skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

och kanske också beslutets innehåll – och i vart fall det sätt på vilket
beslutet motiveras och kommuniceras – förändras, så är det troligt att
överförandet av behörigheter från svenska till europeiska organ likaledes
innebär en förändring i sig. Ett exempel härpå är införlivandet av unionsrättens
rättighetsbaserade tankesätt, som i flera avseenden är främmande
för den svenska processrätten med sin starka tradition i Ekelöf och den
skandinaviska realismen. På så vis påverkar europeiseringen arten av den
juridifiering som redan konstaterats.
Europeiseringen påverkar även de andra konstaterade effekterna. Den
motverkar den decentraliserande effekten genom att recentralisera kontrollen
över förfarandets utformning till ett centralt organ med auktoritet
över de svenska domstolarna; decentraliseringen övergår således, om man
tar hänsyn till den gradvisa harmonisering som EU-domstolens praxis
ger upphov till, i en ren överflyttning av normgivningen från riksdagen
till EU-domstolen. Eftersom EU-domstolens praxis också medför att de
nationella domstolarnas handlingsområde krymper eller helt försvinner
innebär detta också att risken för interprocessuell fragmentisering minskar.
Däremot minskar den inte den intraprocessuella fragmenteringen,
utan europeiseringen kan snarast verka förstärkande på denna genom att
dels befästa och institutionalisera vissa av de inkonsekvenser som diskuterats
tidigare, dels introducera nya normer i enskilda processuella frågor
utan insikt i hur dessa påverkar processen som helhet. Denna risk blir
särskilt tydlig om man betänker att EU-domstolens slutsatser, vilka som
konstaterats stundom förefaller bygga på något ensidiga överväganden,
ofta måste överföras från den processordning som gav upphov till dem
till den svenska.
Sammanfattningsvis ger studien stöd för slutsatsen att den utveckling
mot en i allt högre utsträckning fakultativ processlagstiftning som har
pågått i Sverige sedan 1980-talet leder till att kontrollen över processen
förs ut ur den politiska kontrollsfären och in i den juridiska, där den dels
fördelas ut på landets domstolar, dels överförs från nationell till överstatlig
nivå. Detta får i sin tur till följd att förutsättningarna för att fatta
beslut i processuella frågor baserat på en helhetsförståelse av förfarandets
uppbyggnad försvåras, och att EU-rättsliga överväganden får större möjlighet
att slå igenom såväl materiellt som processuellt.
246