skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

Det bör vidare noteras att de båda principerna har skilda rättsliga
grunder. I Rewe och Comet stödde sig EU-domstolen på lojalitetsprincipen
i artikel 4(3) FEU, som reglerar relationen mellan unionen och medlemsstaterna.
418 Principen om effektivt rättsskydd grundades däremot
redan i de tidigaste rättsfallen på idén om enskildas grundläggande rättigheter,
med hänvisningar till såväl EKMR som till rättighetskataloger
på medlems statsnivå. 419 Numera hänvisar EU-domstolen regelmässigt
till artikel 47 SGR, som i sin tur härletts ur artikel 6 EKMR. 420 Medan
effektivitetsprincipen (och likvärdighets principen, till vilken jag återkommer
nedan) bottnar i medlemsstaternas förpliktelse att lojalt genom föra
unionsrätten förefaller principen om effektivt rättsskydd alltså vara en
rättighet som tillkommer den enskilde. 421 Hittills har den enskildes rätt
till rättsskydd dock ofta samman fallit med medlemsstaternas skyldighet
att tillhandahålla rättsliga mekanismer för att genomföra unionsrätten,
vilket gör distinktionen svårare att upprätthålla. 422
Vad gäller medlemsstaternas skyldigheter enligt principen om effektivt
rättsskydd har hävdats att denna skapar positiva förpliktelser, till skillnad
från effektivitetsprincipen som endast skapar negativa sådana. 423 I förhållande
till effektivitetsprincipen från Rewe skulle principen om effektivt
418
33/76 Rewe p. 5 och 45/76 Comet p. 12. Lojalitetsprincipen behandlas vidare i avsnitt
4.3.1 nedan.
419
222/84 Johnston p. 18 (jfr p. 17, där ett mer Rewe-liknande argument anförs men,
tydligen, anses otillräckligt) och 222/86 Heylens p. 14.
420
Se t.ex. C-93/12 Agrokonsulting-04 p. 59, C-386/10 P Chalkor p. 52 och C-69/10
Samba Diouf p. 48–49. Ovanligt utförliga hänvisningar till EKMR och Europadomstolens
praxis återfinns i C-279/09 DEB p. 45–52.
421
Prechal och Widdershoven (2011) s. 42. Se även Dougan (Evolution of EU Law
2011) s. 419.
422
Se Nebbia (2008) s. 288. Möjligheten av motstående intressen på EU-rättslig grund
ökar dock när EU-rättens tillämpningsområde breddas, jfr Prechal och Widdershoven
(2011) s. 43 i not 65. Se t.ex. fall som C-617/10 Åkerberg Fransson, där medlems statens
EU-rättsliga skyldighet att genomföra och sanktionera det sjätte momsdirektivet ställdes
mot den enskildes rätt att inte straffas eller lagföras två gånger enligt art. 51 SGR, och
C-472/11 Banif Plus Bank, där (processuella följder av) materiella konsumentskyddshänsyn
enligt direktivet om oskäliga konsument avtalsvillkor ställdes mot den processuella
principen audia tur et altera pars, som enligt EU-domstolen ingår i principen om effektivt
rättsskydd (art. 47 SGR). I den akademiska diskussionen har olika ståndpunkter gjort sig
gällande. Jfr å ena sidan Galetta (2010) s. 19 ff., som menar att den enskildes rättsskydd
i EU-domstolens praxis alltid är underordnat intresset av unionsrättens effektiva genomslag,
och å andra sidan Zetterquist (2008) s. 123 ff. som tvärtom menar att individuellt
rättsskydd är en av unionens grundbultar. Frågan berörs vidare i avsnitt 9.2.1 nedan.
423
van Cleynenbreugel (2012) s. 88 ff. samt Prechal och Widdershoven (2011) s. 40 f.
98