skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

rekvisit inte kan bli föremål för överprövning. En sådan slutsats har också
vissa språkliga skäl för sig. Därtill förefaller det inte förekomma några
refererade fall där en överrätt har ifrågasatt en underrätts bedömning
enligt ett avvägningsrekvisit av denna typ. Detta kan emellertid också
komma sig av att dessa regler är få till antalet och mestadels avser frågor
som endast mer sällan alls torde komma under överprövning.
Vid äkta fakultativ reglering är det åtminstone i princip möjligt att
skilja frågan om fakultativitetens gränser från den om domstolens utövande
av sin fakultativa behörighet. Dessa regler erbjuder således de
bästa förutsättningarna för att studera kognitivt inriktad överprövning.
Det övergripande intrycket är att överrätterna förefaller ha varit försiktiga
när det gäller att ifrågasätta underrättens skönsutövning inom ramen
för dess behörighet. Det finns flera exempel ur särskilt hovrättspraxis där
överrätten avstått från en mer kognitivt inriktad överprövning av underrättens
beslutsfattande. I NJA 1998 s. 278 ansåg hovrätten att tingsrätten
”haft fog” att avgöra målet utan att utfärda stämning (RB 42:5 st. 1 p. 2),
eftersom en av lag rummets två alternativa förutsättningar var för handen.
964 Avseende samma lagrum slöt sig hovrätten i RH 1987:4 till att
att tingsrätten ”förfarit riktigt”, eftersom rekvisiten för att den fakultativa
behörigheten skulle inträda varit uppfyllda, men utan att diskutera tingsrättens
skönsutövning inom ramarna för denna behörighet. 965 Liknande
tillvägagångssätt valdes av hovrätten i NJA 2006 s. 326, då den konstaterade
att ”förutsättningar förelegat för att meddela stupstocksföreläggande
[enligt RB 42:15]”, 966 och av hovrätten i NJA 1998 s. 829, vars
överprövning av tingsrättens beslut att meddela editionsföreläggande var
helt inriktad på editionspliktens strukturella gränser. 967
I dessa fall förefaller hovrätterna stanna vid konstaterandet att tingsrättens
agerande skett inom den fakultativa regelns ramar, och därmed är
964
NJA 1998 s. 278, ref. s. 281. HD ansåg däremot att förutsättningar för sådant agerande
inte förelåg, eftersom käranden inte ”kunnat lagligen förvägras sin rätt att få käromålet
prövat av domstol i ett kontradiktoriskt förfarande.” Detta uttalande får tolkas som
att tingsrätten hade agerat utöver sin behörighet (och i strid med EKMR, jfr i och vid not
957 ovan). Se även NJA 2013 s. 813.
965
RH 1987:4, ref. s. 23.
966
NJA 2006 s. 326, ref. s. 330. HD:s uttalande att det ӊr uppenbart att det varit
befogat” av tingsrätten att utfärda föreläggande enligt 42:15 (ref. s. 336) är i här aktuellt
avseende mindre klart, då det kan förstås antingen som att utfärdandet av sådant föreläggande
(uppenbart) varit lagligt, eller som att tingsrätten också gjort en riktig skönsmässig
bedömning.
967
NJA 1998 s. 829, ref. s. 832. HD:s resonemang behandlas nedan vid not 984.
217