skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

cessrättsliga regler och därigenom erhålla viss överblick över (en del av)
regelsystemet”, och förespråkar därför att de regler som här betecknas
tolkningsfakultativa istället bör hänföras till de obligatoriska. 206
Även Ekelöf konstaterar att ”den frihet i bedömningen, som rätten
erhåller genom ett fakultativt stadgande, icke upphör genom att detta
göres obligatoriskt, såvida däri samtidigt inskjutes en klausul, som
appellerar till rättens fria skön”, 207 vilket tyder på att ett byte av
verb innebär att en regel blir obligatorisk och att denna klassificering,
till skillnad från regelns innebörd, inte förändras av införandet av ett
vagt rekvisit. Detta uttalande förefaller dock vara ett uttryck för en då
förhärskande uppfattning eller terminologi, snarare än för Ekelöfs egen
mening. 208 I det efterföljande resonemanget fäster Ekelöf istället vikt vid
att valet mellan påbjudande och tillåtande verb i dessa sammanhang saknar
betydelse för regelns innebörd och stannar för att regler av denna typ
bör betecknas som fakultativa. 209
Utslagsgivande för kategoriseringen av denna typ av regler blir alltså
om fakultativitet bör förstås som regler konstruerade med tillåtande
modala hjälpverb, eller som regler som överför handlingsutrymme på
domstolen. Som konstaterats i avsnitt 2.1.1 ovan anser jag att regelns
faktiska innebörd, oavsett hur den kommuniceras, bör vara utslagsgivande,
och att även dessa regler alltså bör betraktas som fakultativa. Det
är helt enkelt, enligt min uppfattning, inte meningsfullt att tala om en
skyldighet, som inträder först när den förpliktigade själv anser att det är
lämpligt. 210 Detta hindrar förstås inte att dessa regler, med Lindell, kan
tolkas som målsättningar och presumtioner för visst handlande från rättens
sida. 211 En sådan anvisning om hur regeln bör tillämpas medför att
206
Larsson (1975) s. 67 i not 5.
207
Ekelöf (1956) s. 148. Kursiverat här. Spärrning i originalet.
208
Jfr Ekelöf (1956) s. 147, där Ekelöf talar om en ”jämförelse mellan en fakultativ regel
och en […] generalklausul” (spärrning i originalet). Ekelöfs generalklausuler motsvaras
ungefär av vad som här kallas för tolkningsfakultativa regler, och talet om en jämförelse
mellan dessa och ”fakultativa regler” kan förstås ge intrycket av att Ekelöf betraktar generalklausulerna
som något annat än fakultativa. Uttalandet bör dock förstås mot bakgrund
av det följande resonemanget och slutsatsen på s. 149 f., som visar på motsatsen.
209
Ekelöf (1956) s. 148 ff. och Ekelöf och Edelstam (2002) s. 92 (avseende RB 17:13).
210
Jfr Larssons ovan i not 130 citerade uttalande.
211
Utvecklingen av RB 42:17 är belysande. Genom 1987 års reform ersattes ”bör” med
”skall” och avsikten förefaller ha varit att stärka rättens skyldighet att verka för förlikning,
se prop. 1986/87:89 s. 111 ff. Sin nuvarande lydelse fick regeln år 2011, då lämplighetsrekvisitet
fick negativ utformning. Numera ”ska” alltså rätten verka för förlikning, om
60