skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

överinstansernas roll, 1003 öka parternas inflytande i undanröjandefrågan
samt minska antalet på grund av rättegångsfel undanröjda underrättsdomar.
1004 En liknande förskjutning kan också noteras i beskrivningen av
hovrätternas funktion vad gäller kontrollen av tingsrättsförfarandet; där
Processlagberedningen talar om ”hovrättens allmänna skyldighet att sörja
för att målet blir på lämpligt sätt handlagt”, menar EMR-lagstiftaren att
hovrätten ska övervaka tingsrättsprocessens lagenlighet och ”ingripa mot
allvarliga rättegångsfel”. 1005 Även HD:s i jämförelse med hovrätterna mer
aktiva roll förefaller stå väl i överensstämmelse med lagstiftarens intentioner.
1006
En utveckling mot ökad underrättsautonomi ligger vidare i linje med,
och kan därmed förstärkas av, unionsrätten. Detta är särskilt tydligt i
EU-domstolens praxis avseende den fakultativa regeln om förhandsavgörande
i underrätt (art. 267(2) FEUF), enligt vilken en nationell underrätts
beslut att begära förhandsavgörande i praktiken inte kan underställas
överprövning i högre rätt. 1007 Eftersom denna regel har äkta fakultativ
utformning överensstämmer EU-domstolens hållning i denna del relativt
väl med det mönster som enligt det nyss föregående har utkristalliserats
i svensk överrättspraxis. EU-domstolen har emellertid även i andra sammanhang
underkänt nationella processregler som ger uttryck för lägre
domstolars bundenhet vid högre instansers avgöranden i samma rättegång.
1008 Till detta kommer att underrätter enligt fördraget dels är behöriga
att själva förfoga över frågan om förhandsavgörande, dels också är
behöriga att självständigt avgöra svåra unionsrättsliga rättsfrågor, medan
domstolssystemets sista instans är tvingad att underordna sig EU-dom-
1003
Se bl.a. prop. 1988/89:95 s. 32, Ds 2001:36 s. 68 och prop. 2004/05:131 s. 171 ff.
1004
Se SOU 1987:46 s. 154 f., prop. 1988/89:95 s. 51 ff. samt NJA 1991 s. 783, ref.
s. 788.
1005
SOU 1938:44 s. 527 resp. prop. 2004/05:131 s. 171. I båda fallen kursiverat här.
1006
Se prop. 1988/89:95 s. 56 samt Welamson och Munck (2011) s. 122.
1007
C-210/06 Cartesio p. 93–98, se vidare Bobek (2010) s. 307 ff. samt Broberg och
Fenger (2011) s. 276 ff. Mer precist föreskrev EU-domstolen i Cartesio den något
märkliga ordningen att underrätts beslut att begära förhandsavgörande visserligen kan
överklagas om nationell rätt erbjuder sådan möjlighet, men att överrättens avgörande,
åtminstone om det innebär en ändring av underrättens beslut, inte får bindande verkan
gentemot underrätten (se särskilt Cartesio p. 93 och 96). Vad detta innebär för svenskt
vidkommande har jag diskuterat i Wallerman (2013) s. 313.
1008
Se C-173/09 Elchinov p. 32, C-396/09 Interedil p. 39 och C-416/10 Križan m.fl.
p. 73. Effekten av dessa avgöranden kan dock mildras genom att överinstanserna själva
försäkrar sig om att begära förhandsavgörande så snart anledning därtill förekommer.
227