skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

9.2 Avslutande kommentar
9.2.1 Mot en stelare civilprocessrätt eller en mognare
unionsrätt?
Som konstaterats förefaller EU-domstolens praxis i fråga om fakultativa
regler i stora delar dikteras av den enskildes materiella rättsskydd i
unionsrättsliga frågor och medlemsstaternas plikt att lojalt uppfylla sina
unionsrättsliga förpliktelser. Omsorgen om detta rättsskydd kan i sig
motivera att frågan om rättsskydd lyfts från nationell till unions nivå. 1050
En EU-rättsligt dikterad övergång från fakultativ till obligatorisk reglering
innebär emellertid inte endast en reallokering och recentralisering
av kontrollen över processen i enlighet med vad som beskrivits ovan,
utan också ett materiellt processrättsligt beslut om utformningen av varje
enskild rättegång, som får normerande verkan för framtiden. I exempelvis
van Schijndel innebar detta beslut att nationella domstolar i samtliga
EU-rättsliga fall ska komplettera parternas åberopanden med tillämpliga
rättsliga grunder på eget initiativ.
Om en sådan regel hade instiftats direkt på lagstiftarnivå hade regelns
antagande rimligen föregåtts av en diskussion om en sådan regels effekt
för processen, med hänsyn till partsperspektivet – och då inte endast ena
partens perspektiv – och samhälleliga intressen som processens kostnadseffektivitet.
Denna intresseavvägning tycks ha fallit bort i EU-domstolens
hantering av frågan. Det kan dock med fog ifrågasättas om unionsrättens
genomslag väger tyngre än alla de motstående intressen som kan vara
för handen i varje processuell situation; 1051 som generaladvokat Jacobs
påpekade i just van Schijndel kommer en sådan absolut företrädesprincip
inte endast i konflikt med de unionsrättsliga principerna om subsidiaritet
och proportionalitet utan också att ”otillbörligen kullkasta de fastställda
principer som ligger till grund för medlemsstaternas rättssystem”. 1052
1050
Se Storskrubb (2011) s. 301.
1051
Jfr Hoskins (1996) s. 374: ”The idea that all litigation should end in a result which
is “correct” as a matter of Community law is unacceptable in practice. In reality, it is just
another way of saying that all national procedural rules should be set aside whenever an
applicant wishes to rely on a directly effective Community law right.” Liknande se Biondi
(Rule of Reason 2005) s. 140. Jfr mer allmänt Schwarze (2013) s. 275, som kritiserar EUdomstolen
för att tvinga medlemsstaterna att “adhere to the general rules of EU law […]
even in fields which are not subject to the competences of the Union.”
1052
Förslag till avgörande i C-430/93 och C-431/93 van Schijndel p. 27. Jfr även ibid.
p. 45. EU-domstolen har inte sällan, även i andra frågor, kritiserats just för att oreflekterat
247