHISTORIK 

Stora förändringar på 200 år 

Fågelfaunan runt om i världen har 

ju med tiden utvecklats både hit 

och dit, beroende på befolkningsökningar 

och olika former av 

därtill relaterade landskapsförändringar, 

på klimatförändringar, och så vidare. Nu 

har Dansk Ornitologisk Forening på detta 

tema publicerat en mycket innehållsrik 

översikt på 184 sidor av vad som i dessa 

avseenden hänt i Danmark sedan år 1800. 

Den är ytterst väldokumenterad, 

med tabeller som visar artförändringar, 

landskapsförändringar och olika andra 

biotopförändringar – samt är dessutom 

väldigt välillustrerad, inte minst med 

gamla landskapsmålningar som visar hur 

det såg ut förr i tiden. 

År 1800 fanns bara en miljon danskar, 

mot över fem miljoner idag, och allt 

möjligt relaterat till detta har ju ändrat 

landskapen och biotoperna. Med tiden 

och biotopförändringarna har till exempel 

fågelbestånden i den ökade arealen skogsmark 

gått upp så där åtta gånger, medan 

de i åkerbruksområden gått ner till nästan 

blott en fjärdedel – och detsamma i olika 

vattenområden. Många arter, till exempel 

gäss, änder, vadare och rovfåglar har ökat 

(eller ”återkommit”) genom för dem med 

åren positivt sett ändrade jakttider, äggsamlingsförbud 

och fridlysningar. 

Storkar samlas inför sträcket. Hans Smidth 1900, 

Den Hirschsprungske Samling i Köpenhamn. 

Bilden finns publicerad i Danmarks fugle gennem to 

århundrader. 

Titel: Danmarks fugle gennem to århundreder Författare: Hans 

Meltofte, Lars Dinesen, David Boertmann, Poul Hald-Mortensen 

Förlag: Dansk Ornitologisk Forenings Tidsskrift 115, nr. 1, 2021/ 

Biofolia Pris: 291 kronor (AdLibris) 

SÅ LÅT OSS se på några dokumenterade 

förändringar. Vad gäller minskningar så är 

väl den mest spektakulära att ”nationalfågeln” 

vit stork minskat från kanske 10 000 

par kring år 1800 till bara några enstaka 

par idag. Orren har gått ner från cirka 

1 200 par till noll, och kornknarren från 

cirka 10 000 till strax under 400. Sånglärkorna 

och stararna har dessutom halverats 

populationsmässigt på bara de senaste 

cirka 20 åren – ungefär som i Sverige. 

Men många arter har ju också ökat. Mest 

slående är väl att det idag häckar ungefär 

4 500 par vitkindade gäss i Danmark, inte 

minst på Saltholm i Öresund. En art som ju 

numera också häckar lite överallt i Sverige 

och som när undertecknad var lite yngre 

inte häckade närmare oss än uppe kring 

Novaja Zemlja! 

Skedstorken har koloniserat Danmark 

söderifrån (precis som skäggmesen, 

svarthakade buskskvättan, vitstjärniga 

blåhaken och sydliga gransångaren) och 

häckar nu uppe på Jylland med över 400 

par. Havsörnen har precis som i Sverige 

kommit tillbaka, i Danmark till 138 par 

2020. 

Rovfåglar som gladan och brunhöken 

har också ökat i Danmark och korpen, 

precis som i närliggande södra Sverige, har 

ökat den med. 

Ja, tiderna förändras och både vi och 

fåglarna med dem – positivt och negativt. 

Sedan 1800 har, enligt den här ytterst läsvärda 

och lärorika publikationen, 58 arter 

minskat i antal eller blivit nationellt utdöda 

i Danmark, medan hela 108 arter har 

ökat i antal eller invandrat som häckfåglar 

till landet. Så det är inte dåligt allt som 

sker – även om till exempel det moderna 

lantbruket inte precis har gynnat häckfågelfaunan 

där, så har det i flera avseenden 

glatt övervintrarna. Christian Hjort 


FÅGELMIGRATION 

Om nydanande forskning 

Fågelflyttning i globalperspektiv låter 

onekligen som ett högintressant 

ämne. Ändå är det med viss försiktighet 

jag nalkas Scott Weidensauls 

nya bok med den storslagna titeln: A world 

on the wing – The global odyssey of migratory 

birds. Försiktigheten beror inte så lite 

på att naturbokmarknaden under senare 

år översköljts av amerikanska och engelska 

volymer skrivna av journalister vilka ränt 

jorden runt och intervjuat forskare vars 

rön sedan presenterats på lättbegripligt 

och lättsamt vis. 

