skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

mål finns ingen strid för genomslag, ingenstans för den förmodat protektionistiska,
nationella domaren att ta sin tillflykt, inget behov för unionsrätten
av att hävda sitt företräde. 1057 I takt med att EU:s kompetens och
framför allt mängden sekundärrätt ökar lär dessa typer av situationer, där
båda parterna stöder sig på unionsrättsliga regler eller rättigheter, bli vanligare.
Samtidigt kommer allt fler rättsområden att omfattas av unionens
regelverk, och de nationella domstolarna bli mer vana vid att tillämpa
det. Unionsrättens självhävdelsebehov kan därmed förväntas minska. 1058
Även om många mål fortfarande aktualiserar intressekonflikter mellan
värden som skyddas i nationell rätt respektive unionsrätt kan mål
som Donau Chemie och, i lägre utsträckning, Kühne & Heitz, tjäna som
förebilder; 1059 det kan också påminnas om att EU-domstolen redan i
Rewe, i de franska och engelska versionerna, talade om att enskildas rättsskydd
anförtroddes de nationella domstolarna. 1060 En mer förtroendefull
inställning av den typ som kan skönjas i de fall där båda parter stöder sig
på EU-rätt, där EU-domstolen har tillåtit eller rentav påbjudit de nationella
domstolarna att göra en intresseavvägning med beaktande av båda
parters legitima intressen, möjliggör en mer nyanserad rättstillämpning.
Inom ramen för en sådan skulle EU-domstolens effektivitetsorienterade
1057
Jfr Nordback (2005) s. 107 (i polemik med Schermers uttalanden ovan). Betydelsen
av bristande tillit till nationella domstolar berörs av Komarek (2007) s. 474 och Bobek
(2010) s. 312. EU-domstolens inställning påminner här om den ovisshetsaversion som i
en svensk kontext befunnits ligga bakom den ekelöf-lindblomska skepsisen mot skönsutövning
(jfr avsnitt 7.2.2 ovan).
1058
Stöd för denna tes på processrättens område kan möjligen återfinnas i den vågmetafor
som vissa kommentatorer använder för att beskriva EU-domstolens praxis, enligt
vilken 1990-talets första hälft markerar övergången från en aktivistisk eller interventionistisk
till en gentemot medlemsstaterna mer försiktig eller förtroendefull hållning från
domstolens sida (se bl.a. Tridimas (2000) s. 35 f., Craig och de Búrca (2011) s. 232 ff.
samt Arnull (2011) s. 53); denna vändning skulle i så fall kunna tas till intäkt för att domstolen
vid denna tidpunkt uppfattade unionsrätten som tillräckligt erkänd för att våga
överlåta större ansvar för dess genomslag till de nationella domstolarna (jfr Schermers
(1992) s. 135 f., som redan år 1992 menade att utvecklingen nått denna punkt).
1059
Liknande ståndpunkt företräds av Paunio (2010), som menar att ”judicial dialogue
between the ECJ and national courts should emphasise argumentation based on underlying
values of the legal order in order to reach a relationship primarily based on mutual
understanding, not conflict and power” (cit. från s. 21). Se även von Bogdandy och Schill
(2011) s. 1440 ff., som diskuterar möjligheten av en liknande, pluralistisk förståelse av
unionens konstitutionella rätt.
1060
33/76 Rewe p. 5 (kursiverat här): ”[I]t is the national courts which are entrusted with
ensuring [fr. ”est confie le soin d’assurer”] the legal protection which citizens derive …”
Se även 45/76 Comet p. 11. I den svenska versionen uttalas endast att enskildas rättsskydd
är ”de nationella domstolarnas uppgift”.
250