skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

rättsskydd utgöra ett fundament, 424 på vilket medlemsstaterna kan utöva
sin processuella autonomi hindrade ”endast” av effektivitetsprincipen
(och likvärdighetsprincipen, och de övriga begräns ningar som kan följa
av unionsrättslig lagstiftning och dess effet utile). 425 En sådan förståelse
av principen om effektivt rättsskydd stämmer vidare väl överens med
den bakomliggande idén om mänskliga rättigheter och släktskapet till
EKMR. 426 Av detta skulle också följa att principen om effektivt rättsskydd
har ett snävare tillämpnings område än effektivitetsprincipen, som
i princip omfattar alla process- och sanktions regler. 427 Vissa regler – de
som faller inom tillämpningsområdet för effektivt rättsskydd – skulle i så
fall behöva prövas enligt båda testen. 428
Prövningen enligt principen om effektivt rättsskydd kan beskrivas som
en intresse avvägning, där den enskilde rättssökandens rättighet enligt
artikel 47 SGR kan begränsas till förmån för berättigade motstående
intressen, under förutsättning att ingreppet är proportionerligt och ändamålsenligt.
429 Denna prövning, även om den är annorlunda formulerad,
förefaller i hög grad påminna om helhetsbedömningen som enligt van
424
Jfr van Cleynenbreugel (2012) s. 89 f.
425
Se C-128/09 till C-131/09 samt C-134/09 och C-135/09 Boxus p. 52–53, där enligt
van Cleynenbreugel (2012) s. 86 ”the Court made clear that Member States’ discretion
[under national procedural autonomy] only exists in so far as [the principle of effective
judicial protection] is complied with” (kursivering i originalet). Jfr Arnull (2011) s. 68,
som noterar att principen om effektivt rättsskydd är hierarkiskt överordnad effektivitetsprincipen.
426
Se van Gerven (2000) s. 521 (som använder begreppet ”principle of legal protection”),
van Cleynenbreugel (2012) s. 91 och Prechal och Widdershoven (2011) s. 47.
427
Se härom Prechal och Widdershoven (2011) s. 47 ff., som intar en liknande ståndpunkt
och fortsätter till att utveckla vilka frågor som skulle täckas av principen om effektivt
rättsskydd. De pekar bl.a. på domstolens opartiskhet och oberoende, rätten till avgörande
inom skälig tid, offentlighet, rätt att överklaga, talerätt, rättshjälp och rätten till
försvar. Liknande resonemang se van Gerven (2000) s. 525. Jfr dock Mak (2014) s. 251,
som menar att art. 47 SGR har potential att utgöra grunden för en framtida harmonisering
av sanktionsrätten (”judge-made European law on remedies”), och Engström (2011)
s. 65, som menar att alla nationella processregler kan omfattas av principen om effektivt
rättsskydd. Det bör dock noteras att Engström inte gör klar åtskillnad mellan denna
princip och effektivitetsprincipen från Rewe.
428
A.m. se Engström (2011) s. 63. Detta hindrar förstås inte att EU-domstolen underlåter
att (explicit) utföra något av testen om det framstår som tydligt att endast den ena
principen kan ha åsidosatts i det enskilda fallet eller om en kränkning av den ena principen
redan fastställts (jfr Prechal och Widdershoven (2011) s. 46 i not 79).
429
C-317/08 till C-320/08 Alassini p. 63–65 och C-279/09 DEB p. 60. Se Mak (2014)
s. 245 f. och 253 samt Prechal och Widdershoven (2011) s. 42 f. Jfr även Engström
(2011) s. 63.
99