Amerikanen Weidensaul är emellertid 

själv aktiv ornitolog sedan flera decennier 

vilket gör att hans bok uttrycker ett 

inifrånperspektiv och väsentligen bygger 

på egna erfarenheter, samt i flera fall även 

egen forskning. Det senare gäller inte 

minst hans projekt med att fånga rovfåglar 

för märkning, särskilt fjällugglor och 

prärievråkar. 

Weidensaul inledde sin karriär med 

studium av rovfågelsträcket över Hawk 

Mountain i Pennsylvania. Hans bok inleds 

dock längre norrut, närmare bestämt i 

Alaska där författaren ingår i en grupp 

som ska försöka förse beigekindade skogstrastar 

och nordsångare med ljusloggar. 

Eftersom grizzlybjörnar med allmänt 

dålig attityd till ringmärkare lufsar runt 

märkområdet blir det snart dramatiskt 

– vilket samtidigt slår an tonen för hela 

boken. Att bedriva flyttfågelstudier är inte 

alltid så fridfullt som man kan tro, i synnerhet 

inte om man som Scott Weidensaul 

envisas med att besöka Cypern mitt under 

småfågelslakten, Nagalands amurfalkar 

och dito trilskande säkertjänst samt den 

insektsstinna undervegetation på Bahamas 

där Kirtlandsångarna övervintrar. 

FÖRFATTAREN BERÄTTAR ALLTSÅ om 

ett antal geografiska nedslag, främst i 

Nordamerika, men även längs Gula havets 

stränder samt i Indien och på Cypern. 

Besöken utvecklas till regelrätta reportage, 

Titel: A world on the wing – The global odyssey of migratory birds Författare: 

Scott Weidensaul Förlag: Picador Pris: cirka 300 kronor 

vilka snart utvecklas till mer djuplodande 

diskussioner om flyttfågelforskningens 

moderna arbetsmetoder och nya insikter. 

Det är alltigenom allmänbildande och 

tankeväckande. 

Vid Gula havets tidvattensstränder 

– akut hotade av expanderande industrikomplex 

och golfbanor – drar den stora 

Östasiatiska-Australasiatiska sträckleden 

förbi. Tillsammans med nederländske 

vadarspecialisten Theunis Piersma är 

Weidensaul på plats för att spana efter 

skedsnäppor. Piersma är för övrigt en ornitolog 

som fått en fågel uppkallad efter sig. 

Inte en art, men väl en underart: Calidris 

canutus piersmai som övervintrar i Australien 

samt Nya Zeeland och häckar på 

Nysibiriska öarna. Den är betydligt rödare 

än andra kustsnäppor i sommardräkt. 

Ute längs ebbstränderna påminner 

Weidensaul elegant om hur senare års 

forskning visat hur lite vi förstått av i synnerhet 

flyttfåglarnas fysiologiska förutsättningar 

och förmågor. Dessa partier 

hör till bokens höjdpunkter. Det handlar 

bland annat om hur fåglarna bygger om 

inre organ och vävnader; somliga reduceras 

medan andra snabbt tillväxer. Ja, 

fysiologin ända ner på cellnivån förändras. 

Myrspovarna, de extremaste av alla 

långflyttare, formligen vräker i sig mat 

och framför allt sådan med höga halter av 

fettsyror av typen omega-3. 

Därefter ökar de sina nivåer av röda 

blodkroppar. Inför flyttningen är de så feta 

och stinna att de efter mänskliga mått vore 

nära att dö av diabetes och hjärtinfarkt. 

Psykiskt är de oroliga och nerviga inför 

uppbrottet och beteendet påminner inte så 

lite om mani hos oss människor. 

Vetenskapliga rön blandas med forskning 

om vad som kommer att ske i takt 

med klimatförändringarna. Redan nu har 

flera fågelarter lagt om sina rutter, men 

frågan är i vilken utsträckning det är möjligt 

för alla att göra det. På ett par decennier 

har Nordamerika förlorat en tredjedel 

av sina fåglar, runt tre miljarder individer. 

Man kan bli manisk över mindre. 

Torgny Nordin 


BREV 

Skriv till Vår Fågelvärld! 

Niklas.Aronsson@birdlife.se 

Voljäruppfödda uvar har högre 

dödlighet än vilduppfödda 

I ARTIKELN ”Berguven minskar i norr men 

ökar i söder” i Vår Fågelvärld nummer 

1 2021 står på sidan 19 ”Vid riksinventeringen 

1998–1999 hade uvstammen i Sverige 

ökat till 613 revir vilket till största delen 

berodde på utplanteringen av uvar samt 

att miljögiftsbelastningen minskat (Olsson 

& Philipsson 2000). Fram till 1999 hade då 

3 400 uvar frisläppts i landet.” 

