skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor
kan tänkas innebära, förefaller det som om tolkningen av rekvisitet blirberoende av en mer normativ skönsmässig bedömning från domstolenssida snarare än en jämförelse av påstådda sakförhållanden. 228 Vid dennasistnämnda, konsekvensorienterade tolkning blir kumulationen en frågaom lämplighet och det kan ifrågasättas om inte rekvisitet bör betraktassom en fakultativitetsmarkör; käranden kan ju då inte med säkerhetpåräkna att kumulation kommer till stånd, även om grunden skullevara nära nog identisk i de båda målen. Detta torde innebära att sammabegrepp kan betraktas som en fakultativitetsmarkör i en regel, men somavseende sakförhållanden i en annan, om begreppet inte har givits enenhetlig tolkning. 229Det finns i RB slutligen enstaka exempel på regler som föreskriver att enprocesshandling ska (eller får, eller inte får) vidtas av ett annat processubjektän rätten, men där denna handling gjorts beroende av uppfyllandetav ett avvägningsrekvisit, som ska bedömas av rätten med ut övande avfritt skön. 230 Sådana regler uppfyller alltså inte de ovan utkristalliseraderekvisiten för fakultativitet eftersom de inte riktar sig direkt till rätten,men de förutsätter ändå en bedömning från rättens sida. Ur ett funktionelltperspektiv förefaller mig dessa regler dela sina mest väsentliga egenskapermed de fakultativa reglerna. Eftersom det är rätten som beslutarom avvägningsrekvisitet är det rättens skönsutövande snarare än parternasgottfinnande som ska ligga till grund för beslutet, och eftersom effekternaav denna typ av regler i realiteten inte är att överföra det avgörandebeslutet till parternas maktsfär, 231 tycks dessa regler besitta de grundläggandekaraktäristika som enligt Ekelöf är avgörande för att fakultativa228En sådan tolkning förespråkas av Ekelöf (1996) s. 167.229Resultatet av Ekelöfs och Bomans tolkning av just ”väsentligen samma grund” i föreningmed den här förslagna gränsdragningen mellan fakultativt och obligatoriskt tycksexempelvis bli att RB 13:3 st. 1 mom. 3 är obligatoriskt, medan RB 14:1–2 är fakultativa(Ekelöf (1996) s. 167 resp. 138). Jfr dock Fitger m.fl., RBK s. 14:8, som påpekar att”ingenting i motiven ger stöd för tanken att rekvisitet ’väsentligen samma grund’ skulletolkas olika vid kumulation och vid utvidgning av talan.”230Exempel på en sådan regel finns i RB 11:5, som stadgar att part och parts ställföreträdareär skyldig att infinna sig personligen om rätten anser att närvaron, beroende på typenav sammanträde, inte kan antas sakna betydelse, är nödvändig eller kan antas främja sammanträdetssyfte. Se även t.ex. 35:14 st. 2, 38:1 st. 1 och 42:13.231Jfr Ekelöf (1956) s. 152 f. samt vidare a.a. s. 275 ff. om de skilda effekterna av dispositivresp. fakultativ reglering.64
regler ska särskiljas från dispositiva. 232 Det torde inte heller skapa någonnämnvärd förvirring att hänföra dessa regler till de fakultativa, eftersomdet kritiska beslutsfattandet även här åligger rätten. 233 För att i någongrad fortfarande särskilja regeltypen från andra fakultativa regler kommerjag att omtala regler av detta slag som indirekt fakultativa regler.2.2.5 Regler med fler än en fakultativitetsmarkörSlutligen några ord om klassificeringen av regler som innehåller fler änen fakultativitetsmarkör. Så länge det rör sig om flera avvägningsrekvisit,som alltså signalerar tolkningsfakultativitet, bjuder detta inga svårigheter,särskilt som dessa rekvisit då ofta är alternativa och således inte tillämpassamtidigt. 234 Frågan är dock hur regler som innehåller både en äkta fakultativitetsmarköroch ett avvägningsrekvisit – alltså regler av typen ”om(vagt x) föreligger, så får y inträda” – bör uppfattas. 