skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

3 En flexiblare rättegång
Tiderna förändras och vi med dem, men RB:s grundsatser är
i huvudsak oförändrade.
1999 års rättegångsutredning
Flex, flex och åter flex – finns det inte risk att publiken tröttnar
om man kör Flexnes fataliteter i alltför många repriser?
Per Henrik Lindblom
3.1 Vägen mot ökad flexibilitet
3.1.1 Legalitets- och delegationsprinciperna
Antalet fakultativa regler i rättegångsbalken har nästan fördubblats sedan
början av 1980-talet. 245 Utvecklingen kan ses som ett uttryck för trenden
under samma period, att ”mjuka upp” process regleringen genom införandet
av ”flexibla” lösningar som möjliggör anpassning av förfarandet
till det enskilda fallet. 246 Dessa lösningar har ofta tagit sig uttryck genom
245
Min genomgång av RB (se avsnitt 1.2.2 ovan). Av dagens ca 300 i dispositiva tvistemål
tillämpliga, fakultativa regler har drygt 160 funnits sedan balkens införande och endast
tio regler tillkom före 1980 (se dock nedan angående småmålslagen). Denna undersökning
utgår från nu gällande regler, och utesluter därför inte att fakultativa regler också kan
ha upphävts eller givits obligatorisk utformning under perioden. Antalet fakultativa regler
i 1942 års RB kan således ha varit större än de ca 160 regler som fortfarande är i kraft.
Mot bakgrund av vad som kommer att diskuteras i detta kapitel om RB:s utveckling finner
jag det emellertid osannolikt att så skulle vara fallet, åtminstone i någon beaktansvärd
utsträckning. Angående särskilt antalet regler bör noteras att jag med ”regel” här närmast
avser ”enskilda påbud”, vilket innebär att en paragraf ofta ansetts omfatta mer än en regel
och en regel undantagsvis kan komma till uttryck genom att flera paragrafer läses tillsammans.
Detta innebär också att antalet regler i RB inte så lätt kan fastställas, eftersom det
ofta kan diskuteras om ett visst stadgande ger uttryck för en eller flera regler. Därför har
jag valt att vara restriktiv med denna typ av kvantitativa upplysningar, och där de förekommer
bör de uppfattas mot bakgrund av ovanstående förbehåll.
246
Hänvisningar till ”omständigheterna i det enskilda målet” som styrande för valet
av handläggningsform är återkommande, se t.ex. prop. 1973:87 s. 53, 135, 144 och
70