FOTO: PATRIK OLOFSSON/N 

JAG HAR EN AVVIKANDE ÅSIKT angående att 

de frisläppta uvarna står för den ”största 

delen” av tillskottet av uvar som inventeringen 

visar. År 1996 gjorde jag ett försök 

att utifrån ringmärkningsmaterial skatta 

överlevnad och populationsutveckling i 

Ringmärk- ningscentralens skrift Ringinform 

nummer 2/1996. 

I artikeln delade jag in de återfunna 

döda berguvarna i de som var uppfödda i 

voljär och de som var vildfödda under åren 

1974–1995. Jag fann då att de vildfödda 

blev 792 dagar (antal individer, 395) i 

medeltal och de voljäruppfödda 566 dagar 

(antal individer, 706). Skillnaden är 

statistiskt signifikant. Jag skrev: ”Däremot 

förvånade det mig att överlevnaden skiljer 

sig mellan de båda uppfödningssätten även 

under de följande åren.” Jag tog upp att en 

voljäruppfödd berguv blev 14 år medan 

tre berguvar blev 17 år bland dem som var 

uppfödda i det vilda. 

Jag gjorde också en skattning för populationsutvecklingen 

för de båda slagen 

av uppfödning av uvarna. Data från Viking 

Olsson gällande ungproduktionen hos 250 

kullar av vilda uvar, medräknat de som 

misslyckades, visade att den var 0,68 ungar 

per kull. 

OM UVARNA BÖRJAR HÄCKA vid två års 

ålder skulle de voljäruppfödda uvarna och 

med denna ungproduktion öka med två 

procent. Om uvarna börjar häcka vid tre 

års ålder skulle de minska med en procent. 

Endast 24 procent av de voljäruppfödda 

uvarna uppnår tre års ålder. Det är ju 

inte ovanligt att första häckningen också 

misslyckas hos fåglar. 

Om vilduppfödda börjar häcka vid tre 

års ålder ökar däremot populationen med 

18 procent. Med sin bättre överlevnad 

och med den föreslagna ungproduktionen 

skulle de vilda uvarna på fyra år fördubbla 

sin numerär. 

MIN SLUTSATS blev att voljäruppfödningen 

”… har haft en begränsad framgång och 

betydelse”. Med tanke på de voljäruppföddas 

dåliga överlevnad kan jag tänka mig 

att deras ungproduktion går sämre än de 

vildföddas. Den lägre överlevnaden beror 

troligen på deras sämre möjlighet att hitta 

föda även då blandpar häckar där båda 

föräldrarna jagar. Den sämre överlevnaden 

beror troligen på deras sämre möjlighet 

att hitta föda även då blandpar häckar där 

båda föräldrarna jagar. 

För mina beräkningar av överlevnaden 

och populationsutvecklingarna har jag 

utnyttjat verk publicerade i välkända och 

vad jag förstår respekterade tidskrifter, 

Biometrics respektive J. Wildlife 

Management. De publicerades förvisso på 

70-talet, men torde ändå alltjämt vara att 

lita på. 

POPULATIONEN I SYDVÄST borde jämföras 

med de övriga uvprojekten för att se om 

den skiljer sig från de övriga voljäruppfödda 

uvarna i fråga om överlevnad och 

ungproduktion, då populationen verkar 

ha varit mycket fåtalig och isolerad. En 

helhetsstudie av de två uppfödningstyperna 

med överlevnad och ungproduktion 

som jag gjorde, borde också upprepas för 

tiden 1996–2020, gärna med andra bättre 

vetenskapliga metoder. Kanske finns det 

någon uvintresserad som skulle vilja ta sig 

an den uppgiften? 

HANS RYTTMAN 


KNIVIGT 

av Anders Eriksson 

Lövsångare och grönsångare 

LÖVSÅNGARE 

1 

FOTO: PG BENTZ/STURNUS.SE 

GRÖNSÅNGARE 


3 

1 

3 

2 

2 

1 Ovansida dovt grön. 

2 Ungfåglar under sensommaren med gulaktig undersida. 

3 Tertialer utan tydliga kontraster. 

1 Ovansida klart grön. 

2 Undersidan snövit med klart gult bröst. 

3 Tertialer med distinkt ljus kant. Lång handpenneprojektion. 

Sångare är en stor grupp fåglar, 

och egentligen kan man inte 

kalla det för en grupp eftersom 

det finns sångare i många olika 

släkten. De flesta arter är långflyttare och 

många av arterna påminner mycket om 

varandra utseendemässigt men skiljer 

sig desto mer på lätena. Detta gäller inte 

minst sångarsläktet ”Phylloscopus”, man 

kan kalla dem ”lövsångare”. I Sverige är 

släktet representerat av fem arter som 

häckar regelbundet men det är bara tre 

av dem som är talrika – nordsångaren 

och lundsångaren är mycket ovanliga. 

