skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor
för ståndpunkten att även tillämpningen av äkta fakultativa regler kanöverprövas i kognitivt hänseende.Ytterligare tre avgöranden, där högre rätt underkänt underrättensskönsmässiga beslut trots att detta förefaller ha varit lagligt i strukturellmening, ska behandlas här. 974 NJA 1966 s. 205, som åberopas avWelamson till stöd för uppfattningen att tillämpningen av fakultativaregler i kognitivt hänseende kan utgöra rättegångsfel, 975 avsåg en hovrättsunderlåtenhet att meddela hänvisning enligt RB 10:20 st. 1. Omständigheternai målet var att samma bodelning hade klandrats i två skildaunderrätter, Göteborgs rådhusrätt och en norrländsk häradsrätt. Denförra hade avvisat talan, medan den senare hade upptagit den till prövning;båda besluten hade sedermera överklagats till hovrätt, vilka i bådafallen fastställde underrätternas beslut i forumfrågan.Hovrätten för Västra Sverige, som alltså hade avvisat talan utan attmeddela begärd hänvisning och vars beslut det var som blev föremål fördomvilloklagan, motiverade i ett yttrande till HD sitt beslut med attfrågan om underrättens behörighet samtidigt hade varit uppe till prövningi Hovrätten för Övre Norrland, varför den begärda hänvisningen tillhäradsrätten hade kunnat orsaka komplikationer, särskilt för det fall densistnämnda hovrätten samtidigt hade hänvisat den där anhängiga talantill rådhusrätten i Göteborg. Den västsvenska hovrätten angav särskiltatt den fattat beslutet mot bakgrund av att den uppfattade RB 10:20som fakultativ. HD underkände emellertid hovrättens tillämpning ochundanröjde beslutet. Som konstaterats ovan anför Welamson detta avgörandetill stöd för att högre rätt äger överpröva lägre rätts skönsmässigtfattade beslut även om beslutet är lagligt i strukturell mening.Högsta domstolen anförde att hovrätten ”inte ägt” underlåta att meddelahänvisning, eftersom sådana omständigheter som hade tillåtit dylikunderlåtenhet inte hade förelegat i målet. 976 Det senare antyder visserligenatt det kan tänkas uppkomma omständigheter under vilka hän-974NJA 1966 s. 205, NJA 1998 s. 829 och NJA 1986 s. 268. Jfr även NJA 1961 s. 157,där omprövning av underrättens beslut strängt taget inte aktualiseras eftersom HD:smajoritet såvitt jag förstår undanröjer hovrättens beslut i aktuell del på grund av ett formfeloch därefter, istället för att återförvisa målet, själv beslutar enligt den fakultativa regelnifråga (RB 18:7). Minoritetens votum tycks dock utgöra en överprövning av hovrättensbeslut.975Welamson och Munck (2011) s. 115; jfr not 943 ovan.976Detta är HD:s hela motivering, varför fallet som ledning för rättstillämpningenbetraktat lämnar en del i övrigt att önska (jfr Ekelöf och Edelstam (2008) s. 148).220
visning får underlåtas, vilket skulle innebära att HD ersatt hovrättensskönsmässiga bedömning med sin egen. Detta vore en överprövningpåminnande om den som tidigare iakttagits avseende avvägningsrekvisit,i vilket fall Welamsons slutsats framstår som välmotiverad.Formuleringen att hovrätten inte ägt agera som den gjorde antyderemellertid att det inte endast rör sig om en annan skönsmässig bedömningfrån överrättens sida, utan att underrätten gått utöver sin behörighetoch alltså handlat i strid med den fakultativa regeln. I linje meddenna tolkning kan också nämnas att HD i ett senare mål, i anledningav ett överklagande av en hovrätts beslut att meddela hänvisning enligt10:20, konstaterade att ”[o]mständigheterna får anses ha varit sådana attHovR:n, sedan den funnit att Stockholms TR inte var behörig att prövatvisten, inte haft rätt att underlåta hänvisa målet till Falu TR”. 