skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

att handläggningen i domstolarna skall kunna anpassas till behoven i de
enskilda fallen. Samtidigt får kraven på förutsebarhet och rättssäkerhet
inte sättas åt sidan.” 326
Den andra kategorin flexibilitetsargument, de som tar sikte på komplexitetsreducering,
är om möjligt ännu mer svårgripbara. 327 Småmålslagens
flexibilitet syftade till att minska graden av detaljstyrning i själva
lagen, för att göra reglerna mer lättbegripliga för den enskilde och minska
ombudsbehovet (vilket som ovan konstaterats i sin tur skulle minska
kostnaderna). 328 Att detta innebar en ökad delegering till domstolarna
framstår närmast som en bieffekt. Även i RU:s arbete var det i första hand
komplexiteten i lagstiftningen som föranledde en utveckling mot flexiblare
reglering. I propositionen konstateras att utvecklingen av processlagstiftning
utanför RB, såsom exempelvis småmålslagen, hade lett till
samordnings- och gränsdragningsproblem och dessutom ställt stora krav
på parterna i fråga om val av processform. 329 Den ökade flexibilitet i regleringen
som föreslogs syftade således i första hand till att skapa en mer
överskådlig och lättillgänglig regelmassa. 330 Färre och mindre detaljerade
bestämmelser ansågs vara mer lättbegripliga för parterna. 331 I någon mån
innebär detta en prioritering av begriplighet eller ”användarvänlighet”
framför förutsebarhet. 332
Som framhölls av 1987 års lagstiftare var dock denna ökade komplexitet
i lag regleringen en reaktion på samhällsförändringar som hade
326
Prop. 2004/05:131 s. 78. Väsentligen likalydande formulering återfinns i prop.
1986/87:89 s. 64. Parentetiskt kan noteras att hänvisningen till flexibilitet år 2005 har
avancerat till passagens inledning, medan den år 1987 återfanns i dess avslutning. Jfr
Bylander (2006) s. 369, som påpekar att dylik sammanblandning av åtminstone delvis
motstridiga mål får till effekt att fördunkla snarare än att klargöra reformens inriktning.
327
Att en av reformerna (prop. 1999/2000:26 s. 49) syftade till att åstadkomma ”en
enklare reglering avpassad efter nutida förhållanden” är talande.
328
Prop. 1973:87 s. 129 och 134. För en diskussion om regelmängdens inverkan på
regleringens kom plexi tet se Fitger (1987) s. 160 ff.
329
SOU 1982:25 s. 96 f. och prop. 1986/87:89 s. 63 f. Dessa argument utvecklades
vidare av Lindblom (1983) s. 747 ff.
330
Se SOU 1982:26 s. 63 och prop. 1986/87:89 s. 64. Jfr även Ekelöf (1990) s. 82, som
noterar klagomål på att ”vi fått så många nya och detaljerade lagar att det inte går att hålla
reda på dem”.
331
Fitger (1987) s. 162. Se även SOU 1982:26 s. 68.
332
Se SOU 1982:26 s. 81, där RU påtalar förutsebarhetsproblem som en konsekvens
av alltför långtgående flexibilitet. Jfr dock vad som ovan i och vid not 326 anmärkts om
lagstiftarens ovilja att, åtminstone uttryckligen, göra just sådana prioriteringar.
82