I den här texten ska vi titta närmare på 

lövsångaren och grönsångaren. 

LÖVSÅNGAREN är Sveriges vanligaste 

häckfågel med cirka 13 miljoner par 

och är även en av Europas mest talrika 

häckfåglar. Den häckar över hela landet 

i de flesta bevuxna biotoper. I mitten 

av april kommer de första lövsångarna 

tillbaka från tropiska Afrika, men det 

tar ända till i början av juni innan alla 

är på plats i hela landet. I augusti börjar 

flyttningen tillbaka till vinterkvarteren 

och i slutet av september har de allra flesta 

lövsångare lämnat landet. Lövsångaren 

har en enfärgad dovt grön ovansida och 

vitaktig undersida med en varierande 

mängd gulstick. Ögonbrynsstrecket är 

gulvitt men klarare gult hos ungfåglarna. 

Årsungarna kan under sensommaren lätt 

skiljas från de gamla fåglarna på sin helt 

gula kroppsundersida. 

GRÖNSÅNGAREN förekommer i södra och 

mellersta Sverige och är en utpräglad 

skogsfågel. Den föredrar lövdominerad 

skog men förekommer även i blandskog. 

Liksom lövsångaren är grönsångaren 

långflyttare och övervintrar i Afrika söder 

om Sahara. I slutet av april återkommer 

den och redan i slutet av juli lämnar de 

första grönsångarna Sverige. 

Efter mitten av september är det 

ytterst ovanligt att någon finns kvar. 

Grönsångaren har i grunden ett 

liknande utseende som lövsångarens 

men är i alla avseenden mer extrem 

och distinkt. Ovansidan är klart grön, 

undersidan är snövit och bröstet klargult. 

Ögonbrynsstrecket är klargult. 

Tertialerna har en distinkt gul kant och 

handpenneprojektionen är mycket lång. 

Ving- och stjärtpennornas kanter är 

vackert gröntonade. I form och storlek 

är grönsångaren i det närmaste identisk 

med lövsångaren men den ger ändå ett 

lite knubbigare och mer kortstjärtat 

intryck, detta på grund av de mycket långa 

vingarna. 

UNDER FLYTTNINGEN ser man ofta arterna 

tillsammans. Vid en direkt jämförelse 

kan man se att grönsångaren rör sig lite 

säv ligare än lövsångaren. Hos flera andra 

arter med likartat utseende skiljer sig 

lätena desto mer åt, och detta gäller även 

löv- och grönsångaren. Lövsångarens 

lockläte är ett mjukt ”huit” och det hör 

man ofta. Grönsångaren lockar inte lika 

frekvent, men undslipper sig då och då ett 

skarpt ”sipp”. 


FRÅGA EXPERTEN 

Har du en fråga till våra experter? 

Mejla till Niklas.Aronsson@birdlife.se 

ETOLOGI 

Sträcker duvan på vingarna? 

Från vår balkong i innerstaden har vi god 

utsikt över grannhusets tak. Jag har år 

från år lagt märke till hur en duva (det 

är förstås olika individer) lugna kvällar 

brukar sätta sig längst ut på nocken och 

blicka ut över parken på andra sidan 

gatan. Den kan sitta alldeles stilla i varje 

fall en kvart till tjugo minuter, kanske 

mer. Plötsligt flyger den lugnt och stilla 

iväg i en rätt stor cirkel – jag kan iaktta 

den hela tiden – och kommer sedan 

tillbaka till samma plats och fortsätter 

att sitta stilla där och titta ut över 

nejden. 

Vad kan det vara för impuls som får 

den att flyga iväg? Den makliga flygturen 

verkar inte vara orsakad av skrämsel och 

inte heller märks något födosök. Eller 

finns hos fåglarna någon impuls à la 

”det skulle allt vara skönt att sträcka på 

vingarna ett tag”, ”vad var det där? Jag 

skall allt ta mig en koll”? Eller: vet man 

vad som rör sig i en fågels huvud? Hur 

impulsstyrda är de och av vad? Vad säger 

en etolog? 

OLOPH BEXELL, UPPSALA 

En tamduva redo att ta till vingarna om något händer. 

JOHAN LIND SVARAR: Tamduvor, och 

deras vilda förfäder klippduvor, har ofta 

favoritplatser där de sitter och vilar. För 

tamduvor som lever nära människan kan 

en sådan plats vara lite var som helst så 

länge det är en plats som ger fri sikt, som 

en husvägg med utsprång eller ett hustak. 

