skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

stämmande med dagens begreppsanvändning, 102 och åtminstone fram
till 1950-talet användes begreppen ”fakultativ” och ”dispositiv” i stor
utsträckning synonymt. 103 En mer genomtänkt åtskillnad mellan begreppen
tycks ha uppkommit först med den unge Ekelöf, som menade att
distinktionen, trots betydande likheter mellan de båda kategorierna, är av
”fundamental betydelse för den processrättsliga systematiken” och dessutom
har ett pedagogiskt värde. 104 Numera torde den ekelöfska ståndpunkten
vara förhärskande. 105 Med ”fakultativa regler” avses således endast
sådana regler som allokerar den avgörande beslutsmakten till domstolen
(eller en del av den; se t.ex. RB 5:9 st. 1 om rättens ordförandes behörighet
att meddela ordningsföreskrifter med mera vid förhandling).
För att en regel ska uppfattas som fakultativ krävs också att rättens
inflytande är avgörande för hur processen gestaltar sig. Liksom ett stadgande
som endast kräver att parts uppfattning ska inhämtas, utan att
denna blir bindande för rätten, inte är att betrakta som dispositivt, är ett
stadgande enligt vilket rättens beslut inte får bindande verkan inte att
betrakta som fakultativt. 106 Detta får effekt för gränsdragningen mellan
fakultativitet och dispositivitet. Till skillnad från distinktionen fakultativ/obligatorisk,
som i princip är ömsesidigt uteslutande, kan en regel
samtidigt vara fakultativ och dispositiv. 107 En sådan regel överför avgörande
inflytande på både rätten och parterna (eller en av dem). Ett exempel
utgörs av RB 42:20 st. 2 p. 1: ”Huvud förhand lingen får med parternas
samtycke hållas i förenklad form.” I detta fall är det tydligen rätten som
ska fatta det avgörande beslutet, och den är inte tvingad att hålla huvudförhandling
i förenklad form även om båda parterna skulle begära detta.
102
Så använder t.ex. Gärde m.fl. (1949) s. 83 ordet ”fakultativ” om sådana forumregler
som ger käranden rätt att välja mellan flera domstolar (jfr Ekelöf (1996) s. 22 f.),
medan Kallenberg (1923) s. 73 använder ordet ”dispositiv” även om sådana regler som
här benämns fakultativa.
103
Ekelöf (1956) s. 156.
104
Ekelöf (1956) s. 155.
105
Se Lindblom (1994) s. 346 och dens. (2001) s. 55. I senaste upplagan av Rättegång
I (Ekelöf och Edelstam (2002) s. 56) hävdas fortfarande att termerna ”dispositivt” och
”fakultativt” används synonymt; detta stycke är dock en kvarleva sedan den första upplagan
(jfr Ekelöf (1957) s. 32) och torde numera kunna betraktas som överspelat. Det finns
dock undantag även i mer sentida texter; se t.ex. RH 2004:64, där hovrätten beskriver
den dispositiva forumregeln i RB 10:4 som fakultativ.
106
Ekelöf (1956) s. 270.
107
Se Ekelöf (1956) s. 271.
40