235Ur ett logiskt perspektiv kan det konstateras att avvägningsrekvisitetkommer före den äkta fakultativitetsmarkören, eftersom rättsfakta kommerföre rättsföljden i ett deduktivt tankesätt. Domstolen måste förstavgöra om det är lämpligt att utföra det fakultativt föreskrivna agerandet,innan den ens är behörig att genomföra det. 236 Så betraktat tycks det slutliga,avgörande skönsmässiga beslutsfattandet ligga i den äkta fakultativiteten,medan avvägningsrekvisitet istället fungerar som en begränsandefaktor. Med ett sådant synsätt verkar det rimligt att betrakta dessa reglersom äkta fakultativa. Som noterats i avsnitt 2.1.1 ovan är det just skönsmässigtbeslutsutrymme med avgörande verkan för rättsföljdens inträdandesom är avgörande för regelns fakultativitet.232Reglerna kunde också genom en smärre omformulering ges mer traditionellt fakultativutformning. Jfr Larsson (1980) s. 582 och 583 i not 30.233A.m. se Larsson (1975) s. 68 f., som i sak tycks dela min uppfattning, men som varnarför begrepps mässig förvirring. Häremot kan anföras att risken för förvirring torde varaavhängig framställningens räckvidd och syfte; Larssons alster omfattar såväl tvingandeoch dispositiva som obligatoriska och fakultativa regler, medan mitt helt inriktar sig påden sistnämnda kategorin.234Se t.ex. RB 40:8 p. 1 och 42:6 st. 4 p. 1. Några regler med dubbla, äkta fakultativitetsmarkörerkänner jag inte till; en sådan konstruktion är också svår att föreställa sig.235Craig (2012) s. 412 f. behandlar dessa regler under en egen rubrik och beskriver dempragmatiskt som ”Jurisdictional Discretion Plus Classical Discretion”.236Jfr Craig (2012) s. 412, som noterar att regler av denna typ ”set out broadly framedconditions that had to be established before the power could be exercised, but then providedthat [the subject, i.e. the court] might authorize certain action but did not make thismandatory.” Kursivering i originalet.65
- Page 14 and 15: RF Regeringsformen (1974:152)RH Rä
- Page 16 and 17: för i avsevärt högre utsträckni
- Page 18 and 19: De spörsmål som avhandlingen beha
- Page 20 and 21: För det tredje, hur påverkar öka
- Page 22 and 23: tone delvis utanför detsamma och o
- Page 24 and 25: emellertid alltid kringskuren; abso
- Page 26 and 27: fattning. 38 Rätten uppfattas inte
- Page 28 and 29: baserade på exempelvis lagstiftare
- Page 30 and 31: sad. 57 Detsamma gäller frågan om
- Page 32 and 33: överordnad de övriga och att samt
- Page 34 and 35: kan därför antas att denna versio
- Page 36 and 37: och utmynnar i ett förslag till en
- Page 38 and 39: för det handlingsutrymme som den f
- Page 40 and 41: stämmande med dagens begreppsanvä
- Page 42 and 43: sagt alla fakultativa regler. 115 D
- Page 44 and 45: den fara som är förknippad med at
- Page 46 and 47: ten är stark innebär istället at
- Page 48 and 49: som konkreta rättsfakta fastställ
- Page 50 and 51: att de rättsliga förutsättningar
- Page 52 and 53: lingsfrihet på domstolen. 165 Vale
- Page 54 and 55: erbjudas möjlighet att själv ombe
- Page 56 and 57: lagtexten, och regler som förefall
- Page 58 and 59: Oavsett syftet bakom dessa reglers
- Page 60 and 61: cessrättsliga regler och därigeno
- Page 62 and 63: sättning för rättsföljden (att
- Page 66 and 67: Mot detta resonemang kan dock anfö
- Page 68 and 69: delse. Fakultativa regler förstås
- Page 70 and 71: 3 En flexiblare rättegångTiderna
- Page 72 and 73: rimligen inte endast att dessa frå
- Page 74 and 75: minskningar genom förenklingar av
- Page 76 and 77: domstolens och parternas inflytande
- Page 78 and 79: genheter att utöva inflytande öve
- Page 80 and 81: samt såvitt möjligt snabbare och
- Page 82 and 83: att handläggningen i domstolarna s