Och precis som det är beskrivet i frågan 

är det vanligt att duvor då och då plötsligt 

lämnar sin viloplats, cirklar i luften ett 

slag, för att sedan återvända till viloplatsen. 

Tamduvor är ett vanligt byte för flera 

rovfåglar, framför allt duvhök, sparvhök 

och pilgrimsfalk, och deras vanligaste strategi 

för att undkomma rovfågelattacker är 

att kvickt flyga iväg. 

Väl i luften förlitar sig tamduvor på 

hastighet och på snabba manövrer. För att 

klara sig undan en attack är det viktigt att 

komma iväg så fort som möjligt, och då 

kan små förändringar i tillvaron vara nog 

för att en duva till synes plötsligt lämnar 

sin viloplats. Om ingen fara är i närheten 

kan det då bli en maklig flygtur istället för 

full fart och iväg. 

Det kan vara svårt att veta vad som 

VÅRA EXPERTER 

gjorde att duvan flög upp, det kan ha varit 

en rovfågel på hög höjd, ett varningsläte 

från en annan fågel i närheten eller något 

annat plötsligt. Men om kusten är klar och 

ingen fara upptäckts kan duvan återvända 

till sin vila. För duvan är det bättre att fly 

i onödan några gånger och fortsätta leva 

än att riskera att bli duvhöks middag. 

Precis som alla djur – inklusive människan 

– är duvor impulsstyrda, om man 

med impulsstyrd menar att man kan 

reagera blixtsnabbt på plötsliga händelser. 

I övrigt är duvors generella minnes- och 

inlärningsförmågor väldigt lika de vi finner 

hos andra fåglar och däggdjur. 

FOTO: TOMAS LUNDQUIST 

FÅGELSJUKDOMAR 

LOTTA BERG 

Veterinär och professor 

i husdjurens miljö 

och hälsa på Sveriges 

lantbruksuniversitet (SLU) 

i Skara. Svarar på frågor 

om sjukdomar och om hur 

fåglars kroppar fungerar. 

ALLMÄNEXPERT 

ANDERS WIRDHEIM 

Erfaren fältornitolog 

som kan det mesta om 

fåglar. Driver podcasten 

”Pippipodden”. Var tidigare 

informationsansvarig för 

BirdLife Sverige och redaktör 

på Vår Fågelvärld. 

ETOLOGI 

JOHAN LIND 

Docent i etologi vid 

Stockholms universitet, 

ofta anlitad av medier 

att svara på frågor om 

djurs beteenden. Han 

var tidigare ordförande i 

Naturfotograferna. 


ANATOMI 

Saknar skarvar 

gumpkörtel? 

Jag har hört att skarvar måste stå och 

torka vingarna för att de till skillnad från 

andra fåglar saknar den där körteln som 

fettar in fjäderdräkten. Stämmer det? 

BERIT RÅNGESJÖ, STOCKHOLM 

FOTO: P-G BENTZ/STURNUS.SE 

LOTTA BERG SVARAR: Nej, det stämmer 

inte, även om så ofta påstås – till 

och med på Wikipedia och av vissa 

fågelrehabiliterare. 

Körteln du syftar på heter uropygialkörtel, 

ibland även kallad gumpkörtel. 

Den finns hos de allra flesta fågelarter, 

inklusive storskarvar och toppskarvar, 

och således inte bara hos vattenlevande 

arter utan även många andra, som också 

behöver smörja in fjäderdräkten. Exempel 

på arter som saknar körteln är duniga 

icke-flygande fåglar som struts, emuer och 

kasuarer. Även vissa flygande fågelarter 

uppges sakna denna körtel, men här är 

litteraturen lite motsägelsefull och det 

handlar då möjligen snarare om att körteln 

är relativt liten och otydlig. 

Uropygialkörteln sitter alltså på fåglarnas 

övergump, och den utsöndrar ett oljigt 

sekret som fåglarna sedan med hjälp av 

näbben och huvudet kan fördela ut över 

fjäderdräkten när de putsar sig. Däremot 

tror man inte att det bara är uropygialsekretet 

som gör fjäderdräkten vattentät 

– där har troligen även fjädrarnas struktur 

stor betydelse. Man misstänker att gumpkörteln 

även har andra funktioner än just 

att hålla fågeln torr; det kan handla om allt 

från bakteriedödande eller parasithämmande 

effekter till D-vitaminsyntetisering. 

Mycket av detta är dock relativt okänt 

även om det är tydligt att vetenskapen 

ägnat mycket tid åt frågan, inte minst vad 

gäller tamfjäderfän. 

Mer om uropygialkörteln hos just 

storskarv kan man läsa i uppslagsverket 

Avian Biology, volym 6 (Eds Farner et al, 

tryckt 1982), där det bland annat framgår 

att storskarv ens uropygialkörtel är 

hjärtformad och knappt tre centimeter 

lång, vilket innebär att deras körtelstorlek 

är jämförbar med den hos andra vattenlevande 

fåglar. 

