skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

4.2 EU-rättens minimikrav på nationell processrätt
4.2.1 Effektivitet
Effektivitet är ett mångfacetterat begrepp inom unionsrätten och att
tala om ”effektivi tets principen” i singular är därför inte oproblematiskt.
Effektivitetskrav uppträder i EU-domstolens processuella praxis i flera
olika skepnader, varav minst tre mer eller mindre fristående principer
kan urskiljas. 391 Dessa är för det första principen om unionsrättens fulla
verkan eller genomslag (ofta omnämnd med det franska uttrycket ”effet
utile” eller på engelska som EU-rättens ”full effectiveness”) som låg till
grund för exempelvis avgörandet i Simmenthal, för det andra den ovannämnda
effektivitetsprincip som etablerades i Rewe och Comet, och för
det tredje principen om effektivt rättsskydd, som etablerades i Johnston
och numera kodifierats i artikel 19 FEU och 47 SGR. 392 Här saknas både
utrymme och anledning att försöka etablera en mer djupgående förståelse
för EU-domstolens praxis kring effektivitets konceptet. I det följande
kommer jag ge en kort introduktion till samtliga tre, med tyngdpunkt på
effektivitetskraven från Rewe/Comet och Johnston. 393
391
Lenaerts m.fl. (2014) s. 110.
392
106/77 Simmenthal p. 20, 22 och 24 resp. 33/76 Rewe p. 5 och 45/76 Comet p. 16
resp. 222/84 Johnston p. 17–19 och 222/86 Heylens p. 14–15. Jfr van Gerven (2000)
s. 504, dock utan hänvisningar. Angående skiljelinjen mellan de två förstnämnda effektivitetsbegreppen
se Nordback (2005) s. 66 f., Prechal (1998) s. 684 och 687 ff., Haapaniemi
(2009) s. 99 ff. och Engström (2009) s. 80 ff., samt Dougan (Evolution of EU
Law 2011) s. 427 som omtalar Simmenthal-praxisen som ”some broader concept of effectiveness”,
som han menar vara ”not only quantitatively but qualitatively different from
the principle of effectiveness in its narrow Rewe/Comet sense.” Tydligast framgår uppdelningen
i två (delvis) skilda principer kanske i rättsfall som C-453/99 Courage mot Crehan
(se Nordback (a.st.) och Engström (a.st.) för fler exempel), där domstolen i separata
uttalanden refererar både till unionsrättens ”fulla verkan” (eng. ”the full effectiveness”, fr.
”la pleine efficacité”) och till ”effektivitetsprincipen” (eng. ”principle of effectiveness”, fr.
”principe d’effectivité”), se p. 26 resp. 29. I Johnston och Heylens slutligen hänvisar EUdomstolen
varken till Simmenthal eller (uttryckligen) till unionsrättens effektivitet, utan
istället till EKMR art. 6 och 13 och till ”författnings traditioner som är gemensamma
för medlemsstaterna.” Se vidare Dougan (Evolution of EU Law 2011) s. 431 ff., Reichel
(2006) s. 129 f. och Prechal (2005) s. 143 f. Jfr dock Drake (2000) och Andersson (1997),
som förefaller använda ”effective judicial protection” resp. ”rättsskyddsprincipen” i en
mer allmän betydelse, omfattande flera typer av unions rättsliga effektivitetskrav. Relationen
mellan Rewe- och Johnston-doktrinerna kommer att behandlas mer utförligt nedan.
393
Jag kommer fortsättningsvis – huvudsakligen i överensstämmelse med EU-domstolens
terminologi – att omtala dessa praxissviter som effektivitetsprincipen resp. (principen
om) effektivt rättsskydd. Effektivitets kravet från 106/77 Simmenthal kommer att benämnas
principen om unionsrättens fulla genomslag eller dess effet utile.
93