- Page 84 and 85: som medför att det ”inte [är] m
- Page 86 and 87: Allmänt kan slutligen noteras att
- Page 88 and 89: mer heltäckande process lagstiftni
- Page 90 and 91: Vidare begränsas medlemsstaternas
- Page 92 and 93: av undantags bestämmelser i fördr
- Page 94 and 95: Effektivitetsprincipen innebär enl
- Page 96 and 97: del/Peterbroeck vara i klar minorit
- Page 98 and 99: Det bör vidare noteras att de båd
- Page 100 and 101: Schijndel ingår i en prövning mot
- Page 102 and 103: Schijndel och Peterbroeck. 441 Liks
- Page 104 and 105: nyttjade potential” 456 håller p
- Page 106 and 107: inte domstolens kognitiva skönsut
- Page 108 and 109: tera och bistå varandra när de fu
- Page 110 and 111: den, ur unionens synvinkel, mest ef
- Page 112 and 113: är kapabla att utgöra referenspun
regler ska särskiljas från dispositiva. 232 Det torde inte heller skapa någon
nämnvärd förvirring att hänföra dessa regler till de fakultativa, eftersom
det kritiska beslutsfattandet även här åligger rätten. 233 För att i någon
grad fortfarande särskilja regeltypen från andra fakultativa regler kommer
jag att omtala regler av detta slag som indirekt fakultativa regler.
2.2.5 Regler med fler än en fakultativitetsmarkör
Slutligen några ord om klassificeringen av regler som innehåller fler än
en fakultativitetsmarkör. Så länge det rör sig om flera avvägningsrekvisit,
som alltså signalerar tolkningsfakultativitet, bjuder detta inga svårigheter,
särskilt som dessa rekvisit då ofta är alternativa och således inte tillämpas
samtidigt. 234 Frågan är dock hur regler som innehåller både en äkta fakultativitetsmarkör
och ett avvägningsrekvisit – alltså regler av typen ”om
(vagt x) föreligger, så får y inträda” – bör uppfattas. 235
Ur ett logiskt perspektiv kan det konstateras att avvägningsrekvisitet
kommer före den äkta fakultativitetsmarkören, eftersom rättsfakta kommer
före rättsföljden i ett deduktivt tankesätt. Domstolen måste först
avgöra om det är lämpligt att utföra det fakultativt föreskrivna agerandet,
innan den ens är behörig att genomföra det. 236 Så betraktat tycks det slutliga,
avgörande skönsmässiga beslutsfattandet ligga i den äkta fakultativiteten,
medan avvägningsrekvisitet istället fungerar som en begränsande
faktor. Med ett sådant synsätt verkar det rimligt att betrakta dessa regler
som äkta fakultativa. Som noterats i avsnitt 2.1.1 ovan är det just skönsmässigt
beslutsutrymme med avgörande verkan för rättsföljdens inträdande
som är avgörande för regelns fakultativitet.
232
Reglerna kunde också genom en smärre omformulering ges mer traditionellt fakultativ
utformning. Jfr Larsson (1980) s. 582 och 583 i not 30.
233
A.m. se Larsson (1975) s. 68 f., som i sak tycks dela min uppfattning, men som varnar
för begrepps mässig förvirring. Häremot kan anföras att risken för förvirring torde vara
avhängig framställningens räckvidd och syfte; Larssons alster omfattar såväl tvingande
och dispositiva som obligatoriska och fakultativa regler, medan mitt helt inriktar sig på
den sistnämnda kategorin.
234
Se t.ex. RB 40:8 p. 1 och 42:6 st. 4 p. 1. Några regler med dubbla, äkta fakultativitetsmarkörer
känner jag inte till; en sådan konstruktion är också svår att föreställa sig.
235
Craig (2012) s. 412 f. behandlar dessa regler under en egen rubrik och beskriver dem
pragmatiskt som ”Jurisdictional Discretion Plus Classical Discretion”.
236
Jfr Craig (2012) s. 412, som noterar att regler av denna typ ”set out broadly framed
conditions that had to be established before the power could be exercised, but then provided
that [the subject, i.e. the court] might authorize certain action but did not make this
mandatory.” Kursivering i originalet.
65
Change language