När sången omväxlande låter som gransångare och lövsångare är det oftast en lövsångare som sjunger. 

HYBRIDER 

Hybrider mellan 

gran- och lövsångare? 

Ibland rapporteras hybriden lövsångare x 

gransångare, oftast baserat på att fågeln 

växlar mellan sång av lövsångare och 

gransångare. Hur säkert vet man att det 

verkligen är en hybrid? I Artportalen ser 

jag att flera rapportkommittéer godkänt 

sådana observationer. Vad bygger de sina 

godkännanden på. Hur är kunskapsläget? 

ROLF TIDEMALM, TORSBY 

ANDERS WIRDHEIM SVARAR: Så vitt jag 

kunnat finna, saknas det belägg för 

att individerna som växlar sång skulle 

vara hybrider mellan lövsångare och 

gransångare. Tvärtom pekar de allra flesta 

rapporter på att det oftast är lövsångare, 

men ibland även gransångare, som sjunger 

på detta vis. Fenomenet är uppenbart inte 

ovanligt och det finns många notiser om 

”blandsångare” i ornitologiska tidskrifter. 

Rapporterna i Artportalen talar ju också 

för att det inte är ovanligt. 

Men medan gransångare frekvent parar 

sig över underartsgränserna i respektive 

övergångszoner, verkar det vara mycket 

ovanligt med hybridisering med lövsångare. 

Det finns några få historiska fall omnämnda 

i den ornitologiska litteraturen, 

men inga är av senare datum och därmed 

inte heller belagda med DNA-studier. 

Att döma av de ovan nämnda notiserna 

verkar det vara vanligast att det är 

lövsångare som växlar sång. En förklaring 

som nämns är att uppväxande hannar av 

lövsångare påverkas av sjungande gransångare 

i omgivningarna och då plockar 

upp gransångarens sång. Men även det 

motsatta kan förekomma. 

Vid Lunds reningsverk fanns nämligen 

i juli 2000 en sångare som blandade gransångarens 

enformiga sång med lövsångarens 

betydligt mer omväxlande. Fågeln 

kunde fångas in och såväl dess mått som 

en genetisk analys av en stjärtpenna visade 

att det var en gransångare av nominatformen 

Ph. c. collybita, det vill säga den form 

som numera häckar allmänt i södra Sverige. 

I en rapport i Ornis Svecica (11:108–111) 

beskrivs sången på följande sätt: ”De flesta 

sångkonstruktioner bestod av varierande 

antal enheter av gransångartyp följd av en 

lövsångarsång som i sin tur följdes av en 

annan serie av gransångartyp. Ibland sjöng 

den bara lövsångarsång, men då verkade 

sången avbrytas för tidigt”. 

Av detta kan nog slutsatsen dras att 

rapportkommittéer som godkänt fynd av 

hybrider baserat på växlande sång, bör dra 

tillbaka dessa godkännanden. 


KRÖNIKA 

”Lagar sätter ramarna, som gör förändringar 

möjliga och politiker ansvariga ...” 

Maja Aase visar med ett viktigt historiskt, precis 

hundra år gammalt, exempel att det går att 

förändra människors beteenden. 

Går det att vara engagerad i klimatkrisen 

utan att intressera sig för fåglar? Ja. 

Men det förbiseendet går att fixa. 

Kanske kan klimatvännerna med 

pippi-apati komma på nya tankar med 

hjälp av en hundra år gammal strid? För samtidigt 

som krisångesten ökar och det sjätte massutdöendet 

accelererar kan vi nog bli rejält inspirerade och även 

inspirera andra (halleluja) med resultatet av skickligt 

kampanjarbete, med suffragetterna som förebild. 

Ni vet förstås vad jag talar om? Javisst, det är så 

klart ”The Plumage Act”, en 

riktig ”feather in their cap” 

för brittiska ornitologer. 

NÄR DROTTNING VICTORIA 

satt på den brittiska tronen 

skulle trendkänsliga kvinnor 

(med ekonomiska resurser) 

ha kvarnhjulshattar prydda 

med fjädrar från snö- och 

ägretthäger, flamingo, 

rosenskedstork, påfågel, raggiparadisfågel, 

... människor kan om 

de vill förändra 

inställningen att allt levande 

på jorden har en enda 

uppgift – att in till den egna 

utrotningen serva Homo 

sapiens. 

skäggdopping … Detta ”murderous millinery”, 

”mördande mode”, ledde som mest till att fem 

miljoner fåglar dödades om året. 