977 Eftersomomständigheterna i detta senare mål saknade varje likhet med demi NJA 1966 s. 205 förstärker uttalandet intrycket av att HD:s överprövningi dessa fall inte relaterar till skönsutövningen in casu utan till regelnsstruktur.Det kan rentav ifrågasättas om regeln i RB 10:20 st. 1 alls är att betraktasom fakultativ. Till sin utformning har den förvisso sådan karaktär. 978Såväl Welamson som Lindell anför dock – trots att de explicit berörregelns fakultativa språkdräkt – att den i själva verket är att betraktasom obligatorisk; 979 även i flera kommentarer omtalas stadgandet somen skyldighet för domstolen. 980 RB 10:20 st. 1 framstår således som enfalskt fakultativ regel. Försiktighet bör därför iakttas i att tillmäta praxisom denna regel betydelse för frågor om överprövning av äkta fakultativaregler.Det kan visserligen inte uteslutas att regeln var äkta fakultativ fram tillavgörandet i NJA 1966 s. 205, och ändrade karaktär till följd av HD:s977NJA 1999 s. 258.978Fakultativitetsmarkören består i hjälpverbet ”får”; i regelns ursprungliga och 1966fortfarande gällande lydelse användes istället ”äge”. Som konstaterats i avsnitt 2.2.2 (vidnot 164) ovan är dessa markörer att betrakta som mot varandra utbyt bara.979Lindell (2012) s. 195 och Welamson (1969) s. 922. Den senare begränsar dock sittuttalande till fall där behörighetsfrågan låter sig utredas tillfredsställande.980Gärde m.fl. (1949) s. 100 och Thornefors, Karnov lagkommentar RB(267). Fitgerm.fl., RBK s. 10:49 anför samma uppfattning som Welamson (not 979 ovan), men anserdock inte att denna begränsning berövar regeln dess fakultativa karaktär.221
- Page 170 and 171: förvisningsregeln i RB 50:28, enli
- Page 172 and 173: förhindras genom flitigt utnyttjan
- Page 174 and 175: första frågan från van Schijndel
- Page 176 and 177: del 764 med de modifikationer som s
- Page 178 and 179: materiella civilrätten. 770 Distin
- Page 180 and 181: flera av de äldre författarna, vi
- Page 182 and 183: tinktion som redan konstaterats avs
- Page 184 and 185: Dessutom ger metoden ibland tvetydi
- Page 186 and 187: För egen del vill jag, baserat på
- Page 188 and 189: det prekluderat, hellre bevilja res
- Page 190 and 191: lojalt ska tillämpa denna praxis,
- Page 192 and 193: 7 Fritt skönHow can behaviour be r
- Page 194 and 195: Om skönsutövning betraktas som et
- Page 196 and 197: målet, utan att identifiera de osk
- Page 198 and 199: 7.2.2 Teleologisk skönsutövning o
- Page 200 and 201: sig att de typfall i vilka rättsf
- Page 202 and 203: i domstol. 895 Den centrala skillna
- Page 204 and 205: alternativ. Att utöva skön skulle
- Page 206 and 207: därför rimligt att förvänta sig
- Page 208 and 209: let. Detta förutsätter ett förtr
- Page 210 and 211: 8 Skön, delegation och kontrollen
- Page 212 and 213: Det råder emellertid delade mening
- Page 214 and 215: I båda fallen sker överprövninge
- Page 216 and 217: Detta innebär att en strukturellt
- Page 218 and 219: att anse som tillåtet. Någon bed
- Page 222 and 223: avgörande. 981 Detta är emellerti
- Page 224 and 225: omständigheter i det enskilda fall
- Page 226 and 227: vilka lämnar stort utrymme för de
- Page 228 and 229: stolen. 1009 Den sammantagna effekt
- Page 230 and 231: tillspetsat kan man säga att den h
- Page 232 and 233: till en högre abstraktionsnivå, m
- Page 234 and 235: tensfördelningen mellan den enskil
- Page 236 and 237: kommer att göras till föremål f
- Page 238 and 239: 9 Sammanfattning och avslutandekomm
- Page 240 and 241: fallet. De tolkningsfakultativa reg
- Page 242 and 243: stolens praxis visar dessa fall sam
- Page 244 and 245: kringskärs eller helt bortfaller.
