skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

Allmänt kan slutligen noteras att utvecklingen i här diskuterat avseende
i hög utsträckning förefaller vara relativt oreflekterad. Eftersom ökad
anpassningsbarhet var anbefallen redan i den departementspromemoria
som låg till grund för Rättegångs utredningens direktiv förefaller det som
om en mer flexibel ordning med tiden (och ganska snabbt) kommit att
betraktas som ett mål i sig, varför syftet med utvecklingen inte blivit föremål
för någon särskilt omfattande diskussion. 349 Detta förefaller betänkligt.
Valet mellan legalitets- och delegationsprinciperna är en fråga om
regleringsteknik, som rimligen är relevant endast i förhållande till sina
effekter. För att spetsa till exemplet: att ersätta ett ”ska” med ett ”får” är
i sig knappast positivt eller negativt, men kan däremot få följder som är
det ena eller det andra. Att, i likhet med Rättegångsutredningen men till
skillnad från de flesta andra förarbetens slagordsmässiga likställande av
flexibilitet med etablerade ledstjärnor som snabbhet, säkerhet och billighet,
betrakta flexibiliseringen som en metod för att uppnå något annat
hade framstått som mer välbetänkt. 350 Delar av detta ”något annat” – vad
som uppnås genom en i allt högre grad fakultativ processlagstiftning –
kommer att diskuteras i den fortsatta studien.
349
Jfr Lindblom (2000) s. 149, som menar att flexibiliteten ”driven till sin spets riskerar
[…] att på ett paradoxalt sätt transsubstantieras i en egen metaprincip”.
350
Se SOU 1982:26 s. 37 (med min kursivering): ”Syftet med översynen skall främst
vara att – med tillgodoseende av befogade rättssäkerhetskrav – göra förfarandet billigare
och snabbare. Som ett medel att uppnå syftet anvisas i direktiven en ökad flexibilitet.” Se
även a. SOU s. 55 samt SOU 1982:25 s. 93.
86