Det var kvinnor som bar fjäderhattarna. Men 

det var också kvinnor som satte stopp för rovjakten. 

The Royal Society for the Protection of Birds, RSPB, 

bildades av kvinnor 1891 och initierade kampanjen 

”Wear No Feathers”: de skrev brev till kvinnor i 

fjäderhatt, påverkade försäljare och kungligheter och 

bedrev lobbning mot ledamöter i parlamentet för ett 

ja till importförbud och en fjäderdräktslag. 

För att få så stort genomslag som möjligt anlitade 

RSPB dessutom karlar att gå omkring med plakat på 

Londons gator mot denna ”onda handel”. 

Och det lyckades! Fåglarna fick behålla sina 

fjädrar tack vare The Importation of Plumage 

(Prohibition) Act, (11 & 12 Geo. 5. c. 16) och fjäderimport 

blev förbjuden. Hundra år senare hävdar 

RSPB att detta var och är en avgörande seger: 

människor kan om de vill förändra inställningen att 

allt levande på jorden har en enda uppgift – att in till 

den egna utrotningen serva Homo sapiens. 

DÅ, NÄR PARLAMENTET sa ja till lagen 1921, tänkte 

kanske RSPB-vännerna att ”nu kan vi ta det lugnt”. 

Men idag är läget liksom lite mer akut: livsmiljöer 

som försvinner, överexploatering, klimatförändringar, 

föroreningar, invasiva arter … 

RSPB räknar med 

att Storbritanniens 

fågelpopulation minskat med 

mer än 40 miljoner under 

de senaste 50 åren. Förutom 

att arter som turturduva 

och sommargylling är nära 

utrotning, klagar britter på att 

utvecklingen går från tyst vår 

till tystnad året om, när starar 

och gråsparvar blir ovanligare. 

I år uppmärksammar RSPB jubileet för ”The 

Plumage Act”, inte minst för att påminna om hur 

viktigt det är med lagstiftning. Lagar sätter ramarna, 

som gör förändringar möjliga och politiker ansvariga 

för avgivna löften. 

Prat på toppmöte är helt enkelt inte tillräckligt. 

Lagar är grejen, även 2021. 

Maja Aase är frilansjournalist, 

spanare i P1 och kommunikationsstrateg 

för organisationen 

Union to Union. Stolt över att 

vara en ”dålig fågelskådare”. 


KORSORD 

BEVINGADE ORD 

naturlig 

insektsfångare 

krossar 

skalet 

ofta 

långstjärtad 

vävare 

redan 

föråldrad 

för 

musik 

blir 

tyvärr 

många 

tättingar 

chilla 

inburad 

australier 

har man 

mårten gås 

bär tallbitsfavorit 

mången 

är 

trumpägd 

förstärks 

med fullt 

egyptier 

med falkhuvud 

förorsaka 

blodvite 

fågelförfader 

saltvattenområde 

gör häger 

jättestor 

vilda 

flygare 

kråkljud 

gör ring 

till grissla 

luden 

orkidé 

ylletyg 

är liten 

dopping 

nån här 

och nån där 

bidens 

mantra 

skrivfjädrar 

hans dikter 

blev 

musicalen 

"cats" 

vill flygkunnig 

beroende 

av hästar 

kvintilera 

snabbspana 

busigt 

yngel 

kan vara 

lömska 

följer sina 

växlar 

sådan 

fink 

besökte 

dalarna 

2020 

lockar 

tusentals 

skådare 

folkvan 

har skrikande 

vävt en 

matta? 

höjd till 

skyarna 

gör månen 

osynlig 

avsett 

regeraslang 

är 

gubbar 

i götet 

grisar 

konstruktör & illustratör: anne thorsell 2021.07-01 

BEVINGADE ORD 

ses kattguld 

åskmolnsfärgad 

bergstätting 

försvårar 

skådning 

d 

hade livat 

i sin holk 

s 

n 

ä 

b 

b 

i 

g 

t 

med egen 

sagosamling 

från 1600- 

talet 

uppkäftigt 

g 

l 

i 

m 

m 

a 

g 

å 

s 

m 

o 

r 

fabulerande sjöfåglar? 

före 

alla 

e 

t 

t 

a 

i spanien 

med 

panterförled 

slaskigt 

övergångsställe 

p 

magiskt 

tal 

t 

r 

e 

är inte 

mesen 

vid fågelbordet 

tättingfamilj 

i usa 

kan innehålla 

dun 

v 

a 

s 

k 

a 

r 

v 

a 

r 

så gör 

en jäktad 

utlopp 

o 

s 

beläte 

gör 

modig 

sorgsen 

snilleblixt 

i 

vinterbo 

i 

d 

e 

HÄR ÄR FÖRRA NUMRETS VINNARE: 

1:a pris: Ulla Nilsson, Båstad. 