- Page 246 and 247: och kanske också beslutets innehå
- Page 248 and 249: Samma eller motsvarande kritik kan
- Page 250 and 251: mål finns ingen strid för genomsl
- Page 252 and 253: anpassning av nationell rätt till
- Page 254 and 255: kompetens och omdömesgillhet tas t
- Page 256 and 257: tiska beslut, som definitionsmässi
- Page 258 and 259: man vill uppnå med den eftersträv
- Page 260 and 261: trasted to mandatory rules. Its aim
- Page 262 and 263: The effect of EU law on the exercis
- Page 264 and 265: conditions in Kühne & Heitz, and u
- Page 266 and 267: thereby been handed out to a multip
- Page 268 and 269: of EU law, which outweighs all legi
för ståndpunkten att även tillämpningen av äkta fakultativa regler kan
överprövas i kognitivt hänseende.
Ytterligare tre avgöranden, där högre rätt underkänt underrättens
skönsmässiga beslut trots att detta förefaller ha varit lagligt i strukturell
mening, ska behandlas här. 974 NJA 1966 s. 205, som åberopas av
Welamson till stöd för uppfattningen att tillämpningen av fakultativa
regler i kognitivt hänseende kan utgöra rättegångsfel, 975 avsåg en hovrätts
underlåtenhet att meddela hänvisning enligt RB 10:20 st. 1. Omständigheterna
i målet var att samma bodelning hade klandrats i två skilda
underrätter, Göteborgs rådhusrätt och en norrländsk häradsrätt. Den
förra hade avvisat talan, medan den senare hade upptagit den till prövning;
båda besluten hade sedermera överklagats till hovrätt, vilka i båda
fallen fastställde underrätternas beslut i forumfrågan.
Hovrätten för Västra Sverige, som alltså hade avvisat talan utan att
meddela begärd hänvisning och vars beslut det var som blev föremål för
domvilloklagan, motiverade i ett yttrande till HD sitt beslut med att
frågan om underrättens behörighet samtidigt hade varit uppe till prövning
i Hovrätten för Övre Norrland, varför den begärda hänvisningen till
häradsrätten hade kunnat orsaka komplikationer, särskilt för det fall den
sistnämnda hovrätten samtidigt hade hänvisat den där anhängiga talan
till rådhusrätten i Göteborg. Den västsvenska hovrätten angav särskilt
att den fattat beslutet mot bakgrund av att den uppfattade RB 10:20
som fakultativ. HD underkände emellertid hovrättens tillämpning och
undanröjde beslutet. Som konstaterats ovan anför Welamson detta avgörande
till stöd för att högre rätt äger överpröva lägre rätts skönsmässigt
fattade beslut även om beslutet är lagligt i strukturell mening.
Högsta domstolen anförde att hovrätten ”inte ägt” underlåta att meddela
hänvisning, eftersom sådana omständigheter som hade tillåtit dylik
underlåtenhet inte hade förelegat i målet. 976 Det senare antyder visserligen
att det kan tänkas uppkomma omständigheter under vilka hän-
974
NJA 1966 s. 205, NJA 1998 s. 829 och NJA 1986 s. 268. Jfr även NJA 1961 s. 157,
där omprövning av underrättens beslut strängt taget inte aktualiseras eftersom HD:s
majoritet såvitt jag förstår undanröjer hovrättens beslut i aktuell del på grund av ett formfel
och därefter, istället för att återförvisa målet, själv beslutar enligt den fakultativa regeln
ifråga (RB 18:7). Minoritetens votum tycks dock utgöra en överprövning av hovrättens
beslut.
975
Welamson och Munck (2011) s. 115; jfr not 943 ovan.
976
Detta är HD:s hela motivering, varför fallet som ledning för rättstillämpningen
betraktat lämnar en del i övrigt att önska (jfr Ekelöf och Edelstam (2008) s. 148).
220
Change language