2:a pris: Bo Olsén, Huddinge. 

3:e–5:e pris: Jan-Olof Ragnarsson, Örebro. 

Lars Carlsson, Vimmerby. Johanna Sandén, 

Holmsund. Grattis! 

övningstrudelutt 

läkarövning 

gör väl 

gourmanden 

f 

från 

berguv 

gör fågelhund 

h 

ä 

t 

a 

r 

ogräs 

för vissa, 

sallad 

för andra 

t 

f 

r 

i 

d 

o 

l 

v 

e 

k 

lockar 

vinterfåglar 

o 

bär 

alice och 

ingrid 

marie 

a 

snoddes 

hyser 

bara en 

unge 

g 

o 

t 

crisprresultat 

hökuggleuppsyn 

tindersyfte 

toffelhjälte 

gör 

pokerspelaren 

s 

a 

t 

s 

a 

vimsa runt 

i 

s 

p 

e 

t 

r 

m f ö r e 

k 

b 

e 

i 

r 

r 

l 

l 

flygstil vid 

ejderflytt 

fraktar 

många 

s 

vit antarktisk 

lira 

i folie 

a 

l 

den skära 

indiska 

som försvunnit 

a 

dela ut 

korten! 

blir lagerkransad 

h 

e 

d 

r 

kan kråkfåglar 

ses göra 

t 

r 

a 

l 

l 

g 

ö 

k 

så 

hälsas 

maria 

a 

v 

a l g e 

klämkäck 

sångare 

r 

o 

s 

e 

n 

a 

n 

d 

e 

n 

konstruktör & illustratör: anne thorsell 2021-05-01 

Bevingade ord – ett fullfjädrat kryss 

VINSTER 

1:a pris 500 kr: Presentkort på Naturbokhandeln 

2:a pris 300 kr: Presentkort på Naturbokhandeln 

3:e–5:e pris 100 kr: Presentkort på Naturbokhandeln 

Skriv ned orden som du får fram i den färgade 

rutan på ett vykort och skicka detta till Vår Fågelvärld, 

Niklas Aronsson, Flygfältsgatan 16A, 423 

37 Torslanda, eller skriv den rätta lösningen i ett 

mejl och skicka till niklas.aronsson@birdlife.se. 

Glöm inte att skriva din adress. Senast den 20 

september vill vi ha ditt svar för att du ska kunna 

delta i utlottningen av de fina priserna. Naturbokhandeln 

är BirdLife Sveriges egen bokhandel där 

överskottet går till fågelskydd. 

Ny bok om havsfåglar med illustrationer 

av Hans Larsson. Finns på 

www.naturbokhandeln.se. 


RETROSPEKTIV 

av Niklas Aronsson 

Den vitkindade 

explosionen 

2001 

SEDAN HÖSTEN 1977 har det bedrivits 

regelbundna gåsinventeringar i landet. 

Räkningen sker under månaderna oktober, 

november och januari med syfte att täcka 

in i första hand alla rastplatser för sädgäss 

och bläsgäss. Under de första 15 åren av 

dessa inventeringar var antalet vitkindade 

gäss vanligen kring tio, och vid några tillfällen 

något hundratal. Under 1990-talet 

började numerärerna öka och vid några 

tillfällen räknades över 4 000 gäss. Men 

det var från millennieskiftet och framåt 

som det verkligen exploderade. Leif Nilsson, 

som ansvarade för räkningarna 2001 

skriver om en invasion av vitkindade gäss. 

November 2000/2001 rastade mer än 

55 000 gäss, vilket var ett rekord med råge. 

Men då artikeln skrevs var snöbollen bara 

satt i rullning. Under de senaste årens gåsräkningar 

har antalet rastande vitkindade 

gäss vid flera tillfällen överstigit 300 000, 

till exempel i oktober 2018, varav merparten 

i Skåne. 

SOM HÄCKFÅGEL HAR vitkindad gås inte 

haft samma utveckling i landet som den 

haft som rastande art. I början 2000-talet 

angavs det häckande beståndet till 4 600 

par. Större delen av populationen fanns 

då på Öland och Gotland. I Sveriges fåglar 

2020 är siffran för Sveriges population 

blott 2 000 och den anges som minskande. 

På såväl Gotland som på Öland är den 

nära nog borta som häckfågel. Orsaken är 

havsörnens kraftiga återkomst. Däremot 

har vitkindad gås ökat på Västkusten där 

havsörnen inte finns i alls samma utsträckning. 

Artikeln ur Vår Fågelvärld 1/2001 om rastande vitkindade gäss i landet.

VF-4-2021-Publik

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?